torsdag 3 juli 2014

Världsfrånvända moderater handfallna inför pensionschocken

De senaste dagarna har SvD granskat det nya pensionssystemets effekter för kvinnorna. Genom att begära ut statistik för alla personer födda 1954 (60 år i år) har SvD kunnat se hur det nya pensionssystemet slår mot den första årskull som helt omfattas av detta system. D v s de som vid 44 års ålder ställdes inför fullbordat faktum att de inte skulle omfattas av regeln att räkna de bästa femton av trettio jobbade år utan där pensionen i stället räknas över hela arbetslivstiden.

Summa summarum så kommer en majoritet av kvinnorna att omfattas av garantipension, d v s deras pensionsunderlag är så lågt att de inte ens når upp i lägsta pension utan staten får skjuta till pengar. Orsakerna till detta är främst att kvinnor alltid är dom som tar störst ansvar för det obetalda arbetet. De jobbar deltid och jobbar inom kvinnodominerade låglöneyrken (där det ofta är enklare att förena arbete och familj). De blir lönediskriminerade och värdediskriminerade och tar ut större delen av föräldraledighet och vab. En sjuksköterska som jobbat 40 år får i Svenskans exempel 10 150 kr netto i månaden INKLUSIVE tjänstepension. Det ligger ett antal hundralappar under den nivå (10 800 kr) som EU slagit fast utgör gränsen för när man riskerar fattigdom.

Vad ska då regeringen göra åt detta? Ingenting så klart. På frågan vilket råd socialförsäkringsministern har att ge dessa 60-åriga kvinnor svarar Ulf  Kristersson (M) inte "dom kan väl äta briocher" men väl
"Man ska vara försiktig med råd men jobba vitt, jobba heltid och jobba ett helt yrkesliv."
Känn på den, ni 60-åriga kvinnor som ställt upp med ert obetalda arbete och lågavlönade yrkesarbete så att samhället sluppit lägga så mycket pengar på barn- och äldreomsorg, så att den offentlig sektorn kunnat kosta så lite som möjligt för skattebetalarna. Dessutom får ni betala högre skatt, procentuellt sett, än de som fortsatt jobbar. För det ska, enligt Fredrik Reinfeldt (M) and his merry men, löna sig att jobba.

Dra åt helvete.

Inställningen till kvinnlig pensionärer är så världsfrånvänd att man påminns om Rousseaus tal om den stora prinsessan som inför folkets lidande tyckte dom kunde äta briocher. Inför denna kommande pensionschock står politikerna handfallna. Nästan så man hoppas att alla dessa 50-talistkvinnor gör revolution.

söndag 22 juni 2014

Min farfar, ett ensamkommande flyktingbarn


Det är när jag läser denna krönika i SvD som jag inser att min farfar måste kunna beskrivas som ett ensamkommande flyktingbarn. Med SD-svansens ord var han ett "skäggbarn", om än inte skäggig. Farfar växte upp i ett torp från 1600-talet, fyllt av syskon, mamma, pappa, piga och, ibland, mormor. Mormor som blev änka då maken, den indelte soldaten, dog på repmöte. Hon blev utslängd på vägarna med en handfull barn och ett på väg. Tvungen att se de äldre barnen bortauktionerade. Fattighuset som enda fasta punkt, tills dess grannsocknen tillät henne uppehålla sig i dotterns, farfars mammas, socken. Då bodde hon ibland hemma hos dottern och hennes familj i torpet med två rum och pyttekök.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet försvann alltfler värmlänningar till Nordamerika. 1,3 miljoner svenskar utvandrade från fattigdom och religiöst förtryck till vad dom hoppades skulle bli en bättre tillvaro. En femtedel av dem kom tillbaka.

Min farfar hade en kompis som redan åkt iväg, och som skickade biljetter till resan över Atlanten. Så, som 17-åring, kort innan skottet i Sarajevo gav sig torparpojken iväg. Han lämnade sina föräldrar, den två år yngre favoritsystern Lisa och alla andra syskon, dom var sammanlagt tolv varav nio levde till vuxen ålder. Innan han for gick han och Lisa till  fotografen och tog kortet här ovanför, för att dom skulle ha ett minne av varandra. Man kan gissa att Lisa fick låna hatten av fotografen och att farfar bara hade ett par skor. Farfar tog sedan tåget till Göteborg. Ombord mötte han ett sällskap med vilka han började prata. Något som skulle visa sig klokt, för väl framme vid båten krävdes 17-åringen på bevis för att han var myndig och hade rätt att ge sig iväg utan föräldrarna.


De nyfunna vännerna från tåget klev fram och sa: - Han är med oss.

Och med dessa ord kom min farfar med båten mot Hull för vidare färd till New York City. Under de kommande tjugo åren kom farfar att jobba i Kanada och norra USA, i skogen och i gruvsamhällen. Ett tag grävde han guld i Alaska. Vad som hände under denna tid är svårt att veta, de flesta av hans brev hem är sedan länge borta. En guldklimp finns kvar och foton från tiden i gruvsamhället i Idaho. Och berättelserna om pengarna han skickade hem. Eller hur hans äldste son Åke, min pappa, i skolan skulle komma att skriva uppsats om "sin halvbror", indianen.


Under åren i Nordamerika hann farfars bror Axel och pappa Johan dö. Utan att farfar fick chansen att säga adjö. När modern började bli gammal bestämde han sig för att resa hem, tillfälligt, för att träffa henne en sista gång. År 1934 klev han åter i land i Göteborg. Här hemma hade staten beslutat om AK-arbeten så farfar skickades snabbt iväg att bygga väg i Småland. Där på vägbygget hände det som kom att avgöra släktens framtid, att den blev kvar i Sverige, inte som "halvblod" i norra USA. Farfar blev kär i kokerskan, min farmor. Och ett år senare föddes min pappa, vilket för alltid stängde möjligheterna att ge sig av tillbaka till gruvsamhällena på andra sidan Atlanten. Farfar blev del av den femtedel som kom hem igen. Hans upplevelser i Amerikat blev med tiden till illustra berättelser om indianska halvbröder som blivit kvar där borta på andra sidan.

Närmare en miljon svenskar blev kvar, gifte sig, skaffade barn och idag gör vi underhållning av dessa svenskättlingars sökande efter sina svenska rötter. Det tål att tänkas på när vi idag debatterar vilka som ska få komma hit eller inte.

måndag 16 juni 2014

Är Sverige rasistiskt?

I veckan som gick slog Göta hovrätt fast att kvinnor med asiatiskt utseende får finna sig i att tas för prostituerade. En krogägare i Växjö hade, enligt egen uppgift, haft problem med att kvinnor med sydostasiatiskt utseende sålde sex på hans krog. För att komma till rätta med detta valde krogen att neka kvinnor med sådant utseende tillträde. När en grupp väninnor skulle gå ut för att roa sig en kväll fick dom helt enkelt vända i dörren, med hänvisning till just att krogen haft problem med prostituerade med, förmodat, samma ursprung som kvinnorna.

"Det var så pinsamt. Alla tittade på oss. Vi skulle bara gå ut och äta, dansa och dricka lite som vanliga människor, berättade en av kvinnorna."

Jag har inte läst domen men det verkar vara åklagaren som drivit ärendet som olaga diskriminering enligt brottsbalken. Enligt media så har både tingsrätten och hovrätten kommit fram till att krögaren hade ett berättigat syfte att neka kvinnor med sydostasiatiskt utseende, för att hindra prostitution. Det finns faktiskt bara ett sätt att tolka rätten, som att alla kvinnor med sydostasiatiskt utseende är potentiella horor och att horor får nekas tillträde till krogar. (Man undrar faktiskt lite över rättens ledamöters erfarenheter här...) Rätten anser helt uppenbart inte att det faktum att krogägaren helt utgått från deras etniska tillhörighet när han nekat dem, att detta utgör diskriminering med hänvisning till just etnisk tillhörighet. Medan detta borde utgöra ett exempel 1A på just diskriminering enligt åtminstone diskrimineringslagen. (Kanske kvinnorna borde driva ärendet själva i stället?) Kvinnorna har missgynnats i och med att de nekas tillträde, de har befunnit sig i en jämförbar situation, vita kvinnor och män eller thailändska män nekas inte tillträde (det skulle således även kunna vara könsdiskriminering). Missgynnandet har skett med direkt hänvisning till kvinnornas etniska ursprung (antaget genom deras utseenden).

Samtidigt, i en annan del av Sverige, sitter två vita, medelålders män och skriver på DN Debatt att rasismen i Sverige är en myt. Att det inte alls förekommer omfattande strukturell rasism och diskriminering av personer med utländsk bakgrund, utan kanske bara en och annan enskild rasist. Som om domstolars utpekande av kvinnor med sydostasiatiskt utseende som prostituerade inte är strukturell rasism. Som om svenska kvinnor skulle nekats tillträde med hänvisning till att det funnits kvinnor med svenskt utseende som sålt sig på krogen i fråga. 

Och samtidigt slår svenska FN-förbundet fast att rasismen i Sverige ser ut att öka. 

torsdag 12 juni 2014

Svält, när de rika får bestämma


 "Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania. Denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att få märken av den."

Så börjar Knut Hamsuns bok Svält (Sult på norska). När nu norska stortinget beslutat om att kommuner i Norge ska tillåtas förbjuda tiggeri påminns jag om dessa ord, och filmen med Per Oscarsson som den svältande Pontus.

Det var på den tiden Sverige hade tiggeriförbud. När lösdriveri skulle bekämpas. Jag tror att jag skrivit om det tidigare på bloggen men min farfars mamma visste allt om denna lagstiftning. När hon var i femårsåldern dog hennes far, den indelte soldaten Anders Gustafsson Svärd. Han drog på sig lunginflammation på ett repmöte och klarade inte detta. Familjen drevs från soldattorpet och barnen auktionerades ut till lägstbjudande. D v s den bonde som krävde minst i ersättning av socknen fick ta barnen som arbetskraft. Ungefär samma system som när kommunerna driver förskolor idag, fast barnen slipper jobba.

De äldre barnen fick således tjänst som drängar och pigor. (Ingen var över 13 om jag minns rätt.) Farfars mamma var för liten, liksom något yngre syskon och det som var på väg. Så de fick bo med sin gravida mamma på fattighuset. Senare kan man läsa i fattigstyrelsens protokoll att Visnums socken (där soldattorpet låg) skulle ersätta Rudskoga socken (där dottern, farfars mamma bosatt sig) för att änkan Svärd skulle ha rätt att vistas på vägarna där, d v s att tigga sig fram.

Det innebär att socknarna i 1870-talets Värmland var mer mänskliga än norska regeringen. Den borde skämmas, tamme fan.

Rekommenderar läsning av Hamsuns bok, och för den som inte orkar läsa böcker kan man se filmen med Per Oscarsson, denna briljanta skådespelare som tyvärr gick ett helt annat förfärligt öde till mötes än att han tvingades svälta ihjäl på Oslos gator.


tisdag 28 januari 2014

Fredrik Reinfeldts uppväxt i Spånga

I förrgår kom återigen Fredrik Reinfeldts uppväxt i Bromsten upp, när han intervjuades av psykotearapeuten Poul Perris i SVT:s program Nyfiken på partiledarna. Reinfeldt beskrivs som uppväxt i Bromsten, "mellan Tensta och Rinkeby". Denna beskrivning används även i Dagens Nyheter.

Nåja, det här med geografi är ju inte alltid så lätt. Det stillsamma område, bestående av villor och bostadsrätter, som utgör Bromsten ligger inte ens med god vilja mellan Tensta och Rinkeby, utan snarare söder om Rinkeby, mellan Rinkeby och Flysta. Söder om Bromsten löper järnvägen och de som ska resa till området tar ofta pendeln till Spånga station och går sedan över järnvägen. Ska man till Bromsten med bil brukar det vanligaste vara att man kommer endera från Lunda industriområde eller kör in vid avfarten mot Sundbyberg på Ulvsundavägen.

Jag vågar påstå att man förmodligen kan leva ett helt liv i Bromsten utan att ha något med vare sig Tensta eller Rinkeby eller dess invånare att göra.


Till saken hör att Reinfeldts barndomsgrannar Tensta/Rinkeby inte var närmelsevis så socialt belastat som idag. Första inflyttningen skedde 1967 och området stod klart 1972. Inflyttning i Rinkeby skedde mellan 1969-1971. När Reinfeldts flyttade till Bromsten var Tensta alltså i princip nybyggt, med nya moderna lägenheter och fungerande förortscentra. Reinfeldt är född 1965 i Österhaninge, men flyttade strax därpå med familjen till London där fadern Bruno under två år jobbade som konsult för Shell. När familjen återvände till Sverige bodde de först i en lägenhet i Handen, innan de flyttade till ett radhus i Bromsten. Exakt när detta var har jag inte lyckats klura ut men vi kan väl gissa på slutet av 1960-talet, när unge Fredrik var i tre-fyraårsåldern. 1979 flyttade den 14-årige Fredrik och hans familj till villa i Täby. (Källa angående Reinfeldt: Wikipedia)

I tio år bodde sålunda den blivande Moderatledaren granne med ett nybyggt hyreshusområde fyllt med mestadels etniska svenskar. Jag tror vi ska vara försiktiga att dra för höga växlar på detta...

fredag 17 januari 2014

Bland dreglande män och hånskrattande badvakter

Efter att ha sett första delen av Belinda Olssons tredelade serie om feminism, huruvida denna gått för långt, kan jag konstatera att Olsson skickligt undvek att ställa en enda fråga som kunde förklarat kvinnors underordning i förhållande till män. I stället handlade hela programmet om vad feminister gör fel, vad kvinnor gör fel, och att Olsson själv inte känner sig besjälad av vissa feministers kamp, fast hon fick det att framstå som om det rörde alla feminister.

Hon lägger ord i munnen på hjärnforskaren Martin Ingvar. När han säger att variationerna inom könen är större än mellan säger Olsson att skillnaderna mellan könen är betydliga. När Ingvar säger att pojkar behöver stöd att utveckla vissa sidor, som de enligt honom inte har naturligt, förmår inte Olsson att koppla detta till förskolan hon just besökt, där man arbetar med exakt detta, att hjälpa barn, oavsett kön, att utveckla alla sina sidor.

Jag har väldigt svårt att se min treårige vän och systerson F i Ingvars och Olssons värld. F är en fin och stark liten kille som älskar att ta i. Han skottar snö och krattar löv med stor energi och hjälper till att ta hand om sin lillebror, J, sju månader gammal. Så snart F varit ifrån J någon timme, t ex när J sover middag, känner han stort behov av att krama och pussa sin lillebror. Lillebror skiner upp och sträcker ut armarna och ger F en blöt puss på kinden. Har F eller J varit ute är första frågan när dom återses hur det är med lillebror. F älskar böcker, apropå detta att pojkar "inte kan koncentrera sig". Han kan sitta länge för att höra historier om Grodan Nisse eller Barna Hedenhös och när sagan är berättad kommer uppmaningen: - Igen! Baka och laga mat är kul och i födelsedagspresent fick han en dammsugare av Moster och B, som han med stor frenesi suger upp små, små flirtkulor med.

Det ska sägas i sammanhanget att F inte går på en genuspedagogisk förskola, hans föräldrar är inte några fundamentalistiska genustalibaner, så som genusmedvetna föräldrar ibland framställs, utan högst vanliga medelklassakademiker som försöker ge sina barn valmöjligheter.

Olssons program lyckas inte en enda gång sätta fingret på könsmaktsordningen, inte ens definiera begreppet feminism. (Att män och kvinnor som grupper inte är jämställda, fortfarande till kvinnors nackdel, även om det finns områden där också män lider av könsmaktsordningen, och att man vill göra något åt detta för att uppnå jämställdhet på livets alla områden.) Ett tre timmar långt program som inte klarar att ange den vedertagna definitionen av det programmet säger sig vilja granska. Detta är public service i "världens mest jämställda land" 2014.

Bottennappet i programmet är nog ändå när Belinda Olsson ska bada topless på Aquakul i Malmö. Stan bestämde sig för att om det nu är OK att bada topless på Ribban och kallbadhuset så ska det vara det även på varmbadhuset. Olsson intervjuar killen i receptionen som säger att sedan det blev tillåtet att bada topless även för kvinnor så har knappt några kvinnor gjort det. Han anger som orsak att de blir ansatta av män och pojkar. Detta ser man på SVT:s film, de två kvinnorna i bubbelpoolen, en toplessaktivist och Olsson, utsätts för avancerad utstirrning av männen i badhuset. En pappa vänder bort sin lilla dotters blick men stirrar själv som om ögonen skulle trilla ur. Badvakterna står och pekar och skrattar åt Olsson när hon försöker få på sig BH:n igen. En ung man stirrar som om han tänkte gå till attack. Det är definitivt inte ett ställe där jag skulle vara bekväm med att bada topless. Tar då Olsson upp detta manliga, hotfulla stirrande? Intervjuar hon någon av männen, annat än den anställde i receptionen? Nej då, i stället ligger fokus helt på att toplessaktivisterna lyckades driva fram en förändring som ingen kvinna använder sig av. Tolkningen kan inte bli någon annan än att feministerna är helt fel ut, när de i själva verket tagit ett otroligt modigt initiativ till att klä sig som man vill bland sexistiska karlar.

I nästa avsnitt ska Olsson träffa männen, de som feministerna, enligt Olsson, inte gillar. Till exempel ska Per Schlingmann och Ulf Lundell få uttala sig i programmet som ska ge svar på om feminismen gått för långt.

Det finns bara ett svar på den frågan.

Uppdatering: Maria Sveland har sett alla tre programmen och ställer relevanta frågor.

onsdag 8 januari 2014

Dagen då individen fick makt över sin arbetsgivare

Idag skriver Svenska Dagbladets ledarsidas Maria Ludvigsson om en debattartikel av Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP). Schyman och Bolund skrev häromdagen om hur jämställdheten gått bakåt under Alliansen. Ledarartikeln idag är så skruvad att det blir svårt att bemöta utan att bli långrandig. Men då jag lovat mig själv att denna blogg ska leva upp till sitt namn under superduperhypervalåret 2014 så är det lika bra att börja direkt.

Schymans och Bolunds artikel fick stort genomslag i media. De baserade sina siffror på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Debattörerna visade att de många jobbskatteavdrag som regeringen genomfört sedan 2006 knappast gynnat kvinnorna. De som varit med ett tag och känner till den allmänna diskursen bland feminister i Sverige vet att feministisk analys pekar på det faktum att kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, lönemässigt och karriärmässigt, till stor del beror på strukturer, d v s hur de flesta kvinnor och män väljer att fördela arbete utanför och innanför hemmets väggar. Fi och Vänsterpartiet är såvitt jag vet de enda partier som driver frågan om delad föräldraförsäkring, av just detta skäl. D v s om män och kvinnor delade lika på ansvaret för hem och familj skulle kvinnor få mer tid till förvärvsarbete. (De skulle dessutom i lägre utsträckning drabbas av s k statistisk diskriminering där arbetsgivare väljer bort en enskild kvinna för att de tar för givet att det är mer kostsamt att anställa en kvinna pga att kvinnor i allmänhet är borta mer från jobbet.) Nu delar inte kvinnor och män lika. Männen tar ut ca 25 procent av föräldradagarna. Enligt SCB:s statistik så tar kvinnor dessutom ett större ansvar för VAB och arbetet i hemmet, något som håller på att jämnas ut, mest genom att kvinnor dragit ner på arbetet i hemmet och i stället lejt ut detta till andra kvinnor. (Undersökningar visar att den tid som friges inte nödvändigtvis läggs på mer arbete utan i stället på att t ex skjutsa ungar till olika aktiviteter.) Kvinnor jobbar dessutom i mycket stor grad deltid. När fackförbundet HTF (numera Unionen) undersökte detta bland sina medlemmar kring 2004 visade det sig att nio av tio deltidsarbetare var kvinnor. Detta lär inte ha förändrats nämnvärt de senaste tio åren, då inga ändringar har gjorts för att stärka rätten till heltid.

Det säger sig själv att detta levnadsmönster påverkar ens livsinkomst.

Maria Ludvigsson slår alltså in öppna dörrar om hon vill tala om för feminister och "vänstern" (där hon tydligen även inbegriper Miljöpartiet) att det är så det förhåller sig. Det vet vi redan. Det är liksom det vi ägnat de senaste tio åren åt att debattera, med bl a Svenska Dagbladets ledarredaktion i andra ringhörnan.

"Det är inte av livet givet att kvinnor ska vara i en viss bransch eller fastna i ett visst inkomstskikt, även om såväl vänstern som högern ibland kan få det att låta så. När Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP) i en debattartikel i söndags (DN 6/1) påpekade sambandet mellan privatekonomi och självständighet var det en välkommen vändning. Jämställdhet har i högsta grad med inkomster och skattetryck att göra"

Skriver Ludvigsson. No shit, Sherlock. Skriver jag. Det feminister säger är att det är just så det ser ut. Det kan inte ens SvD:s ledarsida förneka. Att det inte är givet är ju liksom hela kontentan av den feministiska kampen. Det är ingen som vänt. Detta har varit Schymans mantra sedan hon på allvar började driva den feministiska kampen för över tio år sen. Så ny i arbetsmarknadsdebatten är väl inte Ludvigsson att det har gått henne helt förbi?

"När vänstern debatterar löneskillnader, eller för den delen olikheter överhuvud taget, brukar slutsatsen annars vara hårdare beskattning och större omfördelning. Schymans och Bolunds bryderier kan i stället förstås som att kvinnors skatt inte sänkts tillräckligt eftersom jobbskatteavdragen ”gynnar tydligt män mer än kvinnor”."

Nej, nu ska vi inte bygga halmgubbar här, utifrån egna preferenser. Omfördelning av resurser och en medvetenhet om att ens egna yrkesval bildar strukturer på arbetsmarknaden om många kvinnor väljer likadant, av nöd för att få vardagspusslet att gå ihop, är inte en motsats. Inte heller är det så att kvinnors skatt ska sänkas mer, det är väl snarare så att skattepengarna från början ska användas för omfördelning av resurser, inte för att män ska få mer i plånboken.

"Men om utgångspunkten är att jämställdhet förutsätter ekonomisk självständighet blir bättre ekonomi för fler kvinnor centralt. Då är det den egna ansträngningen och viljan som bör ges större utrymme framför tilltro till stat och offentlig sektor."

Ja, det är utgångspunkten i svensk jämställdhetspolitik sen 1960-talet. I över fyrtio år har vi haft just kvinnors möjlighet att försörja sig själva som ett jämställdhetspolitiskt mål. Det är bara det att det går bakåt och blir sämre, tack vare Alliansregeringens totala nonchalans i frågan. (Sex år med Nyamko Sabuni som ansvarig för jämställdheten hade inte någon direkt positiv effekt.) Det är inte det enklaste att som enskild individ vilja ha en heltidsanställning när ens arbetsgivare inte vill ge en en. Deltidsarbetslöheten hos kvinnor är de facto ganska hög. Eller när regeringen, staten, inte är beredd att skärpa reglerna kring visstids- och deltidsanställningar. Det är inte heller det enklaste att som utbildad lärare anstränga sig fram till en högre lön när yrket rasat från samma nivåer som läkare, advokater och ingenjörer till en nivå där man aldrig under sin livstid kommer upp till en lön över 30 000 kr i månaden. För att kommunen, det offentliga, inte vill betala mer. Lite ansvarstagande från stat och offentlig sektor vore på sin plats om något ska ske. Och det kommer inte möjliggöras genom ytterligare skatteavdrag.

"Särskilt avgörande för löneutvecklingen är arbetstiden. Längre ledighet och frånvaro från jobbet ger oftast sämre utveckling än tvärtom. Rimligt och rättvist. Då föräldraförsäkringen är tämligen generös är det vanligt att arbetstagare med barn har en längre frånvaro, ett sannolikt aktivt och tillfredsställande val, som även leder till bibehållen lön. Att därefter kräva samma löneutveckling som tjänstgörande kolleger är märkligt, men inte helt ovanligt. Då kvinnor tar ut merparten av föräldraledigheten påverkas naturligtvis inkomstnivåerna av hur föräldrarna väljer att fördela ledigheten."

Ja, just det. Se resonemanget ovan. Till detta skulle jag vilja skicka Ludvigsson på en kurs i konsten att skilja mellan lag och enskilda individers eller gruppers "krav". Enligt 16§ föräldraledighetslagen så har man rätt till motsvarande löneutveckling som den man skulle haft om man inte varit ledig. Detta är ett sätt för lagstiftaren (riksdagen) att försäkra att föräldralediga kvinnor och män inte missgynnas genom att halka efter lönemässigt på grund av föräldraledigheten. Staten har alltså ansett att det är viktigt att det föds barn, framtida skattebetalare, och därför måste staten ibland gå in och säkerställa att dessa barn fortsätter födas. För även om nu Alliansen består av en hel del hemmafrukramare och har infört vårdnadsbidrag så rimmar det väldigt illa med talet om en arbetslinje. Dessutom står det helt i motsats till det jämställdhetspolitiska målet att kvinnor ska kunna försörja sig själva, att staten ska betala dem bidrag för att de inte ska jobba och betala skatt. Det blir dåligt med utrymme för skattesänkningar, om inte annat.

"Varje gång vänstern förklarar att kvinnor är dömda till underläge viftar den samtidigt med en större stat och mindre utrymme för den enskilda. De val hon gör blir sekundära och allt hopp står till den politiska sfären."

Högerns naivitet inför marknaden och arbetsgivarnas goda vilja vet inga gränser. Det är alltså arbetsgivarna som ska säkerställa de jämställdhetspolitiska målen, i skön förening med individens fria och fullt möjliga val att bestämma över dessa arbetsgivares rätt att leda och fördela arbetet?

Yeah, right.