tisdagen den 21:e oktober 2008

Definitiva definitionsproblem

Har just läst dagens avsnitt ur Gösta och genusordningen och tvingades lägga ifrån mig boken när jag kom till kapitlet om queerteori där Yvonne Hirdman anklagar queerteoretikerna för att ha stulit genusordningen för att ge empiri till sina teorier. Som historiker framhåller Hirdman kvinnors historiska underordning samtidigt som män sedan antiken kunnat leva ut sina homosexuella lustar.

Jag vet inte vad det är men de senaste fem årens arbete med jämställdhet OCH mångfald har gjort mig förvirrad och förbannad vid mer än ett tillfälle.

Jag blir förbannad av att läsa tidskriften Slut. Jag blir förbannad av att läsa Hirdman. Av samma anledning, förmodligen. Att jag upplever att det rör sig om personer som säger sig vilja bekämpa att man stoppar in människor i fack, och sedan rask gör just detsamma. I Slut är det ofta majoritetsbefolkningen (sådana som jag) som inget begriper och intet vill förstå. Hos Hirdman är det t ex Tiina Rosenberg (av alla människor) som tydligen inte har genusglasögonen på.

Jag är född i Sverige av svenska föräldrar med närmsta invandrare långt tillbaka på 1700-talet (diverse finländare på farfars och mormors sida). Därmed diskvalificeras jag tydligen från en del av förståelsen när det gäller arbetet för etnisk mångfald. (Jag själv vill dock hävda att det är magkänslan jag inte kan ha, förståelsen är dock en mer empatisk och intellektuell övning.) Samtidigt lever jag i ett heteroförhållande vilket, om än inte lika ofta, tycks diskvalificera mig i HBTQ-arbetet. Samma personer som hävdar rätten att själva få definiera sig är inte sällan snabba att definiera mig utifrån könet på min partner. (Dom har ju i själva verket inte en susning om min läggning, den syns ju inte alltid utanpå, i synnerhet inte om sexuell läggning definieras på en glidande skala, vilket dessa personer ofta framhåller, och vilket jag håller med om.)

Så vad vi kan vara överens om är att vi definitivt har definitionsproblem.

Hirdman raljerar för övrigt mycket generaliserande (vilket väl är syftet) i ena kapitlet över sina akademikerkollegors, i synnerhet statsvetarnas, krav på belägg. Varför kan t ex inte Hirdman bara få undersöka frågan "varför städar kvinnor toaletter" (med betoning på kvinnor) utan att krävas på belägg för att det verkligen förhåller sig så? I nästa kapitel kastar hon sig raskt över queerteoretikerna och kräver dessa på belägg för sina påståenden, och nåde dem om de skulle använda genusordningen (Hirdmans egen baby) som belägg!

(Detta krävande av belägg är för övrigt, som Hirdman kommer fram till, ett väldigt bra sätt att inte behöva hantera den ursprungliga frågan alls. Det skulle dock fått mer kraft om hon inte själv genast ägnat sig åt samma "omproblematiseringsformulerande", som hon kallar det.)

Men, det är åtminstone uppfriskande för intellektet att bli förbannad!

Uppdatering: Även Svenska Dagbladets recensent Lena Andersson tycks reagera över att Hirdman när hon "hamnar på normens och så att säga mannens sida argumenterar /.../ inte helt olikt dem som kritiserar hennes egen genusteori".

Och ja, Hirdman har många poänger i sin bok, vilka jag kommer återkomma till. Hennes texter härrör sig från tjugo års skrivande. Min recension av hennes bok verkar bli lika fragmenterad... Ulrika Kärnborg har i sin recension i DN tagit fasta på en av de frågor jag kommer att återkomma till, arbetstiderna.

Inga kommentarer: