onsdag 6 januari 2016

Ordning är bara halva livet*1

An English version follows below.

Det har gått två dagar sedan Sverige slopade den 60 år gamla passunionen med Danmark, där det varit möjligt att resa mellan länderna utan att identifiera sig. Från måndag den 4 januari 2016 måste varje person som vill passera Öresundsbron med tåg och buss visa legitimation utfärdad av en myndighet. Dessa gränskontroller är tänkta att ske i sex månader, eventuellt tolv, men kan förlängas.

ID-kontrollerna har kritiserats, främst på två grunder. Dels så är de boende i Öresundsregionen missnöjda med att behöva visa leg när dom reser mellan Sverige och Danmark. dels är många medborgare oroade ver att gränskontrollerna kommer försvåra för människor att nyttja sin rätt att söka asyl. 80 procent av asylsökarna i Sverige saknar nämligen ID och kommer, med de nya reglerna, att avvisas vid Sveriges gräns utan att få söka asyl.

Många svenskar hävdar här att dessa människor från Syrien, Eritrea, Afghanistan, Irak, Somalia inte kommer från länder i krig då Danmark, där dom nu är fast, är ett "säkert land". D v s, de kan lika gärna stanna i Danmark och söka asyl där. Detta är de faco ett av svenska regeringens mål med att vägra folk att söka asyl i Sverige. Andra länder ska ta samma ansvar som Sverige (och Tyskland) gjort fram till den 4 januari. Ett annat skäl till att minska antalet asylsökande i Sverige är att ge svenskarna, och här citerar jag statsminister Stefan Löfven, "andrum".

Här behöver vi konstatera att Sverige klarar sig rätt bra ekonomiskt. De av oss som äger våra hus och har lån betalar 1-2 procent ränta och kombinerat med fem skatteavdrag de senaste tio åren har folk mer att spendera. Sverige ligger som nummer åtta på OECD's Välfärdslista som mäter BNP i kombination med konsumtionsmakt. Tillväxten är mycket högre än normalt. Vi är ett stort land med många små orter som lider av urbanisering och nedläggning av arbetsplatser, skolor och samhällstjänster. (Förutom där flyktingar har vänt den nedgående trenden bara genom att bo där.)

Men den rödgröna regeringen tycker att vi behöver andrum. Verkligen.

Självklart svarade den danska regeringen, uppbackade av främlingsfientliga Dansk Folkeparti, med att byta fot. Under hösten 2015 har Danmark valt att låta alla som vill resa vidare till Sverige, helt i strid med Dublinreglerna. Timmar efter att Sverige inlett sin gränskontroll satte Danmark upp en liknande vid gränsen till Tyskland. Det verkar som om den svenske statsministerns förhoppningar om att Danmark ska ta hand om dem Sverige nekar, grusades. Igår kom rappporter om att tyskland börjat neka folk att resa vidare mot Sverige vid Österrikes gräns.

Vi är många som oroar oss för att det kommer bli en dominoeffekt dår det svenska beslutet får fler länder att stänga sina gränser, längs vägen ner till de grekiska stränderna. Och utan möjlighet att ansöka om visa från t ex Turkiet så tvingas folk med önskan om ett bättre liv, eller just liv, in i permanenta flyktingläger, sådana som många palestinier fortfarande lever i. EU betalar t o m Turkiet för att behålla denna ordning. Europa har snart blivit den fästning Europa som många fruktat och vissa önskar sig. Där människor med annat urpsrung hålls utanför. En vän beskrev det som att det är som att hävda en rätt (till att bestämma var man vill leva) och förneka någon en rätt (att söka asyl) bara utifrån att man råkar vara födda på olika våningar i ett hus.

I detta läge, vad kan vi göra? "Det måste vara ordning och reda!" "Att behöva visa leg är väl inte värre än att göra det på Systemet?" Detta är kommentarer jag hör från både vänner och ministrar. Som om det är samma sak att be om skydd mot krig som att köpa en flarra Cava.

Det är som den gamla barnvisan I ett hus i skogen slut, om haren som skuttar fram så fort och bankar på tomtens port för att få skydd mot jägaren. Varpå tomten släpper in haren och räcker honom sin hand. Bara att vi ändrat de senaste två raderna i sången. I stället för att säga kom ja kom i stugan in säger vi:

- Inte utan ID-handlingar.

Eller som prästen och satirikern Wisti uttrycker det.



Har dom? Det är den stora frågan för alla oss som vill behålla asylrätten, för oss som hävdar att vi vill ta emot flyktingar i våra länder. Igår beskrev Svenska Dagbladet hur många av asylsökarna som har ett godkänt ID med sig när dom kommer. Do they? Hur många som kan söka asyl om vi ställer krav på att de har ett av myndighet godkänt ID. Svaret är 20 procent.

"Om du har rent mjöl i påsen visar du ID."

Är en annan kommentar jag hör rätt ofta, som får det att låta som om 80 procent av alla asylsökare inte är riktiga asylsökare, snarare vad Per Gudmundsson kallar "asylshoppare".

Låt oss titta på några av de länder som flyktingar tvingats lämna.

Syrien
Enligt artikeln i SvD är orsaken till att mer än hälften av alla syrier saknar ID att det är väldigt dyrt. Alla syrier kan få ett ID från regeringen men det kostar 300 dollar (2 500 kr) och tar tre månader att utfärda. Jämfört med före kriget då det kostade motsvarnde 200 kr. Jag tänker också att om man tvingas fly hals över huvud från regeringen eller från Daesh så är inte passet det första du väljer att vända tillbaka för att hämta. 59,4 procent*2 av syrierna som sökte asyl i Sverige 2015 kunde inte visa upp ett pass.

Afghanistan
Afghanistan har inte haft ett normalt samhälle sen 1970-talet, före kriget mot Sovjet. Sen kom talibaner och amerikaner. Många av dem som kommer från Afghanistan är hazarer och har levt flera år i Iran. (Dessa unga pojkar är helt enkelt den lille pojke vi kände så mycket för i boken och filmen Flyga Drake.) Det är väldigt svårt att få ett pass i Afghanistan och skulle du få ett så godkänns det sällan av Mirgrationsverket eftersom det inte är tillförlitligt. 99,1 procent av alla asylsökande i Sverige 2015 saknade pass.

Somalia
Somalia fick sin första regering på tjugo är 2012, efter att ha existerat helt utan centralregering eller statsförvaltning. Den nya regeringen är starkt beroende av både ekonomisk och militär hjäp från utlandet. Al-Shabaab beämpar den nya regeringen med våld. 99,3 procent av alla asylsökande i Sverige 2015 saknade pass.

Eritrea
Eritrea är en av världens värsta diktaturer, jämte t ex Nordkorea, och folk som flytt till Sverige har fått permanent uppehållstillstånd genom att kunna bevisa att de kommer från Eritrea. 98,5procent av alla asylsökande i Sverige 2015 saknade pass.

Om vi verkligen är intresserade av att ge folk ett säkert liv i Sverige i denna stund, med EU och USA spelande Svarte-Petter med flyktingarna, så kan vi inte neka folk utan ID möjlighet att sök asyl. Det bästa vore givetvis att låta dem söka på plats i t ex Turkiet, Libanon, Jordanien eller Iran, efter att Eu beslutat om ett kvotsystem, där länder får ta sitt ansvar.

Att slå fast exakt vilka dessa människor är är av mindre intresse när det kommer till att bedöma asylbehovet. En persons ursprung kan bestämmas av sådant som språk, dialekt, kunskap om landet hen säger sig komma ifrån och (ibland) från utseende. Det är så Migrationsverket jobbar idag med de 80 procent som saknar ID.

För att kunna försvara rätten för människor att söka skydd kan vi inte leva efter det gamla "Ordnung muss sein", vi måste skapa nya ordningar, i väntan på att EU-länderna ska ta sitt förnuft till fånga. Jag slutar där jag började, med ett tyskt ordspråk. Wer Ordnung hält, ist nur zu faul zum Suchen, den som håller ordning, är bara för lat för att ägna sig åt sökande.

*1 Lite ändrat tyskt ordspråk, relaterat till Ordnung muss sein, Ordnung ist das halbe Leben.
*2 Alla uppgifter om procentsatser och pass från Svenska Dagbladet/Migrationsverket.


Order is only half the life*1

Two days have passed since Sweden abolished the 60 year old Nordic Passport Union with a freedom of travel between the Nordic countries. From Monday 4 January 2016 every person wanting to enter Sweden via the Öresund bridge has to identify himself with an ID card issued by a government agency.*2 This is supposed to work for six months, maybe 12, but could be prolonged.

This has been critizied mainly on two grounds. First, the people of the Öresund region are dissatisfied having to show their ID cards travelling between Denmark and Sweden. Second, those of us who are worried about restrictions in people's right to seek asylum call to attention that 80 percent of refugees coming to Sweden lack an ID and with the new regulations will be turned away at the Swedish border. Without the possibility to seek asylum in Sweden.

Many Swedes claim that these people from Syria, Eritrea, Afghanistan, Iraq, Somalia do not come from countries at war since Denmark, where they now are stuck, is a "safe country". I e, they could as well stay in Denmark and seek asylum there. This is in fact one of the Swedish government's goals refusing people to enter Sweden, that other countries should take the same responsibility that Sweden (and Germany) did until 4 January. Another reason is to decrease the number of refugees seeking asylum in Sweden, and give the Swedes, and I quote PM Stefan Löfven, "breathing-space".

Here we have to say that Sweden is doing quite well economically. Those of us who own our houses and have loans pay about 1-2 percent interest and combined with five tax cuts the last ten years people have more money to spend. In fact, we are number eight in the OECD League of Welfare (Välfärdslistan) measuring GDP combined with spending power. The growth are much higher than normal. We are a vast country with many small villages suffering from urbanisation and closedowns of industries, schools and community services. (Apart from those where refugees have changed the downgoing trend just by living there.) But the Social Democratic and Green government thinks we need more space to breath. Indeed.

Of course, the Danish Right government, backed by the xenophobic Danish People's Party (Dansk Folkeparti), answers the Swedish border controls by changing their position. During Fall 2015 Denmark has simply abandoned the Dublin Regulation and let everyone wanting so pass through Denmark to Sweden. Hours after the Swedish border control was set up the Danes started controlling the border to Germany. It looks as if the Swedish PM's hopes for Denmark to take in those refused by Sweden were in vain. Yesterday came reports that Germany has started to refuse people to travel towards Sweden, at the border of Austria.

We are many who fear that there will be a domino effect by the Swedish decision, that more countries will close their borders along the way to the beaches of Greece. And with no possibilities to apply for a visa from e g Turkey people wanting better lives, or just to keep their lives, end up in permanent refugee camps like those many Palestinians still live in. The EU even pay Turkey to keep it this way. Europe has soon become the Fortress Europe that many have feared, and some want. Where people of other origins than European are kept out. A friend described this as claiming a right (to live were you want) or deyning someone a right (to seek asylum) just because you happen to be born on the fifth floor.

This being the situation right now, what can we do? "We have to uphold order!" "To be able to show an ID at the border isn't worse than showing it at the alcohol monopoly." This is comments I hear both from friends and government ministers. As if buying a bottle of cava is the same thing as asking for refuge.

In Sweden we have a children's song, sung with gestures, about a little rabbit fleeing a hunter who wants to kill him.

In a house at the end of the forest
 (making a roof with your hands)
A little gnome looks out  
(lifting the hands above you eyes)
The rabbit jumps so fast, so fast 
 (jumping movements with both hands)
Knocking on his door 
(knockin in the air)
- Help me, help me, oh, help me now  
(praying hands too cheek, dodging your head from side to side)
- Or the hunter will shoot me 
 (pointing a gun with your joined hands)
- Come, come into my home 
 (calling the rabbit in with your hands)
- Give me your hand 
 (gnome reaching out to the rabbit)

We might as well change that last two lines to "Not without an ID card". Or as the priest and satirist Wisti puts it (he's the one who gave me the inspiration about the rabbit song, too). 

 

"21 refugees, among them 3 children, were found drowned by the Turkish coast yesterday. - OK. But did they have papers of identification?"

Do they? That is the main question for all those interested in keeping the right to asylum, those who claim they want to accept refugees into their countries. Yesterday Swedish newspaper Svenska Dagbladet gave an account for how many would be able to seek asylum if we stipulate that you have to be able to show a by a government agency issued ID card. Eight of ten refugees lack such an ID.

"If you have nothing to hide, you'll be able to show an ID."

Is another phrase we hear every so often, making it sound as if the 80 percent are not "real" refugees but "asylum shoppers" as one of the editorial journalists at Svenska Dagbladet, Per Gudmundsson, prefers to call them.

Let us look at those countries many refugees have been forced to leave.

Syria
According to the article in SvD the reason for why more than half of the Syrians refugees lack ID is that it is very expensive. All Syrians can get an ID from the government. It costs 300 dollar (2 500 kronor) and takes three months to issue. Compared to before the war when the price was 24 dollar (200 kronor). I also think that if you have to flee head over heels from the government or Daesh your passport may not be the first thing to turn back for. 59,4 percent*2 of the Syrians seeking asylum in Sweden 2015 were not able to present a passport.

Afghanistan
Afghanistan has not had a normal society since the 1970's before the war with the Soviet Union. Then came the Talibans with their bulldozers and the George W Bush in his hunt for Usama bin Laden. Many of the people coming here from Afghanistan are Hazars and have spent years in Iran. (These young boys are in fact that little boy that we all felt so much for in the book and film Kite Runner.) It is very difficult to get a passport in Afghanistan and should you get one the Swedish Migration Board rarely accept them, since they are not reliable documents. 99,1 percent of all Afghan the asylum seekers in Sweden 2015 were not able to present a passport.

Somalia
Somalia got it's first government 2012 after twenty years without a working central government or public administration. The new government needs help from abroad, both financially and military. Al-Shabaab keeps on fighting the government with violence. 99,3 percent of all Somalian asylum seekers in Sweden 2015 were not able to present a passport.

Eritrea
Eritrea is one of the worlds hardest dictatorship, along with e g North Korea, and people fleing from the country have been granted permanent visa in Sweden just being able to prove they are Eritreans. 98,5 percent of the Eritreans seeking asylum in Sweden 2015 were not able to present a passport.

If we really want to give people a safe living in Sweden at the moment being with most of the EU countries and the USA playing Old Maid with the refugees, then we cannot turn away people without passports or approved ID's. The best thing would of course be to let people apply for asylum where they are, in Turkey, Lebanon, Jordan or Iran. After the EU has decided on quotas where everyone have to take their part in welcoming people.

To establish exactly who these people are is less important when it comes to deciding upon the criteria for asylum. A person's origin can be decided by language, knowledge about the country they claim to come from, by looks (sometimes). Something the Migration Board already does with the 80 percent without passport.

To be able to defend the right for people to seek refuge we cannot live by the old "Ordnung muss sein", we have to create a new order, waiting for the EU states to listen to reason. Ending where I started with another German Sprichwört, a proverb. Wer Ordnung hält, ist nur zu faul zum Suchen, he who keeps order is just too lazy to spend his time searching.

*1 Slightly changed German proverb, related to Ordnung muss sein, Ordnung ist das halbe Leben.
*2 All figures on how many lacks passports from Svenska Dagbladet/Migrationsverket.

fredag 27 november 2015

Som om vi inget lärt

När jag gick i nionde klass fick vi i uppdrag att skriva uppsats om andra världskriget. Uppsatsen skulle ge betyg både i svenska och samhällsvetenskap. Jag valde att ringa min gamla dagmamma Datti (Astrid egentligen, men det kunde jag inte uttala när jag var liten) och mormor Karin för att få veta hur det var under kriget. Datti bodde då i Karlstad och var 26 när kriget bröt ut. Mormor var 19 år, bodde i Örebro och väntade sitt första barn, min mamma.

Vad jag minns starkast av deras berättelser så här 30 plus år senare, är att det var brist på mat, särskilt bananer, och att Datti bodde på Herrhagen i Karlstad när dom Vita Bussarna försommaren 1945 anlände med överlevande från Europas koncentrationsläger. "Dom var så magra, att dom fick bäras in i skolan" berättade hon om upplevelsen där lokalbefolkningen stått och tittat på när bussarna anlände. Herrhagsskolan hade fått upplåta sina lokaler åt flyktingmottagandet vilket Värmlands Folkblad skrev en fin artikel om i somras.

Om vi hoppar tillbaka till 1938, innan kriget, så kan vi se att detta med att ta emot människor som behövde fly förtryck, och senare folkmord, inte var någon självklarhet. Vid en konferens i franska Evian, ni vet där det dyra flaskvatten vi köper kommer ifrån, diskuterades hur omvärlden skulle kunna ta emot människor på flykt, företrädesvis judar från Tyskland och Österrike. Representanter från 32 länder spenderade en dryg vecka med att diskutera huruvida de skulle kunna göra en insats. Det kunde dom inte. Att ta emot flyktingar skulle bli alltför ansträngande för länderna i fråga och dessutom så skulle det förmodligen bara skapa antisemitism i de egna länderna. (Som om det inte fanns redan.)

Nej, några judar kunde länderna inte ta emot. De flesta länderna skärpte t o m sin flyktingpolitik för att slippa "judeproblemet". Problemet för de förföljda judarna i slutet av 1930-talet var således inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land.

Jag tänker på dessa människor när jag minns Dattis berättelse. Vad hade hänt om fler länder öppnat sig för de behövande? Ja, det vet vi ju med facit i hand. De hade, som de danska judarna som räddades över Öresund eller de finska flyktingarna i Haparanda, överlevt.

För det är ju det det handlar om när man flyr från krig och förföljelse, att överleva i första hand, att skapa dig en bättre framtid för sig och sina barn i andra hand.

Det är denna historiska verklighet som inte vill lämna mig när jag hör sju av åtta partier förespråka skärpt flyktingpolitik. När vice statsministern skriver på Facebook att hon agerar som hon gör för att hon bryr sig om barnen, att tårarna som rann egentligen rann för barnen, inte de kommunalråd hon pratade om när ögonen svämmade över.

Och jag undrar var alternativen finns. Som vädrade av Linn Svansbo, valarbetare för (S) i senaste valrörelsen.

"Jag har ett annat förslag! Vad sägs om lite socialdemokratisk politik? Omfördelning av resurser genom höjd skatt kanske? Eller varför inte opinionsbildning för solidaritet genom organisering? Du har ju matchboll här, Stefan! För några månader sedan hade du opinionen med dig när det gällde att öka flyktingmottagandet – varför tog du inte hand om den då? Upplät offentliga lokaler för tillfälliga flyktingboenden? Lät offentligt anställda volontärarbeta någon timme i veckan på statens räkning? Omfördelade de personal mellan myndigheter? Hela Sverige stod ju redo att hjälpa till! För första gången på väldigt länge var vi väldigt, väldigt många på samma sida. Kommer du ihåg vad vi brukade kalla den typen av aktivism, Stefan? Folkrörelse. Det var en bred, partiöverskridande, aktiv, härlig och solidarisk folkrörelse – och den gled dig ur händerna. Tänk vad mycket lättare det hade varit för dig att bedriva socialdemokratisk politik nu, om den solidariska folkrörelsen organiserats och bestått."
Det var länge sen jag kände mig så politiskt nedslagen som jag gör idag. När allt man kan göra är att stå och se historien återupprepa sig, som om vi inget lärt.

lördag 10 januari 2015

For those of us who look for reasons. And seek reason.

The last three days of terrorism in Paris have certainly offered a wide range of debate on the topic of free speech and freedom of press. I write this blog post in English, since most of the material I have read and refer to is in English. Or, d'ailleurs, French. Since neither English nor French are my native languages one can expect to see some bad grammar, especially first and second persons plural with -s's on the verb. And I do mix what and which... (The two most common grammar problems for those with Swedish as first language, I suppose.)

This is a blog post about reasons and reason. But first I have to dwell upon the difference between explaining and condoning, a difference many people seem to have great difficulties understanding. (Understand in the meaning comprehend in the meaning of grasping the nature, significance, or meaning but also in the meaning to accept.) I will not go into any depth about which political groups or people that have the biggest problems with this distinction but I do have a personal view on this, mostly derived from my experience debating this distinction for years on the Internet.

I start at the Merriam-Webster's Dictionary:

Full Definition of CONDONE
transitive verb
to regard or treat (something bad or blameworthy) as acceptable, forgivable, or harmless
Full Definition of EXPLAIN
transitive verb
1
a : to make known

b : to make plain or understandable

2
: to give the reason for or cause of

3
: to show the logical development or relationships of
Let me make a comparison. A detective looking for a motive may try to find explanations for why someone has committed a crime.  That does not mean that the detective condones the crime. There is a difference between understading in the meaning why did it happen and understanding in the meaning being sympathetic with what happened. And it is up to the court to decide whether the motive makes the crime more forgivable. In the discussions I have had the last days it is as if the police or the court (or the society if you like) should not look for motives, just look at the crime itself, as if crimes in general and terrorism in particular happens in a void space, uninfluenced by the world around the perpetrators.

This said, I will share two articles that shed some light on the world the last 15 years or so. First we have Asghar Bukhari's contribution with "Charlie Hebdo: This Attack Was Nothing To Do With Free Speech — It Was About War". Bukhari starts off with the British law proposal that would have teachers spyinging on toddlers. (Children between 1-3 years old.) Toddlers may, mind you, be terrorists in the making. This in a country that not very far from now abandoned the Section 28, forbidding teachers to "promote" homosexuality by telling pupils that it is, indeed, OK to be gay. Now it is those of us toddling around, mostly occupied by learning to walk that should be monitored and hindered from taking to arms against their fellow friends. If they are Muslim, that is. Even the Swedish professor Magnus Ranstorp, who sees terrorists everywhere and who was the first to point out Muslims for Anders Behring Breivik's atrocities in Norway in 2011, is somewhat sceptic.

Bukhari continues with the impact that satire depicting people as lazy, criminal, terrorists, stupid, ugly, a burden of society (all those are my interpretations of Charlie Hebdo's drawings) has. He compares with how black people where depicted in cartoons in the US during the beginning of the 20th Century. (And still are in Charlie Hebdo, mind you, showing one of the French women ministers as a black monkey in a tree.)
"White people don’t like to admit it, but those cartoons upheld their prejudice, their racism, their political supremacy, and cut it how you will — images like that upheld a political order built on discrimination."
 Uphold.
"Cue some right wing media white dude (or some Zionist) to now accuse me of justifying the murder —After all, if you are Muslim, explaining things is justifying them right!?"
Right. Explaining becomes condoning. How easy it is to live our lives never taking another person's position. But try and take a look at the photos and films in Bukhari's blog post and then just, for once, try and think yourself into the situation. Carrying your dead toddler in your arms after her being killed by drones, would that make you more or less keen on believing in peaceful solutions? Could it be that people seeing their fellow religious people being killed and then ridiculed by some Western men in a journal in Paris get pissed off?

And, this being an explanation, it is not a justification. It is a way to comprehend why violence happen and do something about the situation. Because terrorism will not be fought by passing laws on toddlers.

Yvonne Ridley writes that "Freedom of speech had nothing to do with the Paris massacre". A bit hash I admit, it is very much about freedom of speech when journalists are murdered at work excercising that very freedom. The question is, though, were they gunned down only because they were journalists? Did the perpetrators want to kill the freedom of speech or did they want to make a statement against the West in the name of their interpretation of Islam? Or both? Maybe we will never know. However, no matter what motive these two had, the effect was an immense blow against freedom of speech. There will be a new issue of Charlie Hebdo next week but there is no way of measuring how this effects other writers and cartoonists in their work.

Ridley remembers the words of English journalist and writer Robert Fisk when he entered the Palestinian Sabra and Shatila refugee camps in Beirut where up to 3 500 civilians were massacred in 1982, while Ariel Sharon, then Israeli defence minister, was found personally responsible "for ignoring the danger of bloodshed and revenge", forcing him to resign. For then.

Ridley compares the Charlie Hebdo satire of dead muslims in Cairo last year with how we would perceive a satire over the dead in Paris.

"How would people react, though, if I attempted to satirise the deaths of the Paris 12 with a cartoon? I ask because back in July 2013, when nearly 50 Muslim Brotherhood supporters in Cairo were massacred as they held a peaceful sit-in demanding the reinstatement of ousted President Mohamed Morsi, the cartoonists at Charlie Hebdo set about mocking the dead with a particularly savage front page."
The page showing a Muslim being gunned down with bullets penetrating his Qur'an and the caption "The Qur'an is sh*t, it doesn't stop bullets." She continues with making a statement that everyone who dares to ask for reasons have to make, trying to avoid strawmen.
"However, as distasteful, hurtful and questionable the editorial judgment of Charlie Hebdo is, I would defend its right to free speech. That, though, comes with a degree of responsibility, something that the more pompous, intellectual elite in the West forget."
Although, it doesn't always help making disclaimers. Only today I had a discussion with a person around this article. Hir* saw this statement as an excuse dressed as an explanation. To say that free speech comes with a degree of responsibility is, you see, making "a classic excuse" for terrorism like that in Paris.

And then people wonders how the world got this polarized. The strawman industry is, indeed, blooming.

The reason why Ridley makes such a harsh stance on the freedom of speech not being involved in Paris is, as I interpret her text, that there is not very much of such a freedom in the Western world, either. As long as it is not wielded against outsiders or peope seen as outsiders. (This could be discussed but I do not want to resort to making strawmen myself.
"Instead of blathering about freedom of speech, which is being eroded daily by our own governments in Washington, London and Paris, what we need to do is analyse why 12 families are grieving today in France over the needless loss of their loved ones. What happened on 9/11 is a clue but it was not the start of something new; it was the continuation of American and European injustices that have roots in Palestine and neighbouring countries in the region where literally millions have been killed, injured and displaced in the name of the West's much-vaunted freedom and liberty. Very few of the alleged beneficiaries of the West's neo-crusades are better off in any way whatsoever."
I see that this is difficult to understand, in any meaning of the word, if you see the world as put together by single elements floating around like individual units, uninfluenced by the world around them, unable to feel empathy with their peers. (Yes, this is aggregated generalisation, maybe I am making strawmen after all.) Unable to be angry about someone elses misery. One of the terrorist brothers in Paris is said to have put his radicalisation together with seeing the news about how the USA treated the prisoners of the Abu Ghraib prison i Iraq.

Ridley ends by stating that the only way forward is dialogue.

"The only way forward now is through dialogue, otherwise it is clear that things are going to get much, much worse for all of us, wherever we live and however, or even if, we pray. It is time for less, not more extremism. This should be borne in mind by politicians and media editors as they prepare their response to the Charlie Hebdo massacre."
And to be able to discuss with each other and create a better world together it takes that you are able to take the position of the other side. Elementary for any negotiator, but obviously a sign of weakness i the current world. We must understand that to discuss the reasons behind atrocities may be a way of seeking reason.

* Yes, it says hir.

tisdag 6 januari 2015

Om avsaknaden av kritiskt tänkande

I dagens DN redogörs för ett samband mellan vad man tror om flyktinginvandring och attityden till flyktinginvandring. De som har en förvrängd bild av de s k "volymerna" är mer negativt inställda, inte så förvånande.
"Vad som är hönan och ägget förblir osagt: kunskapsnivån eller attityderna. Däremot står det klart att så länge resonemangen förs i svepande ordalag är det lätt att själv i rubriker och politiska utspel läsa in vad som passar den egna världsbilden."
Så hur ser det då ut med kunskapsnivåerna? Och kan man tänka sig att dessa hänger ihop med högre utbildning, eller åtminstone med förmågan att tänka kritiskt? För ca tio år sedan var jag på ett seminarium där Wuokko Knocke, docent i sociologi, pratade om olika gruppers utbildningsnivå. Hon redogjorde för att svenskfödda män ligger efter när det gäller högre utbildning, jämfört med framförallt svenskfödda och utlandsfödda kvinnor.

Detta seminarium har jag haft i åtanke när jag på sistone funderat över hur så många svenskar kan vara så inkrökta och främlingsfientliga, och varför en stor del av befolkningen uppenbart saknar förmåga att tänka kritiskt. Akademisk bildning sägs ju ska bidra till att man lär sig att tänka kritiskt och sålla fakta från tyckande, eller åtminstone lära sig att saker och ting sällan är enbart svarta eller vita.

Dessa människor verkar dock vara övertygade om att det är just kritiskt tänkande dom ägnar sig åt när dom sväljer allt dom läser på högerextrema sajter med hull och hår. Hör man talas om en fattig etniskt svensk trebarnsmor som inte får något underhållsstöd ställer man gärna detta mot en invandrad familj som man är övertygad om badar i mjölk och honung. Att människor bedöms efter samma ekonomiska kriterier och omfattas av samma stöd från Försäkringskassan, och inte ersätts utifrån etnisk tillhörighet, är ingenting man ägnar en tanke, eller tror på. Försök att förklara hur det förhåller sig leder till anklagelser om att vara "PK-maffia" eller "Sverigefientlig". Det är som om en stor del av befolkningen drabbats av paranoia och är helt övertygade om att vara de enda, tillsammans med medkommentatorerna på nämnda sajter, som förstått att någon, samhället, staten, regeringen, sex av sju partier i riksdagen, försöker lura en.

Denna brist på kritiskt tänkande blir extra tydligt när historieprofessorn Dick Harrison skriver en debattartikel om att fredlig invandring historiskt sett alltid varit till fördel för mottagarlandet på lång sikt. Varpå han drabbas av den obligatoriska hatstormen från, i huvudsak, arga män som inte kan uttrycka sig utan att vara oförskämda och som tror sig veta att professorn har fel. Helt övertygade om att Harrison skrivit sin artikel på politiska grunder, för att lura på oss mer invandring. Många kommentatorer väljer att hänvisa till en forskare som skrivit en famös bok om invandringens kostnader och sedan blivit totalsågad av andra forskare som mening för mening plockat sönder hans argument, bl a genom att påpeka den lilla detaljen att samtliga till Sverige inflyttande räknats med, däribland studenter och återvändande svenskar som utgör en majoritet jämfört med t ex flyktingar. Jag tänker inte länka här men forskarens rön publicerades som en annons i DN eftersom den inte gick att publicera som debattartikel. En replik gavs sedan av t ex Fi:s Veronica Svärd. Något som ses som ännu ett bevis på att "PK-media" tystar ner "sanningen" när dessa medier i själva verket bara kräver viss verkshöjd på sina publicerade artiklar. Det var det där med kritiskt tänkande och att kunna belägga sina rön.

Harrison bemöter senare sina motdebattörers argument i ännu ett blogginlägg. Eftersom ingen replik inkommit på Harrisons ursprungsartikel som går att trycka i en seriös tidning tvingas Harrison till motrepliker via bloggen.

Det är här mina funderingar kring bildningsnivån hos svenskarna kommer in. De som kommenterar Harrisons artikel verkar vara av uppfattningen att de har lika stora kunskaper i ämnet historia som professorn själv. Det är självklart för dem att helt avfärda hans ord, utan att behöva hänvisa till något annat än en köpt annons i DN eller andra debattartiklar. Man skulle kunna tro att Sverige består av idel forskare i samhällsvetenskap. Eller att debattartiklar utgör vetenskap. Hur står det då till egentligen?

Jag valde att gå till SCB. Om vi tittar på befolkningen 2013 som då var mellan 16-74 år och fördelar denna utifrån kön, ålder och födelseland i kombination med utbildningsnivå får vi följande resultat.

Eftergymnasial utbildning minst tre år 

Kvinnor födda i Sverige: 23 procent
Män födda i Sverige: 16 procent
Båda: 19 procent

Kvinnor födda utanför Sverige: 22 procent
Män födda utanför Sverige: 18 procent
Båda: 20 procent


Forskarutbildning

Kvinnor födda i Sverige: 0,7 procent
Män födda i Sverige: 1,1 procent
Båda: 0,9 procent

Kvinnor födda utanför Sverige: 1,3 procent
Män födda utanför Sverige: 1,9 procent
Båda: 1,6 procent

Innebär det att alla som anser sig veta bättre än Harrison befinner sig i gruppen 1,1 procent svenskfödda män med forskarutbildning? Eller inom den promille av denna grupp som råkar vara samhällsvetare? Ja, man kan ju undra.

Nej, i själva verket är det så att svenskfödda män helt enkelt kommer på fjärde plats efter svenskfödda kvinnor, utlandsfödda kvinnor och utlandsfödda män när det gäller en eftergymnasial utbildning på minst tre år? Och vad gör då ens utbildningsnivå för förmågan att tänka kritiskt? Förhoppningsvis leder det just till att man lär sig att analysera det man läser, tänka en gång till, fundera över om det kan finnas fler förklaring till det man just läst. Istället för att agera helt utan impulskontroll.

För kritiskt tänkande handlar om att tänka efter före, inte om att kritisera förbehållslöst.

OBS! Impulskontroll gäller även för kommentering på denna blogg. Rekommenderar genomläsning och följande av kommentarsreglerna. Oavsett utbildningsnivå.

onsdag 31 december 2014

2014 års

Finaste tolkning av budskapet i Kan du vissla Johanna om pojken som saknar en morfar men finner en i Per Oscarssons karaktär, samt bonus för tolkning av vad döden innebär: Systersonens kompis M, tre år, som vid en mysig stund på kafé med sin morfar förklarade:
- F har ingen morfar för han har åkt raket till stjärnorna. Kan inte han få vara med dig ibland morfar?

Starkaste upplevelse: Besöket i Lidice i Tjeckien.


Sällan har jag blivit så berörd av ett historiskt museum som det över byn och människorna som Hitler förintade. Bl a skildrat i en artikel om mörk turism i Sydsvenskan. Barnen som porträtteras på bilden skickades till Polen där de gasades ihjäl av nazisterna i specialdesignade bussar. Deras pappor sköts mot en ladugårdsvägg och mammorna skickades till lägret i Ravensbrück. Byn brändes, träden drogs upp med roten. Ett fåtal människor överlevde. Allt detta som en kollektiv bestraffning för att tjeckiska motståndsmän mördat riksprotektorn för Böhmen-Mähren Reinhard Heydrich. På museet får man läsa barnens brev som de skrev hem från lägret i Polen, hur de bad om rena kläder och lite mer mat. Även om det skedde över hela Europa är tanken på hur dessa helt oskyldiga barn i en liten bondby på landet slets upp och sändes mot döden utan att förstå varför outhärdlig.

Överraskning: Dokumentären om Astrid Lindgren som tecknar ett fantastiskt porträtt av en mångfacetterad kvinna.

Adjö: Jax Teller.

Skönaste stunder: De tropiska julikvällarna med maken vid sommarstugan. Då rödvinet fick serveras
i ishink och Ted Gärdestads stämma ljöd över nejden.



Godaste mat: Jämnt skägg mellan

 Älgsaltimbocca med svamprisotto



 Rådjurssadel med rotfruktsstrudel med chèvre

Kokt torsk med pressad potatis, bacon och skirat smör

Värmländska ord med flest ö:n: Ölöppnare /ölôppnôrô/.

Lättnad: Valresultatet i september.

Oro: Valresultatet i september.

Förhandlingsräv: Stefan Löfven.

Årets shopping: Besöket på Tenuta Sant'Antonio utanför Verona i Italien.






Drink-tre-i-topp, utan inbördes rangordning:

 
1. Aperol spritz

2. Marguarita (här i lampkuporna vi använder som 
drinkglas i sommarstugan).

3. Singapore sling

Årets svek: Miljöpartiet och Förbifarten.


Mest intressanta upplysning: "Mamma, B tvättar händerna i toaletten."

B, tillika maken, hade helgen innan kommit in i systerns och hennes familj badrum där fyraåringen står och tvättar händerna.

- Jaså, står du där? Ja då får jag väl tvätta händerna i toaletten då. Det är bra träning för ryggen. 
Varpå B vänder sig om med ryggen mot barnet, böjer sig över toaletten, låtsas tvätta händerna och lämnar badrummet.

Hungrigaste: Luis Suarez.


Minst välplacerade: Vi när vi råkade befinna oss på en uteservering med storbilds-TV i Köln under VM-finalen i fotboll. Och höll på Argentinien.


Rättssamhälle i praktiken: Att polisen utan vidare kan köra på eller rida rakt över människor som står på en gata medan människor som sjunger psalmer, krokar arm, skriker och vägrar flytta sig i protest mot nazister åtalas. Att nazister kommer undan med några månader i fängelse när de överfaller vuxna och barn i en fredlig demonstration, alltmedan polisen bara tittar på, medan en av de överfallna som dömdes för att ha gett igen fick sex års fängelse. Att nazister tillåts vandra runt i timmar på Södermalm med polisbeskydd skanderande "ut med packet" och "Sverige åt svenskarna". (Jo, jag fattar att det finns en gradskillnad här men det är omfattningen av skillnaderna jag vänder mig emot. En kniv i ryggen är självklart allvarligare än en kastad halvlitersflaska men hur är det med uppsåtet att skada?)

Strateg: Cesare Borgia (åtminstone som han skildras i den europeiska versionen på HBO)

Mest överskattade: Lena Andersson.

Hjältar: Alla som gett sig ut på gatorna i protest mot fascismen.

Mästerfotograf: F, 4 år.

  
Bästa mobilkamera: Nokia Lumia 910

söndag 28 december 2014

Vem är det som inte kan förhandla?

Mitt första fasta jobb var som förhandlande ombudsman, 28 år gammal. Lika gammal som Annie Lööf var när hon blev minister. Och, så här 18 år senare kan jag ju konstatera att jag inte var helt erfaren som förhandlare utan tog hjälp av dem som kunde jobbet. Jag förhandlande inom branscher där lokala fackliga organisationer ofta saknades vilket ledde till en stor mängd förhandlingar med såväl arbetsgivare som deras organisationer och advokater. Inte sällan kom man till förhandlingsbordet utan att veta ett dugg om vilka man skulle möta på andra sidan eller hur förhandlingen skulle komma att föras, bara att den skulle leda till en överenskommelse. På regionkontoret där jag jobbade satte vi nämligen en ära i att inte skicka upp en enda förhandling till central nivå, det skulle lösas lokalt av oss regionala förhandlare. Idag består mitt förhandlande mest av lokala förhandlingar med min egen arbetsgivare, då jag är ordförande för den lokala SACO-s-föreningen med 60-talet medlemmar. En något annorlunda situation då jag förhandlar med mina egna kollegor, men grunderna för förhandlingen är i stort de samma, att vi är två parter som ibland har olika intressen som ska jämkas samman.

I samband med att Stefan Löfven och Socialdemokraterna vann valet, som största parti med störst beslutsunderlag i riksdagen, har förståsigpåare med såväl statsvetenskaplig och journalistisk bakgrund slagit fast att det här med politiska förhandlingar skiljer sig avsevärt från fackliga förhandlingar. Den stora skillnaden skulle enligt den av medierna utnämnda expertisen vara att fack och arbetsgivare har ett gemensamt intresse av att komma överens, något som de politiska partierna nödvändigtvis inte har. De senare sägs drivas av ideologiska grundinställningar och styrs mer av dessa än en vilja att komma överens rent sakpolitiskt. (Som om svensk politik inte alltid handlat om sakpolitiska överenskommelser eller fack och arbetsgivare inte drivs av ideologi.)

När Löfven nu fått Alliansen till förhandlingsbordet genom att låta Magdalena Andersson ta kontakt med Göran Hägglund (KD) och börja där så framställs han av bl a DN och Expressen som att det var andra inom partiet, t ex Mikael Damberg, som lyckades få förhandlingen i hamn. Löfven själv framställs som en elefant i en porslinsbutik som inför jul ifrågasatte Alliansens förhandlingsvilja och ansvarstagande. Alliansen påstås ha blivit sårade och hotat med att avsluta förhandlandet i oenighet.

Som jag ser det kan det förhålla sig på två sätt. Endera är Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund och Anna Kinberg Batra (M) precis så tonårsmässiga som dom framstått senaste tiden att dom inte förmår se att det som sker är ett spel på flera nivåer, att man har en förhandlare som sköter förhandlingarna i stängda rum dit inte pressen eller allmänheten har tillträde. Där kan allt lyftas upp på bordet, man tillåts diskutera fritt och det förutsätts att ingenting läcker ut från dessa förhandlingar medan de pågår. Utåt sett håller man masken, särskilt om förhandlingarna pågår i "hemlighet". Det är därför självklart att Stefan Löfven inte i ett så känsligt skede kan avslöja att förhandlingar pågår eller vad dessa innehållet. För att hålla masken och i avsaknad av en överenskommelse säger han därför det han förväntas säga, skulle han i stället utelämna den obligatoriska kritiken av Alliansens agerande i samband med budgetomröstningen så skulle det ju snarare bekräfta att förhandlingar pågår. Hur många gånger har vi inte sett parterna på arbetsmarknaden befinna sig "låååångt" från varandra för att ett par timmar senare vara överens?

Eller så är det Expressen och DN som inte begriper sig på förhandlingar på flera nivåer samtidigt och som tolkar in åsikter hos Alliansledarna som dom i själva verket inte har.

Vilket som stämmer bäst är upp till var och en att förhålla sig till. Med tanke på vad som läckt ut från samtalet som fördes den 2 december, dagen innan budgetomröstningen, så håller jag det inte för omöjligt att det faktiskt förhåller sig som med tonårsteorin. Med en 31-årig Centerledare med ingen arbetslivserfarenhet utanför politiken som står och skriker att Stefan Löfven, 57, som fick sitt första fackliga uppdrag två år innan Lööf föddes, ska be om ursäkt för hur en riksdagsgrupp där han inte ens ingick röstade under förra mandatperioden. Nu vet jag inte hur Löfven är lagd, han kanske har en stor respekt för andra människor oavsett deras erfarenhet eller attityd. Jag vet bara att jag själv förmodligen skulle känna en viss överseende förvåning över ett sådant uppträde. Lite som björnen Baloo i Djungelboken när Mowgli kaxar sig. Men det är jag det. Att det inte går att nå någon förhandlingsöverenskommelse under sådana former är dock ganska uppenbart. Att Kinberg Batra nu
försöker skriva om historien genom att påstå att de var redo redan då är ju uppenbar bullshit. Då hade de lagt ner sina röster.

Utifrån vad som sägs ska ha skett vid dessa samtal är det tvärtom tydligt att någon förhandling inte var möjlig vid detta tillfälle. I stället var det förmodligen så att Alliansledarna trodde sig ha regeringsmakten, med stöd av SD, i en liten ask. Detta trots att deras avgående statsminister Fredrik Reinfeldt lovat släppa fram en minoritetsregering som har stöd av största blocket. Vilket för oss in på det som Stefan Löfven inledde sin presskonferens med igår när han presenterade den s k Decemberöverenskommelsen. Att minoritetsregeringar snarare är regel än undantag i Sverige. Ibland har vi haft regeringar som bara bestått av ett enda parti, som Ola Ullstens Folkpartiregering på 1970-talet. Detta sätt att regera Sverige har krävt blocköverskridande överenskommelser och faktiskt kan man säga att det leder till ett större inflytande för fler av partierna i riksdagen. Det leder även till att man i utskott och utredningar kan diskutera sakfrågor på ett annat sätt än när regeringen regerar i majoritet. Jämför gärna med majoritetsregeringen 2006-2010 som genomförde stora förändringar som försämringar av sjukförsäkringen, nedläggningar av forskningsinstitut och utförsäljningar av gemensamma tillgångar utan att någon kunde sätta emot ett enda dugg. Nä, man skippade ju till och med remissrundorna i flera fall.

Det är dessutom så att man i det parlamentariska system som vi har i Sverige förutsätts veta att man röstar på ett parti med kunskapen att detta parti faktiskt kan välja olika allianser i riksdagen. En röst på MP kan betyda att man får eller inte får en Förbifart. En röst på V  betyder garanterat ingen regeringsmakt för partiet men kanske möjlighet till inspel från vänster. Röstar man t ex på SD vet man redan från början att det är en bortkastad röst i den meningen att de inte kommer få särskilt mycket inflytande om de inte kan liera sig med andra partier, vilket dom visat sig oförmögna att göra med sin rasistiska politik. Så funkar demokratin. Det är inte så att 13 procent av rösterna ger 13 procent inflytande i riksdagen. Det kan i stället ge mindre inflytande än ett parti med drygt fyra procent som hamnar i regeringen. Lev med det, det är en del av en parlamentarisk demokrati med fler partier än två.

Så där satt Alliansens ledamöter i riksdagen den 3 december och röstade för sin egen budget tillsammans med SD. I from förhoppning om att Löfven skulle avgå och lämna till talmannen att försöka hitta en annan regering. Där skulle Alliansen träda in på scenen och triumferande vandra in i Rosenbad igen. Så blev det inte.

I stället gjorde Stefan Löfven det en skicklig förhandlare gör. Han synade Allianspartiernas kort genom att meddela att han tänkte utlysa nyval. Dessutom i en presskonferens med ett framförande som till och med fick mig att vilja rösta på S för första gången i mitt liv. Det var nära på en landsfader som trädde fram där och tog ansvar. (Vilket givetvis Alliansen skulle sagt sig göra när de bildade regering igen.) Fast Löfven hann före genom att köra chicken race. Något vi sa här hemma redan vid valet att han borde göra. Köra på med en egen budget och räkna med att inget av Allianspartierna vill gå igenom ett extra val när Reinfeldt lämnat walk over, de inte har någon ledare för Alliansen på plats och ett av partierna hänger på gärdesgården för att komma in i riksdagen. Vi räknade dock inte med Alliansens makthunger eller att dom verkligen inte trodde att Löfven skulle syna dem. Istället trodde jag i september snarare på utkvittning och nedlagda röster.

Det krävdes ett hot om extra val för att få dem dit. Och nu har Löfven fått Alliansen att gå med på att släppa fram en S+MP+V-budget i fyra år.

Vem är det som inte kan förhandla? Och är det inte i själva verket så att förhandlandet förändrats både inom facket och inom politiken, men att den som kan förhandlingsspelet ofta är den som vinner. Stärkta i att dom ju faktiskt vann valet.

måndag 15 december 2014

Nationalistisk begreppsförvirring

Björn Söder, sverigedemokrat och andre vice talman i riksdagen har låtit sig intervjuas av DN:s Niklas Orrenius. I intervjun funderar Söder över det här med nationstillhörighet, Orrenius lyssnar och låter sedan Söder läsa sina citat inför publicering varpå Söder säger att Orrenius uppfattat det korrekt och att man väl inte "ska gå in och snygga till i efterhand".

Björn Söder vid riksdagens öppnande

Efter publiceringen har en mindre storm utbrutit på sociala medier och de flesta av de större tidningarna skriver om Söders uttalanden i artikeln. Företrädare för judiska grupper uttalar sig och det hela får faktiskt lite mer uppmärksamhet än vad som är vanligt när SD uttalar sig om olika minoriteters skyldigheter. Söders synpunkter speglar ju bara partiprogrammet och är inte någon direkt nyhet.

Vad är det då Söder sagt? Jo, det gamla vanliga som partiet alltid drivit, att man måste assimileras för att bli svensk. "Resistance is futile, you will be assimilated", som dom skulle uttryckt det i Star Trek. Orrenius frågar sedan om att Söder ska ha sagt att vi har människor från "andra nationer" i Sverige. Det är DN som sätter citationstecken kring "andra nationer" och det verkar vara här begreppsförvirringen börjar, både hos Söder, Orrenius och läsarna.

En assimilerad kapten Picard.

Söder förklarar detta med att vi t ex har "den samiska och den judiska nationen" i Sverige och, på fråga om man inte kan vara jude och svensk samtidigt svarar Söder:
"Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid."
I debatten som följt på detta har jag sett både upprördhet över att Söder hävdar att samer är en nation och uttalandet att "judar och samer levt i Sverige i flera hundra år" (i ett kommentarsforum nånstans). Andra reagerar helt enkelt på särskiljandet i Söders uttalande, vilket förmodligen grundar sig i att Söder har en essentialistisk syn på nationalitet som något inneboende, där fokus ligger mer på biologi och etnicitet än på språk, religion, härstamning, historia, kultur och traditioner vilket i sig skulle påverka t ex sociala normer. I stället för att se det som att en person med en hel uppsättning av sådana här faktorer i sitt bagage faktiskt kan mixa dem med språk, kultur, traditioner och sociala normer i det land dom nu lever i. Är man född i Sverige av t ex judiska föräldrar från Ungern så har man förmodligen med sig, utöver familjens religion som ju kan variera från person till person, kultur och traditioner som är både judiska, ungerska och svenska. Att då skilja ut personer utifrån deras ursprung och kräva assimilering blir ju lätt löjligt, men icke desto mindre allvarligt med tanke på den historia vi har gemensamt i Europa.

Det skulle ta en universitetskurs i nationalism för att reda ut begreppsförvirringen men eftersom jag råkar ha läst just en sådan som del i en mastersutbildning ska jag åtminstone försöka mig på några små klargöranden.

Först det här med identitet. Identitet och nationalism är inte samma sak. Men visst känner många identitet med sin nation  och kan ju då följaktligen identifiera sig själv med en viss nationalitet, t ex den kurdiska, eller för den delen den samiska. Och här kommer ju det problematiska med nationalismen, när man nu identifierar sig med två nationer samtidigt, vad är man då? Om man nu t ex har växt upp med flera olika kulturer och traditioner? Kan man själv välja sin nationalitet?

Niklas Orrenius: "Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?"
Björn Söder: "Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer."
Här måste vi skilja på begrepp som stat och nation. Staten, det är det Söder talar om när han pratar om medborgarskap. Samerna och judarna som omnämns är, som Söder påpekar, medborgare i staten Sverige tillsammans med alla andra medborgare oavsett vilket nationalitet de anser sig ha. Staten Sverige har länge sett sig självt som en nationalstat d v s där nation och stat har samma gränser, eller där man ignorerar att det inom statens gränser finns en rad olika nationaliteter, styrt av ovanstående uppräknade faktorer. Ett bra exempel är just kurderna som ser sig som en egen nation med eget språk och egen kultur trots att dom inte har någon erkänd stat. (Särdragen inom en nation kan givetvis variera beroende av var man bor, helt opåverkad av t ex lokala seder eller av majoritetsbefolkningen är man ju inte, vad än Söder tror.) Det finns således kurder i Irak, i Turkiet, i Syrien, i Iran, i Sverige. Dessa är samtidigt medborgare i den stat de bor i. När Söder pratar om en arabisk nation blir det dock lite vanskligare. Om man nu inte bekänner sig till en panarabisk nationalism, vilket vi får anta att Söder inte gör. Arabisk nationalism däremot syftar snarare på att bygga upp nationalstater i koloniserade stater, t ex den Palestinska staten på av Israel ockuperade områden.


Sen detta med en judisk nation i Sverige. Hur skiljer man religionen från nationen? Det är här det skulle krävas mer tid och plats. Men jag läser i Söders uttalande in en önskan om att judar i Sverige ska överge sin religion för att bli svenskar. Detta om människor som kanske levt här i generationer, helt i strid med internationella konventioner om religionsfrihet. För att få vara inkluderad måste du assimilera dig och överge din tro och dina traditioner, börja fira jul i åminnelse av en hittepå-Messias i stället för hanukkah i firandet av återinvigningen av Jerusalems tempel.

Till sist vill jag även poängtera att man inte helt lättvindigt kan jämföra den nationella minoriteten judar med diton samer med det lite lättvindiga "lång tid" om hur länge dom bott här. Påminner om att samerna, till skillnad från alla andra i detta land, bott här sen inlandsisen drog sig tillbaka, åtminstone. Samerna har, till skillnad mot något annat folk i Sverige, status som urfolk. Att SD har börjat ragga väljare i Norrland genom att vilja inskränka detta folks rättigheter är väl kanske symptomatiskt för den kolonialism Söder själv kritiserar när det var Sovjet som utövade den. Eller hur var det nu med startandet av Lunds universitet, för att ta trakter som Söder känner bättre? Ett led i att göra skåningarna svenska, något många skåningar fortfarande, 346 år* senare, vrider sig över i plågor när det kommer på tal.

Kan vi inte bara komma överens om att var och en får fira sina högtider och prata vilka språk de vill, så kan vi väl samtidigt komma överens om ett gemensamt statsspråk, lämpligen svenska, för våra mellanhavanden. Med möjlighet till tolkning och översättningar för dem som ännu inte lärt sig eller inte kan prata av en eller annan orsak. Att vara medborgare ligger nödvändigtvis inte i att vilja fira jul eller prata svenska utan brytning.

Uppdatering: När jag tänker efter så framstår det faktiskt som sensationellt att en representant för riksdagen uttalar sig så här om svenska medborgare. Meningen är väl att han ska stå över partipolitiken och vara en representant som ska kunna företräda Sverige i officiella sammanhang. Att då hävda att alla måste assimileras, d v s ge upp sin identitet med andra nationaliteter än den svenska, för att bli betraktad som svensk är uppseendeväckande. Måste nog dela Kent Wistis kommentar till detta:



Fotnoter:

* Från bildandet av Lunds universitet.

Länkningen funkar inte på den dator jag sitter vid men här kommer

Orrenius artikel: http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-leende-nationalismen/
Krav på Söders avgång: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgangskrav-mot-bjorn-soder_4188109.svd
Wikipedia om panarabism: http://sv.wikipedia.org/wiki/Panarabism