torsdag 23 oktober 2008

Yvonne Hirdman och genusordningen

Så läste jag då ut Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen (Ordfront, 2008). Nu har jag ju recenserat och diskuterat denna under en veckas tid, allt efter att jag läst, och hade för avsikt att slutligen lyfta de delar där jag tycker Hirdman träffar helt rätt. Som t ex när det gäller resonemanget om hur vi kan uppnå jämställdhet i förhållandet mellan avlönat och icke avlönat arbete. Dessvärre, och mycket förvånande, är detta ett av de få kapitel där jag verkligen håller med henne.

Sedan jag läste Med kluven tunga - LO och genusordningen (Atlas, 2001) har jag hållit Yvonne Hirdman högt. Hon sätter där fingret rakt på fackföreningsrörelsens (inkl tjänstemännen) i mina ögon svagaste punkt, nämligen konflikten mellan klass och kön. Vi är också många feminister som högt värderat Hirdmans banbrytande forskning om genussystemet från 1988. Det är som ett slags feministiskt bokslut Hirdman nu gett ut Gösta och genusordningen, bestående av en rad skrifter som hon vävt samman i en enda bok. Dessvärre blir det något rörigt och osammanhängande och jag upplever Hirdmans betraktelser som mycket motsägelsefulla.

Såhär tjugo år efter genombrottet med sin teori om genusordningen, d v s mäns överordning och könens isärhållande, så oroar sig Hirdman för att hennes teorier inte fått mogna, att de hela tiden ifrågasätts och slits i, utnyttjas, av andra feminister. Feminister som i Hirdmans ögon är ute och cyklar.

Hirdman ritar upp en modell för att beskriva genussystemet, där mannen utgör A och där kvinnor har att välja mellan att vara lilla a eller B. Som exempel för lilla a tar Hirdman Alva Myrdal och för B Elin Wägner. D v s 'a' försöker efterlikna männen på männens villkor för att få vara med (Likhetens dilemma), medan B för att få vara med hävdar sin särart (särartens dilemma). Hur skall a och B någonsin komma innanför cirkeln, undrar Hirdman.

Kanske genom att A och a/B i stället blir till C, kan man inflika. Vilket väl är vad queerfeministerna gör? D v s, om vi inte var så ivriga att göra kön/genus, utan i stället enbart såg till människan så skulle inte könsrollerna bli så tydliga och heller inte isärhållandet och därmed inte den hierarkiska uppdelningen mellan män och kvinnor.

Men se det köper inte Yvonne Hirdman. Hon menar i stället att queerteorin riskerar att "trolla bort kvinnors kroppar" (som enligt Hirman alltid finns där, de går inte att ifrågasätta). Om man trollar bort dessa kvinnokroppar finns ju inget kvar att frigöra, skriver hon.

Men, tänker jag där jag sitter i Kulturhusets kafeteria, är det inte det hon och jag och alla feminister vill? Uppnå ett tillstånd där vi inte längre behöver frigöras, varken kvinnor eller män, där vi bara får vara de vi är som personer.

Att vara feminist är, enligt Hirdman, att

- inte gilla läget

- att inte acceptera den manliga normen

Detta ser hon dock som "ren och skär utopi".

Det är ett sorgligt bokslut hon gör, Yvonne Hirdman, med ett lite uppgivet tonläge. Gösta är lika stark som alltid och andra feminister bara pratar om HBTQ och könsmaktsordning. (Hirdman skriver i näst sista kapitlet ett rasande debattinlägg mot tre diskurser, som hon kallar radikalfeminismens diskurs, diskrimineringsdiskursen och jämlikhetsdiskursen, för att dessa i hennes ögon vägrar att erkänna att invandrarmän hedersmördar sina döttrar.)

Det blir något Ebba Witt Brattströmskt över detta bokslut. Förmodligen illustrerar det en spricka inom dagens feminism som inte skulle behöva vara där. För det gemensamma för både Hirdman, queerfeministerna och för mig som står som en åsna mittemellan är ju trots allt att vi inte gillar läget och att vi inte accepterar normen.

4 kommentarer:

Malinka sa...

Nu blev jag verkligen motiverad att sätta igång med Gösta!

För jag håller med dig – att beskriva kvinnans "val" som det mellan a och B är sorgligt inkomplett. Och skjuter helt klart vid sidan av det som är mitt mål med min feminism: att varje människa ska få vara sin egen människa oberoende av kön. Simpelt beskrivet.

Anna-Karin sa...

Som förtydligande så tycker nog Yvonne Hirdman också att det är inkomplett. Hon söker vägar till ett tillstånd utan A, a eller B men finner dem inte. Därav uppgivenheten och talet om utopi, tror jag. Dock är det ju synd att hon helt dissar queertanken då där finns många goda idéer om hur man skapar något annat än A:n och B:n. (Vilket alltså även Hirdman vill, tror jag.)

Håller för övrigt med dig i din beskrivning av feminismen.

Håkan (hakke) sa...

Vid tre tillfällen i livet hittills tycker jag att mina erfarenheter pekat på godtagbara skillnader mellan A och B. De två sista var under graviditeten och under det första halvåret med nyfödd bebis. Jag pratar då inte om en skillnad som samhället eller kulturen tycker borde finnas där utan konkreta skillnader i relationen till kroppen och det lilla barnet. Det första tillfället var vid 12-13 års ålder när klassens tjejer tog ett språng in i puberteten ett år eller två tidigare än klassens killar.

Som lokal löneförhandlare har jag naturligtvis också stött på och försökt komma till rätta med en massa omotiverade skillnader, men jag är nyfiken på hur queerteorin ser på de tre tillfällen jag nämner här ovan, och jag antar även klimakteriet, som jag själv inte har upplevt på nära håll i vuxen ålder.

(För att inte verka anonymare än jag är finns min e-postadress i högerspalten på min blogg.)

Anna-Karin sa...

Håkan,
Det är nåt skumt med Blogger när det gäller att fylla i vem man är... Bra att du skickade länk till bloggen. Det är även helt OK att kommentera utan sitt verkliga namn så länge det finns en etablerad blogg bakom. Även om du nu är lika öppen som jag med vem du är.

Så, till saken. Jag vet inte om jag är rätt person att försvara queerteorin, då jag själv befinner mig någonstans mellan denna och Yvonne Hirdmans position.

Ibland råkar jag i luven på mina mer queera feministvänner också. Såsom när det t ex gäller frågan om att man tilltalas med Ms utomlands. Jag tycker det är heeelt OK att någon tror att jag är kvinna utan att jag talat om det för dem.

(Däremot kan jag irritera mig om dom tilltalar mig med Mrs eller Miss, då för att dom tar för givet att jag har ett visst civilstånd, utan att fråga.)

Det finns alltså de som är bättre lämpade att förklara för dig än jag.

Detta sagt så tycker (och där är det alltså mitt personliga tyckande) jag att queerteorin inte bör utesluta att det finns fysiska skillnader mellan de som fötts till män och kvinnor. I sin mest extrema form, Butlers, så framställer queerteorin allt som konstruerat och det är väl mot detta som Hirdman vänder sig. Men jag har svårt att se att ens Butler ifrågasätter att det de facto är kvinnor som föder barn. Än så länge. Vad queer ifrågasätter är väl snarare att det faktum att kvinnor föder barn automatiskt leder till en social genusroll. Numera kan ju även män amma. (Det har de nog kunnat tidigare också men det är väl ingen som försökt.)

Enligt mig så finns bara en skillnad mellan män och kvinnor och det är just detta att kvinnor föder barn.

Våra yttre olikheter varierar väldigt, även inom könen. Det finns kvinnor som är mer "manliga" än vissa män osv.

När jag försöker hitta på något som kvinnor kan men inte män och vice versa så kommer jag bara fram till detta med barnafödandet.