måndag 15 december 2014

Nationalistisk begreppsförvirring

Björn Söder, sverigedemokrat och andre vice talman i riksdagen har låtit sig intervjuas av DN:s Niklas Orrenius. I intervjun funderar Söder över det här med nationstillhörighet, Orrenius lyssnar och låter sedan Söder läsa sina citat inför publicering varpå Söder säger att Orrenius uppfattat det korrekt och att man väl inte "ska gå in och snygga till i efterhand".

Björn Söder vid riksdagens öppnande

Efter publiceringen har en mindre storm utbrutit på sociala medier och de flesta av de större tidningarna skriver om Söders uttalanden i artikeln. Företrädare för judiska grupper uttalar sig och det hela får faktiskt lite mer uppmärksamhet än vad som är vanligt när SD uttalar sig om olika minoriteters skyldigheter. Söders synpunkter speglar ju bara partiprogrammet och är inte någon direkt nyhet.

Vad är det då Söder sagt? Jo, det gamla vanliga som partiet alltid drivit, att man måste assimileras för att bli svensk. "Resistance is futile, you will be assimilated", som dom skulle uttryckt det i Star Trek. Orrenius frågar sedan om att Söder ska ha sagt att vi har människor från "andra nationer" i Sverige. Det är DN som sätter citationstecken kring "andra nationer" och det verkar vara här begreppsförvirringen börjar, både hos Söder, Orrenius och läsarna.

En assimilerad kapten Picard.

Söder förklarar detta med att vi t ex har "den samiska och den judiska nationen" i Sverige och, på fråga om man inte kan vara jude och svensk samtidigt svarar Söder:
"Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid."
I debatten som följt på detta har jag sett både upprördhet över att Söder hävdar att samer är en nation och uttalandet att "judar och samer levt i Sverige i flera hundra år" (i ett kommentarsforum nånstans). Andra reagerar helt enkelt på särskiljandet i Söders uttalande, vilket förmodligen grundar sig i att Söder har en essentialistisk syn på nationalitet som något inneboende, där fokus ligger mer på biologi och etnicitet än på språk, religion, härstamning, historia, kultur och traditioner vilket i sig skulle påverka t ex sociala normer. I stället för att se det som att en person med en hel uppsättning av sådana här faktorer i sitt bagage faktiskt kan mixa dem med språk, kultur, traditioner och sociala normer i det land dom nu lever i. Är man född i Sverige av t ex judiska föräldrar från Ungern så har man förmodligen med sig, utöver familjens religion som ju kan variera från person till person, kultur och traditioner som är både judiska, ungerska och svenska. Att då skilja ut personer utifrån deras ursprung och kräva assimilering blir ju lätt löjligt, men icke desto mindre allvarligt med tanke på den historia vi har gemensamt i Europa.

Det skulle ta en universitetskurs i nationalism för att reda ut begreppsförvirringen men eftersom jag råkar ha läst just en sådan som del i en mastersutbildning ska jag åtminstone försöka mig på några små klargöranden.

Först det här med identitet. Identitet och nationalism är inte samma sak. Men visst känner många identitet med sin nation  och kan ju då följaktligen identifiera sig själv med en viss nationalitet, t ex den kurdiska, eller för den delen den samiska. Och här kommer ju det problematiska med nationalismen, när man nu identifierar sig med två nationer samtidigt, vad är man då? Om man nu t ex har växt upp med flera olika kulturer och traditioner? Kan man själv välja sin nationalitet?

Niklas Orrenius: "Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?"
Björn Söder: "Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer."
Här måste vi skilja på begrepp som stat och nation. Staten, det är det Söder talar om när han pratar om medborgarskap. Samerna och judarna som omnämns är, som Söder påpekar, medborgare i staten Sverige tillsammans med alla andra medborgare oavsett vilket nationalitet de anser sig ha. Staten Sverige har länge sett sig självt som en nationalstat d v s där nation och stat har samma gränser, eller där man ignorerar att det inom statens gränser finns en rad olika nationaliteter, styrt av ovanstående uppräknade faktorer. Ett bra exempel är just kurderna som ser sig som en egen nation med eget språk och egen kultur trots att dom inte har någon erkänd stat. (Särdragen inom en nation kan givetvis variera beroende av var man bor, helt opåverkad av t ex lokala seder eller av majoritetsbefolkningen är man ju inte, vad än Söder tror.) Det finns således kurder i Irak, i Turkiet, i Syrien, i Iran, i Sverige. Dessa är samtidigt medborgare i den stat de bor i. När Söder pratar om en arabisk nation blir det dock lite vanskligare. Om man nu inte bekänner sig till en panarabisk nationalism, vilket vi får anta att Söder inte gör. Arabisk nationalism däremot syftar snarare på att bygga upp nationalstater i koloniserade stater, t ex den Palestinska staten på av Israel ockuperade områden.


Sen detta med en judisk nation i Sverige. Hur skiljer man religionen från nationen? Det är här det skulle krävas mer tid och plats. Men jag läser i Söders uttalande in en önskan om att judar i Sverige ska överge sin religion för att bli svenskar. Detta om människor som kanske levt här i generationer, helt i strid med internationella konventioner om religionsfrihet. För att få vara inkluderad måste du assimilera dig och överge din tro och dina traditioner, börja fira jul i åminnelse av en hittepå-Messias i stället för hanukkah i firandet av återinvigningen av Jerusalems tempel.

Till sist vill jag även poängtera att man inte helt lättvindigt kan jämföra den nationella minoriteten judar med diton samer med det lite lättvindiga "lång tid" om hur länge dom bott här. Påminner om att samerna, till skillnad från alla andra i detta land, bott här sen inlandsisen drog sig tillbaka, åtminstone. Samerna har, till skillnad mot något annat folk i Sverige, status som urfolk. Att SD har börjat ragga väljare i Norrland genom att vilja inskränka detta folks rättigheter är väl kanske symptomatiskt för den kolonialism Söder själv kritiserar när det var Sovjet som utövade den. Eller hur var det nu med startandet av Lunds universitet, för att ta trakter som Söder känner bättre? Ett led i att göra skåningarna svenska, något många skåningar fortfarande, 346 år* senare, vrider sig över i plågor när det kommer på tal.

Kan vi inte bara komma överens om att var och en får fira sina högtider och prata vilka språk de vill, så kan vi väl samtidigt komma överens om ett gemensamt statsspråk, lämpligen svenska, för våra mellanhavanden. Med möjlighet till tolkning och översättningar för dem som ännu inte lärt sig eller inte kan prata av en eller annan orsak. Att vara medborgare ligger nödvändigtvis inte i att vilja fira jul eller prata svenska utan brytning.

Uppdatering: När jag tänker efter så framstår det faktiskt som sensationellt att en representant för riksdagen uttalar sig så här om svenska medborgare. Meningen är väl att han ska stå över partipolitiken och vara en representant som ska kunna företräda Sverige i officiella sammanhang. Att då hävda att alla måste assimileras, d v s ge upp sin identitet med andra nationaliteter än den svenska, för att bli betraktad som svensk är uppseendeväckande. Måste nog dela Kent Wistis kommentar till detta:



Fotnoter:

* Från bildandet av Lunds universitet.

Länkningen funkar inte på den dator jag sitter vid men här kommer

Orrenius artikel: http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-leende-nationalismen/
Krav på Söders avgång: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgangskrav-mot-bjorn-soder_4188109.svd
Wikipedia om panarabism: http://sv.wikipedia.org/wiki/Panarabism

tisdag 9 december 2014

Svenskarnas dåliga samvete orsak till öppenheten inför flyktingar?

Från en god vän i Norge fick jag denna artikel av litteraturkritikern och författaren Håvard Rem. Min vän ville veta vad jag tyckte om artikeln, som synes förfäkta uppfattningen att i Norge pratar man med sina rasister eftersom man gjort upp med nazismen efter andra världskriget. I Sverige är vi fortfarande lite ångerfyllda över vår eftergivenhet under kriget och därför tar vi emot flyktingar med öppna armar för att vi egentligen har dåligt samvete. (I en mycket flyktig sammanfattning.)

Detta var en ny tolkning. Frågan är om den kunde göras någon annanstans än på andra sidan Kölen där uppfattning att Söte Bror borde skämmas kanske är något starkare än hos svenskarna själva? Det kan låta arrogant men så är ju också svenskarna arroganta i förhållande till lillebror, fast vi inte alltid är medvetna om det.

Under tiden har vi i stället haft en efterkrigshistoria präglad av stor invandring från Italien, Turkiet, Jugoslavien, Chile, Argentina, Grekland, Iran och så återigen Balkan under 90-talet. Detta är människor som bor och jobbar i Sverige sen generationer. De är våra grannar, arbetskamrater, barndomskamrater, läkare, tandläkare, pizzabagare, journalister, politiker och, framförallt, vänner. Jag vågar nog påstå att detta har en större inverkan på svenskarnas vilja att nu ta emot människor i nöd från Syrien eller Somalia än dåligt samvete för att Hitler fick transportera trupper genom Sverige. Hur många under 30 har ens koll på det senare, med tanke på den historielöshet som finns i Sverige. Att det skulle finnas  svenskar som går runt och skäms för vad Per-Albin Hansson gjorde för 75 år sen framstår som en lite udda tolkning.

Lägg till detta den inverkan den svenska modellen haft på oss. Människor var organiserade genom sin fackklubb på jobbet och hade som anställda samma intressen, bra arbetsmiljö och schysst lön, oavsett om man var från Diyarbakir i Turkiet eller Emmaboda i Småland. Samtalen vid fikabordet påverkades av den sammanhållning det innebar att vara jobbare på samma fabrik. Givetvis var inte denna samvaro helt friktionsfri på alla arbetsplatser, rasism har ju alltid funnits även i Sverige. (Om detta kan de flesta rasifierade människor vittna.) Däremot vågar jag säga att det fanns ett gemensamt sammanhang även om man inte efter jobbet gick hem till varandra och åt middag tillsammans. I samband med 90-talskrisen, då vi fick in Ny demokrati i riksdagen, började den svenska modellen urholkas, och facket tappade i makt vilket även gjorde att medlemsantalet minskade, något som eskalerat sedan Alliansens maktövertag 2006 och höjandet av avgiften till a-kassan. På senare år har visstidsanställning blivit mer regel än de undantag de enligt svensk och europeisk lagstiftning ska vara. Arbetslösheten har ökat och svenska ungdomar får söka jobb i Norge. Åtta år med en borgerlig regering har skapat ökade klyftor i samhället och bara talet om detta gör att folk blir rädda att de ska få det sämre, även om de fått mer över efter att skatten är betald (så länge de har jobb och inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer).

Men tillbaka till detta varför så många lever i uppfattningen att ingen pratar med SD. I riksdagen pratar ledamöterna med dem hela tiden. Debatten förs hela tiden. Kanske handlar detta att "ingen pratar med oss" egentligen om att "ingen håller med oss". Vilket är orsaken till att ingen vill samarbeta med dem. Det är inte konstigare än att Moderaterna (eller Höyre) inte samarbetar med Vänsterpartiet (eller Socialistisk Venstreparti). Att Erna Solbergs Höyre kan samarbeta med Fremskrittspartiet (Frp) beror, antar jag, på att dom delar politiska värderingar. Det finns inga andra partier i Sverige som delar SD:s värderingar, vilket kan bero på att SD snarare ligger nära Front National än Frp. Ta till exempel hur Frp och Dansk Folkeparti vägrade sitta i samma grupp i Europaparlamentet som SD. SD kommer ur vit makt-rörelsen och läser man deras program och ser hur dom agerar (t.ex. ställa till kaos och fälla alla regeringar som inte dansar efter deras pipa) så är det ett nyfascistiskt tankegods. Detta finns inte på samma sätt hos Frp som i stället varit ett klassiskt missnöjesparti som Per Svensson i sin av SAS censurerade artikel beskriver så här

"De partier Glistrup och [Carl I Hagens föregångare] Lange grundade var klassiska missnöjespartier som ville ställa till problem för en välfärdsstat som många på 70-talet tyckte hade vuxit sig för stor, fet och självtillräcklig."

Summa summarum kan man fråga sig om inte svenskarnas positiva inställning till invandring mer handlar om att vi vill vara anständiga och stå upp för internationella konventioner än om dåligt samvete för vilka beslut den förr-förr-förr/.../förr-förre statsministern tog 1940-45. Att ca SD:s väljare inte håller med beror inte så mycket på kritik av etablissemanget (som i ett klassiskt missnöjesparti à la Frp) utan mer om att dessa 15 procent faktiskt är rätt intoleranta mot framförallt muslimer, som ju utgör en stor del av dem som kommer från Somalia och Syrien. En liknande, om än inte lika omfattande, intolerans kan bara hittas hos Kristdemokraterna enligt ny forskning som presenterades i veckan som gick. Varannan SD-väljare är negativ till att ha en muslimsk granne. Att dessa forskare i sitt uppdrag att presentera vad de kommit fram till blir mordhotade är även det symptomatiskt för ett parti och deras svans som är något mer än bara ett missnöjesparti.


söndag 7 december 2014

Om anständighet och självinsikt

- Varför skriver du aldrig på bloggen längre?

Min vän K tycker det är synd. Hen har inte Facebook och kan därför inte ta del av mina tusentals utfall mot högerpolitiken i allmänhet och SD, SvD:s ledarsida och Alliansens företrädare i synnerhet.

Ja, varför skriver jag inte längre? Jag har ju fortfarande lika mycket synpunkter som vill ut. Grejen är väl den att Facebook är snabbare och mer lättåtkomligt. Fast det är ju också begränsande när man vill göra djupare analyser. Vilket skulle behövas fler av i detta samhälle.

Så bara just därför ska jag nu analysera senaste veckans händelser. Fast mest kommer detta inlägg att handla om att jag verkligen inte begriper mig på de människor som röstar på Sverigedemokraterna (SD). Eftersom deras motiv ofta sägs vara så tvärt emot vad SD egentligen står för. Både dom och jag verkar vilja ha lägre skatt för pensionärer, högre a-kassa, rätt att säga vad man vill. (Fast jag anser att det finns gränser för vad man säger/skriver offentligt eller till varandra, av anständighetsskäl.) Allt detta motverkas av SD och deras nättroll. I Riksdagen röstar partiet emot höjd a-kassa och sänkt skatt för pensionärer (de som verkligen är pensionerade). På nätet förföljs och hotas alla som säger något negativt om SD eller deras politik. Vilket är symptomatiskt för dessa extremistpartier. Systerpartiet i Norge, Fremskrittspartiet (Frp), som ju inte ens har samma nazistiska rötter som SD, har reagerat på en artikel i SAS jultidning. Där skrev Sydsvenskans medarbetare Per Svensson om hur olika högerextrema rörelser bildats. I artikeln nämnde han både Frp:s grundare Carl I Hagen och medlöparen Vidkun Quisling, mannen som alla norrmän hatar och därmed per definition aldrig kan anses vara av samma skrot och korn. Frp däremot fick tillräckligt med röster för att nu sitta i regeringsställning. (Och för att Moderaternas kompisar i Höyre inte är lika nogräknade som Fredrik Reinfeldt trots allt varit.) Det var just detta som Carl I Hagen påpekade för SAS, att eftersom finansministern är från Frp så borde statsägda SAS akta sig för vad dom skriver i sitt magasin. Vilket SAS gjorde genom att dra in hela upplagan.

Sen har vi Linus Bylund, riksdagsledamot för SD och Jimmie Åkessons högra hand. Han har en ovana att twittra utan impulskontroll. Så snart han ser en tweet eller ett inlägg som ifrågasätter hans parti eller deras politik bemöts den ifrågasättande skribenten med invektiv som "mupp", "tönt", "hjon" eller "skogstönt". Ofta följt med tillägget "block" som innebär att Bylund blockerar den misshaglige på Twitter.

Rätten att säga vad man vill, var det. Det är detta parti som nu framställer sig som ansvarstagande och det enda sansade partiet i riksdagen. Nämnde Bylund är upprörd över att Stefan Löfven och Magdalena Andersson anammat begreppet att tala om en spade som en spade och kallat SD för nyfascistiska. Bittert twittrar han

"De vars behov att hitta på nedlåtande ord om sina motståndare överstiger förmågan att bemöta argument är i sanning ömkliga små människor."

Självinsikt är i sanning lika svårt som för ett kvalster att förstå att det bara syns i mikroskop, för att fritt citera Charlie Christensens Arne Anka.

Och det är detta som är så svårt att förstå att väljarna inte inser. 

Den senaste veckan har SD trumpetat ut att de röstade ner regeringens budget för att regeringen inte pratar med dem om invandring. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson ansåg t o m att han med 12,9 procent av rösterna representerade en tyst majoritet av svenskarna när han i 20 minuter stod och drog fabricerade siffror om invandringen. Fast 82 procent av väljarna de facto avstod från att rösta på Karlssons parti och dess politik.

Och väljarna känner igen sig, de är ju i själva verket en tyst majoritet eftersom "alla" de känner tycker likadant. Dessutom tycker alla som skriver på Flashback och Avpixlat likadant och det är väl ändå en majoritet av alla människor i Sverige? Det är lite som om jag skulle tro att mitt Facebookflöde, bestående av medelklassakademiker med världssamvete, är representativt för folkviljan. Det måste ju ändå bero på valfusk att inte Fi fick 35 procent av rösterna i senaste valet?

Samtidigt kommer nya forskningsrön från Linköpings universitet om att stödet för SD inte handlar om missnöje med etablissemanget utan att SD-väljarna helt enkelt är mer intoleranta än andra partiers väljare. Att sådant inte tillhör det som måste få sägas bekräftas av att forskarna genast hotades anonymt på nätet.

Tidigare i år kom forskning om att människor med sämre kognitiv förmåga också har lättare att utveckla fördomsfullhet och lockas av extremhögerns förenklade budskap. Kanske är det därför man har så svårt att förstå det parlamentariska systemet i Sverige och så lätt för att köpa budskap som inte tål någon större granskning. Kanske är det också därför rörelserna så aggressivt ger sig på alla som ifrågasätter dessa förenklade och ibland helt osanna budskap. I Sverige röstar vi på partier som om dom når över fyra procent kommer in i riksdagen. I Riksdagen arbetar man i utskott och lägger fram motioner. Ibland stiger man upp i talarstolen och talar för eller emot ett politiskt förslag. Då bemöts man av andra riksdagsledamöter och har ofta möjlighet till replik. Det uppstår diskussion både i utskott och plenisal, alla pratar med alla. Det är inte något parti som helt möts av tystnad. Att påstå att ingen vill prata med SD är helt enkelt inte sant, det är något SD själva påstår utan att kunna belägga och något som vissa högermedier väljer att göra till en sanning. Att säga att "ingen vill prata med SD" är ju helt enkelt inte sant eftersom partiföreträdare för alla partier pratar med dem hela tiden.

En helt annat sak är dock vilka partier som samarbetar med varandra i Riksdagen. Förtjänstfullt framställt av Robert Aschberg i Aftonbladet i veckan. Aschberg som också är hatad och hotad för att han inbillar sig att man får tycka vad man vill i Sverige. Det är ganska självklart att t ex S inte fick något större inflytande över Allianspolitiken 2006-2014. Därför att de olika partierna har olika ideologi, olika politik och, ja, helt enkelt tycker olika. Vänsterpartiet har heller aldrig fått vara med i en regering, men eftersom S, MP och V tycker lika i vissa frågor och deras ideologier inte skiljer sig radikalt åt så kan V få vara med och samarbeta kring budgeten, mot att de lovar att rösta på den. Med SD förhåller dig sig så klart annorlunda, regeringen och V har en helt annan grundinställning rent ideologiskt än SD och det finns således lika lite anledning att samarbeta med dem som det skulle vara för Alliansen att samarbeta med V. Hör vi Jonas Sjöstedt gråta ut i medierna om detta? Nej, för det är så den representativa demokratin och parlamentarismen i Sverige måste se ut, var och en väljer sin ideologiska hemvist och samarbetar med vem man vill.

Detta sagt har jag ett förslag. I stället för att alla andra partier, med andra grundideologier, ska börja prata om invandringen som ett problem, borde dom börja prata om den utifrån sin egen ideologi. Som något som stärker Sverige i det globala samhället. Men också bara i den utsträckning som frågan kräver. Invandring är inte på något sätt Sveriges viktigaste fråga, det är istället jobben, skolan och välfärden. Självklart blir då dessa politikområden prioriterade framför det självklara att Sverige ska leva upp till internationella konventioner om att alla har rätt att söka asyl, och det självklara att vi som ett förhållandevis rikt land ställer upp för människor i nöd. Det är lite som när grannen lånar ut sin gräsklippare och jag återgäldar detta med att låna ut vår jordfräs. Ibland behöver man hjälp, och då kan det sitta fint med ett rykte om att vara anständiga människor.

torsdag 3 juli 2014

Världsfrånvända moderater handfallna inför pensionschocken

De senaste dagarna har SvD granskat det nya pensionssystemets effekter för kvinnorna. Genom att begära ut statistik för alla personer födda 1954 (60 år i år) har SvD kunnat se hur det nya pensionssystemet slår mot den första årskull som helt omfattas av detta system. D v s de som vid 44 års ålder ställdes inför fullbordat faktum att de inte skulle omfattas av regeln att räkna de bästa femton av trettio jobbade år utan där pensionen i stället räknas över hela arbetslivstiden.

Summa summarum så kommer en majoritet av kvinnorna att omfattas av garantipension, d v s deras pensionsunderlag är så lågt att de inte ens når upp i lägsta pension utan staten får skjuta till pengar. Orsakerna till detta är främst att kvinnor alltid är dom som tar störst ansvar för det obetalda arbetet. De jobbar deltid och jobbar inom kvinnodominerade låglöneyrken (där det ofta är enklare att förena arbete och familj). De blir lönediskriminerade och värdediskriminerade och tar ut större delen av föräldraledighet och vab. En sjuksköterska som jobbat 40 år får i Svenskans exempel 10 150 kr netto i månaden INKLUSIVE tjänstepension. Det ligger ett antal hundralappar under den nivå (10 800 kr) som EU slagit fast utgör gränsen för när man riskerar fattigdom.

Vad ska då regeringen göra åt detta? Ingenting så klart. På frågan vilket råd socialförsäkringsministern har att ge dessa 60-åriga kvinnor svarar Ulf  Kristersson (M) inte "dom kan väl äta briocher" men väl
"Man ska vara försiktig med råd men jobba vitt, jobba heltid och jobba ett helt yrkesliv."
Känn på den, ni 60-åriga kvinnor som ställt upp med ert obetalda arbete och lågavlönade yrkesarbete så att samhället sluppit lägga så mycket pengar på barn- och äldreomsorg, så att den offentlig sektorn kunnat kosta så lite som möjligt för skattebetalarna. Dessutom får ni betala högre skatt, procentuellt sett, än de som fortsatt jobbar. För det ska, enligt Fredrik Reinfeldt (M) and his merry men, löna sig att jobba.

Dra åt helvete.

Inställningen till kvinnlig pensionärer är så världsfrånvänd att man påminns om Rousseaus tal om den stora prinsessan som inför folkets lidande tyckte dom kunde äta briocher. Inför denna kommande pensionschock står politikerna handfallna. Nästan så man hoppas att alla dessa 50-talistkvinnor gör revolution.

söndag 22 juni 2014

Min farfar, ett ensamkommande flyktingbarn


Det är när jag läser denna krönika i SvD som jag inser att min farfar måste kunna beskrivas som ett ensamkommande flyktingbarn. Med SD-svansens ord var han ett "skäggbarn", om än inte skäggig. Farfar växte upp i ett torp från 1600-talet, fyllt av syskon, mamma, pappa, piga och, ibland, mormor. Mormor som blev änka då maken, den indelte soldaten, dog på repmöte. Hon blev utslängd på vägarna med en handfull barn och ett på väg. Tvungen att se de äldre barnen bortauktionerade. Fattighuset som enda fasta punkt, tills dess grannsocknen tillät henne uppehålla sig i dotterns, farfars mammas, socken. Då bodde hon ibland hemma hos dottern och hennes familj i torpet med två rum och pyttekök.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet försvann alltfler värmlänningar till Nordamerika. 1,3 miljoner svenskar utvandrade från fattigdom och religiöst förtryck till vad dom hoppades skulle bli en bättre tillvaro. En femtedel av dem kom tillbaka.

Min farfar hade en kompis som redan åkt iväg, och som skickade biljetter till resan över Atlanten. Så, som 17-åring, kort innan skottet i Sarajevo gav sig torparpojken iväg. Han lämnade sina föräldrar, den två år yngre favoritsystern Lisa och alla andra syskon, dom var sammanlagt tolv varav nio levde till vuxen ålder. Innan han for gick han och Lisa till  fotografen och tog kortet här ovanför, för att dom skulle ha ett minne av varandra. Man kan gissa att Lisa fick låna hatten av fotografen och att farfar bara hade ett par skor. Farfar tog sedan tåget till Göteborg. Ombord mötte han ett sällskap med vilka han började prata. Något som skulle visa sig klokt, för väl framme vid båten krävdes 17-åringen på bevis för att han var myndig och hade rätt att ge sig iväg utan föräldrarna.


De nyfunna vännerna från tåget klev fram och sa: - Han är med oss.

Och med dessa ord kom min farfar med båten mot Hull för vidare färd till New York City. Under de kommande tjugo åren kom farfar att jobba i Kanada och norra USA, i skogen och i gruvsamhällen. Ett tag grävde han guld i Alaska. Vad som hände under denna tid är svårt att veta, de flesta av hans brev hem är sedan länge borta. En guldklimp finns kvar och foton från tiden i gruvsamhället i Idaho. Och berättelserna om pengarna han skickade hem. Eller hur hans äldste son Åke, min pappa, i skolan skulle komma att skriva uppsats om "sin halvbror", indianen.


Under åren i Nordamerika hann farfars bror Axel och pappa Johan dö. Utan att farfar fick chansen att säga adjö. När modern började bli gammal bestämde han sig för att resa hem, tillfälligt, för att träffa henne en sista gång. År 1934 klev han åter i land i Göteborg. Här hemma hade staten beslutat om AK-arbeten så farfar skickades snabbt iväg att bygga väg i Småland. Där på vägbygget hände det som kom att avgöra släktens framtid, att den blev kvar i Sverige, inte som "halvblod" i norra USA. Farfar blev kär i kokerskan, min farmor. Och ett år senare föddes min pappa, vilket för alltid stängde möjligheterna att ge sig av tillbaka till gruvsamhällena på andra sidan Atlanten. Farfar blev del av den femtedel som kom hem igen. Hans upplevelser i Amerikat blev med tiden till illustra berättelser om indianska halvbröder som blivit kvar där borta på andra sidan.

Närmare en miljon svenskar blev kvar, gifte sig, skaffade barn och idag gör vi underhållning av dessa svenskättlingars sökande efter sina svenska rötter. Det tål att tänkas på när vi idag debatterar vilka som ska få komma hit eller inte.

måndag 16 juni 2014

Är Sverige rasistiskt?

I veckan som gick slog Göta hovrätt fast att kvinnor med asiatiskt utseende får finna sig i att tas för prostituerade. En krogägare i Växjö hade, enligt egen uppgift, haft problem med att kvinnor med sydostasiatiskt utseende sålde sex på hans krog. För att komma till rätta med detta valde krogen att neka kvinnor med sådant utseende tillträde. När en grupp väninnor skulle gå ut för att roa sig en kväll fick dom helt enkelt vända i dörren, med hänvisning till just att krogen haft problem med prostituerade med, förmodat, samma ursprung som kvinnorna.

"Det var så pinsamt. Alla tittade på oss. Vi skulle bara gå ut och äta, dansa och dricka lite som vanliga människor, berättade en av kvinnorna."

Jag har inte läst domen men det verkar vara åklagaren som drivit ärendet som olaga diskriminering enligt brottsbalken. Enligt media så har både tingsrätten och hovrätten kommit fram till att krögaren hade ett berättigat syfte att neka kvinnor med sydostasiatiskt utseende, för att hindra prostitution. Det finns faktiskt bara ett sätt att tolka rätten, som att alla kvinnor med sydostasiatiskt utseende är potentiella horor och att horor får nekas tillträde till krogar. (Man undrar faktiskt lite över rättens ledamöters erfarenheter här...) Rätten anser helt uppenbart inte att det faktum att krogägaren helt utgått från deras etniska tillhörighet när han nekat dem, att detta utgör diskriminering med hänvisning till just etnisk tillhörighet. Medan detta borde utgöra ett exempel 1A på just diskriminering enligt åtminstone diskrimineringslagen. (Kanske kvinnorna borde driva ärendet själva i stället?) Kvinnorna har missgynnats i och med att de nekas tillträde, de har befunnit sig i en jämförbar situation, vita kvinnor och män eller thailändska män nekas inte tillträde (det skulle således även kunna vara könsdiskriminering). Missgynnandet har skett med direkt hänvisning till kvinnornas etniska ursprung (antaget genom deras utseenden).

Samtidigt, i en annan del av Sverige, sitter två vita, medelålders män och skriver på DN Debatt att rasismen i Sverige är en myt. Att det inte alls förekommer omfattande strukturell rasism och diskriminering av personer med utländsk bakgrund, utan kanske bara en och annan enskild rasist. Som om domstolars utpekande av kvinnor med sydostasiatiskt utseende som prostituerade inte är strukturell rasism. Som om svenska kvinnor skulle nekats tillträde med hänvisning till att det funnits kvinnor med svenskt utseende som sålt sig på krogen i fråga. 

Och samtidigt slår svenska FN-förbundet fast att rasismen i Sverige ser ut att öka. 

torsdag 12 juni 2014

Svält, när de rika får bestämma


 "Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania. Denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att få märken av den."

Så börjar Knut Hamsuns bok Svält (Sult på norska). När nu norska stortinget beslutat om att kommuner i Norge ska tillåtas förbjuda tiggeri påminns jag om dessa ord, och filmen med Per Oscarsson som den svältande Pontus.

Det var på den tiden Sverige hade tiggeriförbud. När lösdriveri skulle bekämpas. Jag tror att jag skrivit om det tidigare på bloggen men min farfars mamma visste allt om denna lagstiftning. När hon var i femårsåldern dog hennes far, den indelte soldaten Anders Gustafsson Svärd. Han drog på sig lunginflammation på ett repmöte och klarade inte detta. Familjen drevs från soldattorpet och barnen auktionerades ut till lägstbjudande. D v s den bonde som krävde minst i ersättning av socknen fick ta barnen som arbetskraft. Ungefär samma system som när kommunerna driver förskolor idag, fast barnen slipper jobba.

De äldre barnen fick således tjänst som drängar och pigor. (Ingen var över 13 om jag minns rätt.) Farfars mamma var för liten, liksom något yngre syskon och det som var på väg. Så de fick bo med sin gravida mamma på fattighuset. Senare kan man läsa i fattigstyrelsens protokoll att Visnums socken (där soldattorpet låg) skulle ersätta Rudskoga socken (där dottern, farfars mamma bosatt sig) för att änkan Svärd skulle ha rätt att vistas på vägarna där, d v s att tigga sig fram.

Det innebär att socknarna i 1870-talets Värmland var mer mänskliga än norska regeringen. Den borde skämmas, tamme fan.

Rekommenderar läsning av Hamsuns bok, och för den som inte orkar läsa böcker kan man se filmen med Per Oscarsson, denna briljanta skådespelare som tyvärr gick ett helt annat förfärligt öde till mötes än att han tvingades svälta ihjäl på Oslos gator.