onsdag 19 december 2012

Traditioner

Jag älskar ål! Det är en tradition för mig att äta ål på julbordet! Nu äter jag iofs inte ål men det är fan i mig en tradition att äta ål och ingen ska komma och ta ifrån mig ålen! Jag måste nog bilda en grupp på Facebook i stil med nedanstående där jag kräver att få äta ål och anser att kulturmarxisterna på WWF ska hålla tassarna borta från min tradition!


Det här är gruppen Ta inte våra traditioner ifrån oss. Den har gillats av nära 9 000 personer på Facebook och många fler gillar deras bilder som de med jämna mellanrum postar. Till exempel den här.


En ung flicka har alltså ritat en pickaninnydocka för att illustrera att vi (d v s de 18 000+ som gillat bilden) vill fortsätta skratta åt rasistiska stereotyper på julafton. Jag är osäker på om alla 18 000 verkligen ser Kalle på TV på julafton, men de lånar icke desto mindre sitt namn till denna kampanj. Utan att veta vem som ligger bakom den. Att göra det kan man bara göra om man anser sig eller "muslimska hårfrissor" ha tolkningsföreträde över svarta människor när det gäller nidbilder av svarta människor. Vilket illustreras av Beriths och Birgittas kommentarer vid bilden. 

Bloggaren Hannah Lemoine skriver:
"Själva SYFTET med dessa bilder är att de ska porträttera vissa människor på ett negativt sätt. Och ibland får dessa bilder mycket stor spridning, via ord eller via bild eller i en kombination av dessa båda. /.../ Det kan aldrig, aldrig, vara den grupp människor som skapade de förtryckande bilderna från början, som får lov att bestämma om de är kränkande eller ej, ur vårt perspektiv. Det enda vi, som vita och eventuellt icke-judiska, kan göra, är att acceptera att dessa bilder har en historia av förtryck, och att vi inte vill ha med dem att göra. Att vi väljer bort att reproducera dem."
Som extra illustration om vad det handlar om kommer här en jämförelse mellan hur olika tecknare framställt svarta barn.

Ser man inte skillnaden mellan Pija Lindenbaums bild och Stina Wirséns bör man verkligen läsa Lemoines artikel. (Och jo, jag är övertygad om att Wirséns syfte var mycket gott, men tyvärr blev det fel.)

Alla kan se Kalle Anka på Youtube. Det dom med sina klickanden på Facebook kräver är att  få har kvar figurerna i Kalles program som det sänds på TV kl 15.00 på julafton. De jag känner som hittills lånat sina namn till denna propagandakampanj är mellan 45-70 år gamla så det här med dockor och tecknade serier är verkligen ingen barnlek. Dessa tecknade figurer verkar vara en stor del av vuxna människors traditionella identitet. Jag är dock säker på att min tvåårige systerson kommer klara sig bra utan att ha fått se dessa sexistiska och rasistiska schabloner på jul. 

Thor Rutgersson på ABF beskriver den kampanj som nu pågår och som "vanligt folk" numera stödjer. För den som är van att bara läsa propagandistiska enmeningsbudskap som "behåll våra traditioner" och "det heter negerboll" kan det vara jobbigt att läsa en så lång text, men jag rekommenderar alla att försöka. 

"Det handlar återigen om de riktigt radikala; ni vet de som vill skicka hem varenda människa som kanske är släkt med någon som ser ut som att de kanske känner någon som inte riktigt kommer härifrån. Det handlar om de ”realistiska”, som Sverigedemokraterna själva, som försöker framställa sig som ”folkets röst”, och som vågar prata om de verkliga problemen. Och det handlar om aktörer som målar upp nya hotbilder – i den nu pågående debatten gäller det våra svenska traditioner; det är skolavslutningar, luciatåg och rätten att få kalla sina sötsaker för vad man vill (för så har vi alltid gjort!). De här ”orosmolnen” planteras ut, och i kombination med det vi hör från ”de radikala” och det vi hör från ”de realistiska” så flyttas ramen för samhällsdebatten åt ett mer främlingsfientligt håll.
Vill man vara den som köper de uppmålade hotbilderna rakt av utan eftertanke? Uppenbarligen vill väldigt många människor det. 

Fotnot: Nä, jag är inte särskilt förtjust i ål men se detta som ett exempel...

söndag 16 december 2012

Nu får det vara nog!

Kan ingen tänka längre i det här jävla landet?

De senaste veckorna har jag drabbats av en växande insikt om att något är ruttet i staten Sverige. På diskussionsforum och Facebook stinker det ordentligt av en brunsvart sörja. Samtidigt som Sverigedemokratiska riksdagsledamöter avslöjats som rasister (no shit!) som gillar att springa/rulla runt på stan och förnedra personer med annan härkomst, samtidigt har det skapats ett motspinn i sociala medier. Plötsligt lyfts varje liten enskild händelse i detta land upp som ett hot mot det svenska. Här sitter människor och skriver att dom förvisso inte håller med SD i mycket men nu ska dom rösta på dem ändå för att markera mot att PK-samhället tar ifrån dem själva deras grundplattform, på vilken deras identitet vilar. 


"Detta var droppen. I ren jäkla protest kommer jag att lägga min röst på SD i nästa val - inte för att jag delar alla deras åsikter (långt därifrån) utan bara för att visa mitt djupa missnöje med den utveckling samhället går i. Nu är måttet ta mig f-n rågat!" ("Robban" i Aftonbladets diskussionsforum 15/12 2012.)
Idag har SD tio procent i senaste Sifon om vilket parti väljarna skulle välja om det var val idag.

Vad är det då dessa människor oroar sig över. En Facebook-grupp som kallar sig Alternativa medier har listat alla övergrepp mot de stackars svenskarna "de senaste åren". 



Gruppen Alternativa medier säger sig vilja vara en motkraft mot våra traditionella medier, som beskrivs som att de "piskar upp en PK-stämning". 

De s k PK-medierna har enligt mig de senaste veckorna snarare piskat upp rakt motsatt stämning. Nerikes Allehanda till exempel, ni vet tidningen som gjorde sig känd i hela världen genom att publicera Lars Vilks rondellhund föreställande profeten Muhammed. Utan att ha fått en kommentar från den andra parten publicerade NA en artikel med rubriken "Pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåget.". En tioåring i Laxå hade sett fram emot att vara pepparkaksgubbe i skolans lussetåg. Enligt pojkens mamma och NA förbjöds han detta. Varpå den normala reaktionen i detta rike av kränkta själar, självklart är att ringa tidningen. Skolan avstod från att kommentera. Ändå skriver journalisten på NA en artikel om den stackars ledsne pojken och hans arga mamma, en mamma som hänvisade till att Lucia ändå var ett KKK-tåg där hennes son inte skulle få delta. 
Nå, var det då så att tioåringen inte fick vara pepparkaksgubbe, och i så fall, varför? Det för oss in på listan ovan. Låt oss gå igenom denna. 

1. "De senaste åren har vi"
"De senaste åren" är om man ska döma av de händelser författaren refererar till, åtminstone de senaste tio åren.

"Vi" visar sig vara ganska många, eftersom det hänvisar till allt från dig och mig, en enskild klasslärare i Laxå, ett multinationellt glassföretag, ett finskt godisföretag och ett amerikanskt filmbolag.

2. "Klippt bort figurer ur Kalle Anka"
Walt Disney Inc har klippt bort tre figurer ur Tomtarnas julparad, som ingår i programmet Kalle och hans vänner firar jul. En picaninnydocka, en judisk farbror med långt skägg och en blond docka som är ganska korkad. De aktuella scenerna skapades på 1930-talet och innehåller rasistiska stereotyper av svarta, judar, kineser och dessutom en ganska sexistisk stereotyp av blonda, vita flickor. Walt Disney ansåg att det var dags att ta programmet från 1930-talet in i 2010-talet. Man klippte alltså i sin egen produktion, som går ut till 40 länder. Något som knappast väcker ramaskrin någon annanstans än i Sverige, ironiskt nog. Särskilt inte i USA. Men i Sverige är picaninnydockan en så stor del av firandet av Jesus födelse att hela grundvalen för vår existens rubbas om hon inte får hoppa på den felvända stämpeln även denna jul. (Att dockan var borta under många år, innan vi fick Facebook och diskussionsforum på nätet är en parentes, men inte minns jag några arga insändare från dessa år. PK-media kanske rent av censurerade 27 400 (så många som just nu gillat bilden ovan) människors oro över att tas ifrån sina svenska traditioner att framställa svarta som de framställdes av den vita, slavägande klassen en gång i tiden. 

Vad vi kan slå fast är att Walt Disneys beslut att ta bort figurerna mer handlar om hur företaget vill framstå år 2012 än hur vi som inte säger negerboll vill att Sverige ska vara samma år. Även om det sammanfaller.

3. "Plockat bort Tintin från Kulturhusets hyllor".
Nej, Tintin har inte plockats bort från Kulturhusets hyllor. Böckerna finns kvar, på flera av hyllorna dessutom.

4. "Slutat fira jul i kyrkan". 
Nej. Många människor firar fortfarande jul i kyrkan. I Sverige är ganska få människor troende kristna i en religiös mening. Och trots stora ansträngningar från människor som står sådana här grupper nära, så har vi fortfarande religionsfrihet i Sverige. Det står alltså var och en helt fritt att gå i kyrkan när man vill. Det författaren förmodligen syftar på är att hen vill att de 75 procent* av alla skolor som inte firar skolavslutning i kyrkan borde göra det. För att det är tradition. Trots att en överväldigande majoritet av alla skolbarn inte alls har det som tradition.

5. "Förbjudit pepparkaksgubben i lussetågen".
Nej. Det har vi inte alls gjort. Jag har själv sett bildbevis från lussetåg med pepparkaksgubbar 2012. EN (1) lärare i EN (1) skola i lilla Laxå bestämde gemensamt med barnen att i år sjunger vi dessa sånger. Där ingick inte pepparkakelandsvisan. När läraren inför den arga mammans anklagelser om Ku Klux Klan-tåg sedan skulle förklara sig menade hon att "Vi komma vi komma från Pepparkakeland, så bruna så bruna, vi komma hand i hand, korinter till ögon..." kan tas illa upp. Men ärligt, hur många ungar brukar vilja vara pepparkaksgubbe? Och har det hänt någonstans att hen inte fått vara det? Det hände inte ens i Laxå där PK-tidningen Expressen*2 ryckte ut och skänkte pojken en dräkt. 

Notera även att ingen förbjuds att äta pepparkakor, däremot är det inte lämpligt om du är glutenintolerant.

6. "Bannlyst nationalsången på skolavslutningar".
När sjöngs nationalsången på skolavslutningar i Sverige? Här krävs faktiskt belägg för att den någonsin sjungits i modern tid, för att att kunna påstå att den bannlysts. Och vem anser att den ska sjungas där och då, och varför? 

7. "Låtit en glass vid namn Nogger Black orsaka hysteri". 
Detta skedde före det stora genomslaget för Facebook, Flashback och alternativa medier. Kring 2005. Då Centrum mot rasism påpekade i ett pressmeddelande att glassens namn och GB:s reklam gav vibbar som kunde tolkas som att man egentligen talade om Nigger Black. De s k PK-medierna var de, som liksom i fallet med Kalle och pepparkaksgubben, spred att glassen skulle förbjudas. Mig veterligen finns fortfarande lakritsglass att köpa. 

8. "Designat om Fazers klassiska lakrits".
Återigen ett stort internationellt företag som inte vill förknippas med rasistiska stereotyper. Det är alltså inte vi, i meningen svenskarna, utan det finska godisföretagets ledning som beslutat att designat om sin produkt. För att dom gissningsvis vill sälja mer, även till folk vars hela existens inte bärs upp av att det finns ett krulligt svart huvud på produkten i fråga.

9. "Döpt om negerboll till chokladboll".
Det finns grupper på Facebook för dem som hellre säger negerboll. Jag hör personer i min närhet som fortfarande, ca tio år efter att debatten började, ser ordet neger som ett viktigt inslag i deras vokabulär. Både när de talar om människor (men sällan till av någon underlig anledning) och bakverk. Man skulle kunna tro att någon föreslagit att man ska ta chokladen ut ut chokladbollarna, men så är ju inte fallet. 

Bland vännerna på Facebook går åsikterna isär. Vissa av dem anser att belysandet av rasistiska stereotyper är fel sätt att jobba mot diskriminering. Dessa vita medelklassmänniskor tar sig tolkningsföreträde för vad som är "verklig" diskriminering. De vet att det är viktigare att jobba för lika lön och diskriminering av invandrade personer på arbetsmarknaden. Hur kvinnor och t ex svarta framställs i TV och reklam är inte lika viktigt. 

Själv tillhör jag dem som anser att vi inte ska klippa i gamla böcker och filmer. Annat än om författarna eller filmmakarna själva vill göra revideringar av sina alster, för det står dem självklart fritt. Ett bibliotek kan rimligtvis inte hålla alla utgivna böcker på sina hyllor utan måste göra ett urval. Vill man säga neger får man givetvis göra det, men i mina ögon kommer personen i fråga att framstå som lite efter. 

En vän skrev i morse en statusuppdatering med en slutkläm som sammanfattar mina farhågor inför framtiden. 


"Jag ser paralleller till nazism och fascism man börjar med något litet som inte verkar farligt sedan är man rumsren och kan fortsätta med annat. Jag kommer ta bort alla idioter som inte kan förstå vad de gillar och inte. Jag hatar allt vad rasism heter." (Vännen T på Facebook den 16/12 2012.)
Jag börjar undra om det är där man behöver dra gränsen. Människor som utan tvekan gillar bilder som den ovanstående, vilket ingen av mina vänner i skrivande stund gjort, kanske ska få göra det i fred från mig och mina frustrerade statusuppdateringar. Tanken att folk som gillar sådan här brun propaganda kan läsa mina dagliga personliga funderingar gör mig dessutom lite illa till mods. Det kanske räcker med denna blogg.

*1 Enligt Människor och tro i P1 firar endast 25 procent av alla skolor skolavslutning i kyrkan. Till en debatt i programmet hörde många av sig och frågade när det blivit tradition att fira i kyrkan eftersom de själva aldrig gjort det. Själv firade jag på skolgården, i aulan eller i gympasalen under mina 12 år i grundskola och på gymnasiet.

*2 Expressen var tidningen som avslöjade de Sverigedemokratiska riksdagsledamöternas rasistiska attacker. Därmed är dom enligt SD-anhängarna PK och anti allt som SD står för, t ex svenska traditioner som pepparkaksgubbar.

fredag 30 november 2012

Upp till bevis kyrkälskare!

I maj varje år blossar debatten upp igen. Om huruvida skolavslutningen ska vara sekulär eller ske i kyrkan med kristen psalmsång. Samma diskussion år efter år med några, ofta etniska svenskar, som anser att skolan ska vara sekulär och skolavslutningen lika gärna kan ske i gympasalen eller på skolgården. Sen den andra sidan, som inte sällan beskyller landets muslimer för att vara de som vill att skolan ska vara sekulär. Eller muslimsk, som många gärna vill få det till. För icke-kristet är tydligen detsamma som muslimskt i dessa personers medvetande.

Nu på morgonen publicerade gruppen Kränkta vita män ett exempel på hur vuxna, icke skrivkunniga, människor på Facebook gått igång på att en rektor velat hålla adventfirandet utanför kyrkan. Ja, man kan ju undra varför skolan alls ska fira advent. På min tid tände vi ett ljus på skolbänken och sjöng Stilla natt* och Gläns över sjö och strand. Inläggen i tråden kan sammanfattas med att

- De som värnar det "svenska" inte själva värnar det svenska språket utan skriver erbarmerligt dåligt.
- Samtliga beskyller muslimerna för en svensk rektors beslut att inte fira advent i kyrkan.
- Samtliga när paranoida tankar om att Islam ska ta över allt "svenskt".
- Samtliga tycker det är självklart att skolor i Sverige, där majoriteten är icke troende, ska hålla ceremonier i kyrkan

I tråden som uppstod under Kränkta vita mäns exempel skriver en man om förslaget att lägga alla kyrkliga firanden utanför skolan, på barnens lediga tid. Kyrkan får arrangera och föräldrar och barn kan då själva välja att gå på högtid med psalmsång, trosbekännelse, välsignelse och, kanske, predikan. Nu finns det ju redan sådant i kyrkans regi, det kallas gudstjänst. Kyrkorna brukar väl även arrangera andakter av olika slag. Eller sångstunder. Och barntimmar. Något säger mig dock att de arga islamofoba föräldrarna som varje terminsslut går igång i debatten inte besöker kyrkan en enda gång under året. Därför att dom inte alls är särskilt kristna. De kristna riterna värnar dom bara när någon annan ber att få slippa dem.

Men för all del, om kyrkan ställer upp, vilket dom säkert gör, så låt dem arrangera högtider i kyrkan  för skolbarnen vid advent och skolavslutningen, på fritiden, helt frivilligt. Så blir det upp till bevis för kyrkkramarna.

* Texten till Stilla natt, pretty religious if you ask me:

Stilla natt, heliga natt
Allt är frid stjärnan blid
Skiner på barnet i stallets strå
Och de vakande fromma två
Kristus till jorden är kommen
Oss är en frälsare född

Stora stund, heliga stund
Änglars här slår sin rund
Kring de vaktande herdars hjord
Rymden ljuder av glädjens ord:
Kristus till jorden är kommen
Eder är frälsaren född

Stilla natt, heliga natt
Mörkret flyr, dagen gryr
Räddningstimman för världen slår
Nu begynner vårt jubelår
Kristus till jorden är kommen
Oss är en frälsare född
Oss är en frälsare född

onsdag 14 november 2012

Sverigedemokraternas nolltolerans

Nolltolerans mot rasistiska uttalanden gäller numera inom Sverigedemokraterna. Frågan är om det gäller även för sådant som deras riksdagsmän och högsta partiföreträdare gjorde före valet 2010. Då bör Erik Almqvist och Kent Ekeroth ligga risigt till. Men något säger mig att deras rasistiska, sexistiska och våldsamma uppträdande inte gäller som rasism och sexism enligt Jimmie Åkessons måttstock. Frågan är också om det blir något drev av detta. Föreställ er en politiker i vilket annat parti som helst som först skulle uttrycka sig som Erik Almqvist sedan blåljuga, ja till och med förvanska det hela att passa hans lögner. Expressens drevbuss skulle parkera i veckor utanför högkvarteret om nu inte vederbörande skulle åka ut innan trycksvärtan hunnit torka i Expressens pappersupplaga. Sen påstår SD:s anhängare att medierna går hårdare åt SD. 

Upp till bevis nu, Jimmie Åkesson. Hur är det med nolltoleransen? Kommer tio procent av väljarna hålla med om att det här är ett acceptabelt beteende av en riksdagsman? 


(Sen kan man ju tycka att Almqvist är mer än lovligt dum som inte fattar att Expressen har mer på fötter med de oerhört riktade frågor dom ställer. Men han kunde väl inte tro att Kent Ekeroths film skulle hamna i Expressens händer.)



"Du har inte sagt saker som "blatte-älskare" eller "babbe?"- Nej, nej. Självklart skulle jag inte säga det, framför allt inte... dels för att jag inte är en sån människa som säger såna saker och tänker inte på det sättet, säger Erik Almqvist.

"Erik Almqvist tar några snabba steg fram och ger mannen en sista rasistisk gliring:"Blatte-lover!" (Blatte-älskare, reds anm), säger Erik Almqvist.Erik Almqvist vänder sig därefter skrattande mot de två andra SD-politikerna och säger:"Det är så roligt att göra så där bara för att jävlas."Alla tre skrattar. Erik Almqvist fortsätter:"Håll med om att det är så jävla kul att säga såna saker bara för att jävlas. Det är inte så att man bryr sig egentligen."
På Facebook skriver Christian Westling (SD) som var  med vid bråket:
"Paniken är total bland media efter 11,2% igår. Nu gräver man upp gammalt trams och lägger till uppenbara lögner. Patetiskt är bara förnamnet... Men då jag var med vid händelsen så kan jag förtydliga att något sådant inte har skett. Men människor kapabla att läsa och hantera en dator inser nog det själva."
Och får genast svar från sina kompisar att han borde anmäla Expressen för förtal, och att Expressens reporter bara är en "lärling" som inte borde få intervjua "folkvalda".  

Häpp.

Uppdatering: Efter att Erik Almqvist idag avgått från alla partiuppdrag och nu även överväger att lämna riksdagsplatsen så kan vi väl konstatera att utrensningen nått partitoppen. Misstänker att partiet nu avvaktar hur drevet kommer gå innan man ev vidtar åtgärder mot mannen som höll i kameran, och som helt uppenbart också känt till sanningen trots att han ljugit om denna. Almqvist själv kommenterar i Svenska Dagbladet att det faktum att han använder rasistiska och sexistiska omdömen mot okända människor på stan kan "tolkas som rastistiskt" men att han "hade inga sådana åsikter".

fredag 2 november 2012

Oro hos Försäkringskassan

I dagens Värmlands Folkblad kan man läsa hur Försäkringskassan omnämner bidragsfuskare och försöker försvara sin nya hårdare linje vad avser fusk med assistansersättning. Det hela är föranlett av att VF:s ledarskribent Susanne Sjöstedt skrev en ledare om de egentliga orsakerna bakom denna hårdare linje. Att det egentligen inte handlar om att fånga ett fåtal fuskare utan att det är ett sätt för regeringen att sänka kostnaderna för assistansersättningen. Artikeln finns inte kvar på hemsidan men tar sin utgångspunkt i att det tydligen finns kriminella nätverk specialiserade på människohandel som är involverade i vissa av de företag som specialiserat sig på att ordna personliga assistenter till funktionsnedsatta. Svinnet anses vara 1,5 miljarder per år, d v s sju och en halv procent av den totala kostnaden. Anses. Vi vet sedan t ex frågan om fusk med VAB-dagar att Försäkringskassan brukar ta i i överkant när de gör sådana här uppskattningar. 

I grunden handlar det om funktionsnedsattas rätt till att leva ett så fullvärdigt liv som möjligt.

"Varje enskilt fall av fusk, varje enskilt exempel på bedrägerier slår hårdast mot de brukare som desperat behöver hjälpen, men som de senaste åren upplevt både åtstramningar och integritetskränkningar."
Skriver Sjöstedt. Sedan 2007 har det blivit svårare att få assistansersättning. Färre anses uppfylla kraven för hjälp med grundläggande behov. Om detta kan man läsa på assistanskoll.se. Där kan man bl a läsa en motion från Vänsterpartiet om att det brådskar med lagändring vad avser bedömningarna av assistansersättning för grundläggande behov. 

Försäkringskassans bedömningar har på senare år skärpts på ett orimligt sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner. Detta inleddes 2007, men utvecklingen har sedan dess eskalerat. /.../ Ett exempel som ofta nämns och tillämpas i verkligheten är att Försäkringskassan inte längre anser att det föreligger ett för assistansersättning grundläggande behov vid måltider i de fall man själv kan föra mat till munnen, även om funktionsnedsättningen innebär att man inte själv kan skära, tillreda eller plocka fram maten. Ett annat exempel är att det inte räknas in i grundläggande behov att kunna tvätta sitt eget hår, utan Försäkringskassan räknar endast in assistansbehov vid toalettbesök och att kunna tvätta sig i övrigt vid bedömningen om ifall man kan sköta sin hygien.
 De skärpta bedömningarna har lett till att många helt blivit av med sin assistansersättning och utvecklingen går allt snabbare. 2010 hamnade 269 tidigare assistansberättigade under 20-timmarsgränsen vid omprövningar och under första halvåret 2011 var antalet 159. Detta innebär att allt fler nu förlorar sin assistans vid omprövningar."


Sjöstedt drar slutsatsen att det blivit svårare att ansöka om och få assistansersättning och att integritetsskyddet urholkas av kassans rutiner. Signalen är inte att kassan vill stoppa fusket utan att folk får stöd på nåder, utan rätten till ett privatliv.

Denna ledare reagerade kassan på och Therese Karlberg, verksamhetsområdeschef på Försäkringskassan skriver en insändare till VF. Där beskyller hon Susanne Sjöstedt för att vara den som skapar oro hos brukarna. Artikeln igenom talar Karlberg och de "kriminella" som "inte delar samhällets värderingar och ödelägger för andra". Hon slår alltså in öppna dörrar för här har ju inte Sjöstedt sagt något annat. Men det är ju kassan som ödelägger för brukarna genom att dessa straffas på grund av att några procent fuskar. 

Sjöstedt låter förbundsordföranden för Unga Rörelsehindrade, Tobias Holmberg, läsa kassans svar. Han säger sig bli "sjukt provocerad av detta". 

"Det är inte din ledare som skapar oro. Det är rubrikerna på kvällstidningarna som utmålar assistansanvändare /.../ som 'fuskare' som oroar. /.../ Fusket har blivit en ursäkt att dra ner på antalet timmar för oss alla som lever med assistans."
Nåja, det är ju inte bara kvällspressen, ser jag idag, utan även regeringens härold, Dagens Nyheter, som tar till stora rubriker. Rubriker som kraftigt överdriver storleken på fusket, totalt sett. Som sagt, vem är det som skapar oro? Knappast Susanne Sjöstedt. Hon avslutar dräpande sin replik:
"Visst verkar jag ha oroat någon, men inte är det brukarna av personliga assistenter."

Usch!

Ge mig min askorbinsyra tillbaka! Esberitox smakar numera blä och har en konstig konsistens där tabletterna inte smälter i munnen längre. Konstgjort smakar det. Fy! Orsaken står att finna på deras hemsida. De har uteslutit askorbinsyra av någon byråkratisk anledning.

Usch! Förslag på andra immunförsvarsboostande medel med trevligare smak mottages tacksamt!

måndag 29 oktober 2012

Hur man sumpar en kund - the Telia way

När jag skriver detta sitter jag i telefonkö hos Telia. Vi har varit skitnöjda med vårt fiberabonnemang men måste nu säga upp det när vi ska flytta. Eftersom jag hade ett möte om 17 minuter ville jag bara försäkra mig om att få abonnemanget uppsagt före månadsskiften.

Efter nio minuter i kö (sju personer före vid uppringning) kommer jag fram till David som i stället vill erbjuda ADSL. Ja, det kan ju vara intressant men nu har jag bara sju minuter kvar till mitt möte och hinner alltså inte ta ställning till vad det innebär. Istället vill jag säga upp abonnemanget och sedan återkomma. Vi har ju ändrat uppfattning om Telia sedan vi fick fiber, kanske för att vi aldrig behövt kontakta deras kundtjänst.

David kopplar om mig och jag hamnar i en kö med 35 personer före i kön. Mitt möte börjar i denna stund och jag har "plats 19 i turodning". Tur att man har förstående kollegor, som givetvis kommer få höra vilket bolag det är som behandlar sina kunder och potentiella kunder på detta sätt.

Hur är det med Tele2, de med Sveriges vänligaste kundtjänst? (Enligt min erfarenhet.) Har dom nåt bra att erbjuda?

Undrar
Potentiell kund i Vällingby

(PS Nu, klockan 9.17 har jag suttit 20 minuter i kö och är nu nr åtta i kön igen.)

fredag 26 oktober 2012

Krav på likabehandling partiskt?

Så här skriver historieläraren Helena Mechlaoui under rubriken "Historisk skuld bör hanteras varsamt":


"Många debattörer har gått ut med att muslimer här bör ta avstånd från vad andra muslimer gör. Kanske är den tanken inte helt fel. Men om man tycker att det är rimligt att enskilda muslimer ska ta avstånd från andra muslimers handlande, så bör samma krav ställas på judar. Eller också är det orimligt i båda fallen. Det måste i alla fall gälla lika för alla."
Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, f d journalist på Sveriges Radio och SvD och med en son som skriver ledare i SvD, får utrymme i tidningen med en replik.  Där tolkar han Mechlaouis artikel.

"Om Mechlaoui, inte bara i SvD utan även i klassrummet, sprider kollektiviserande grumligheter /.../ att det kanske inte är ”helt fel” att ställa judar till svars för vad Israel gör eller göra muslimer ansvariga för vad andra muslimer gör, så bör hon nog inte bli förvånad om hennes elever uppfattar undervisning om Förintelsen som en partsinlaga i en politisk debatt snarare än kunskapsförmedling i historia"
Nä, för att behandla folk lika, det är ju partiskt.

söndag 21 oktober 2012

Hur många felaktigheter kan en artikel innehålla?

Svenska Dagbladets förfall fortsätter. Snart kommer jag och maken få äta frukost vid olika tider, då Schibstedt bestämt att kulturen skall läggas in i huvuddelen. Antalet sidor med reklam bara ökar och ofta innehåller en sida i huvuddelen en liten artikel i ett hörn och sedan bara reklam. Det finns mer redaktionell text i gratistidningen Metro. 

Detta om en tidning som jag verkligen tyckt om, som jag hoppat ur sängen varje morgon för att läsa, vars nyhetsbevakning varit i särklass jämfört med den andra stockholmska morgontidningen. 

Därför blir jag nedslagen när jag idag läser en artikel om ett ämne där jag råkar ha ganska bra insyn. Bättre än reportrarna och den f d åklagare som intervjuas. 

I samband med Skolinspektionens inspektion av Lundsberg förra året blev deras handläggare uppringda av före detta elever som berättade om övergrepp på skolan. Dessa angav att det på deras tid på Lundsberg, i vissa fall för cirka tio år sedan, förekommit mycket grova övergrepp på gymnasiet. Det rörde inte någon elev som går på skolan idag. Skolinspektionen gjorde som dom ska i dessa lägen, skickade över uppgifterna om sexuella trakasserier (som våldtäkt faller under i diskrimineringslagen, något åklagaren inte verkar känna till) till DO. Skolinspektionen utreder kränkande behandling enligt Skollagen och DO utreder kränkningar som har sin grund i diskrimineringslagen, t ex kön eller sexuella trakasserier. Detta har lagstiftaren bestämt. Om skolan brister i sitt förebyggande arbete mot trakasserier så kan DO granska skolans likabehandlingsplan.

Jag finner det intressant att en åklagare sitter och säger att Skolinspektionen begått ett fel som utgår från ansvarsfördelningen i lagen. Eller så har den förre åklagaren i fråga varken läst skollagen eller diskrimineringslagen. 

Vad Svenska Dagbladet väljer att inte berätta är att DO faktiskt valt att granska bl a Lundsberg i sin pågående granskning av grundskolors förebyggande arbete mot trakasserier och sexuella trakasserier. Granskning är i det aktuella fallet det enda DO kan göra, då det saknas en anmälan från en enskild individ som sagt sig utsatts för sexuella trakasserier. 

Så det skulle vara mycket intressant om reportrarna kunde utveckla på vilket sätt Skolinspektionen och DO skall ha brutit mot lagen. Förklara gärna! Ett tips är att läsa diskrimineringslagen, DO-lagen och skollagen först.

Uppdatering 1: SvD skärper till sig. Dock är deras tidigare rubricering om lagbrott inte den f d åklagarens fel, utan tidningens. 

Uppdatering 2: Skolvärlden reder ut begreppen något. Nu väntar vi bara på en förklaring om vad DO skall göra när andra myndigheter skickar anonyma uppgifter. DO har ett tillsynsansvar av diskrimineringslagen och utreder indvidanmälningar där det finns en enskild individ som anmält t ex sexuella trakasserier mot hen själv (fanns inte här). DO granskar även skolors likabehandlingsarbete, d v s hur dom uppfyller kravet på planmässighet i lagen. Om en skola inte har en policy och rutiner mot trakasserier kan det bli fråga om vite, något DO inte själv kan besluta om, till skillnad mot Skolinspektionen. Men hur man genom diskrimineringslagen ska komma åt sådant som anmäls anonymt, om skolan har ett fullgott förebyggande arbete, beats me.

onsdag 10 oktober 2012

Obehagligt av DN

Dagens Nyheters ledarsida vill att Sveriges Radio ser över Täppas Fogelbergs anställning. Fogelberg har nämligen uttalat sig ironiskt kring Lars Vilks, och sagt att han inte vill betala för Vilks personskydd. För DN är detta ett politiskt uttalande som inte står i överensstämmelse med public services grundläggande principer. Därför bör Fogelberg omplaceras från Ring P1.

Nu är ledarartikeln inte undertecknad men jag kan nästan gissa mig till skribenten. Rätt obehagligt att ropa på arbetsrättsliga åtgärder mot en person för att denna inte håller med ledarskribenten. Det måste ju ändå vara en fråga som bör resas av Fogelbergs uppdragsgivare/arbetsgivare. (Sen är ju faktiskt hans uppgift att käfta emot i programmet i fråga.)

Och nej, jag vill inte heller betala för skyddet av Lars Vilks. Däremot är det svårt att veta var gränsen går för  när staten ska rycka in och skydda folk från sig själva, vilket det ju egentligen är frågan om här. Den mediekåte Vilks har ju i över 20 års tid sökt uppmärksamhet och lever och andas på detta. (Vilket blev tydligt i Uppdrag Granskning.) Om vi nu inte vill betala för några stesolid och ett par timmar på psykakuten för Anna Odells engångsprojekt så kanske vi nått en gräns även för Lars Vilks?

tisdag 9 oktober 2012

Morgonläsning

Bläddrar förbi ännu ett försök av Per Gudmundsson att skrämma Stockholmsväljare för oppositionen. Han har i ett par dagar försökt förklara för oss att med en S-ledd regering kommer en stor del av våra vårdcentraler och förskolor försvinna. Det är som om det var Moderaterna som uppfann både fri sjukvård och dagis, i stället för tvärtom. (Å andra sidan påstod ju Kent Persson (M) i Nerikes Allehanda i helgen att den svenska modellen utformats under årtionden, delvis under socialdemokratisk ledning. Från Saltsjöbaden 1938 till idag har Socialdemokraterna regerat i nära 60 år, starkt motarbetade av Moderaterna i i princip varje välfärdsfråga.) Nej, Per, att man förbjuder vinst betyder inte att vårdcentralen försvinner, däremot kanske riskkapitalisterna gör det och det är faktiskt inte någon stor förlust för den del av befolkningen som inte gjort privat vinst till sin ideologi. Att vi är många har nog även du förstått eftersom du redan två år före valet börjat med skrämselpropaganda på ledarplats. 

Skönt då att få läsa Ola Wongs krönika i tidningen. Wong som skriver om Tintindebatten och George Orwell och slutar med att klämma till den beskäftige Johan Hakelius, som liksom Maria Abrahamsson (M) haft svårt att känna sympati med en tillfångatagen journalist med vänstersympatier. (I deras värld är det ju bäst om alla journalister är som Mats Knutsson och Margit Silberstein.) 

Nu är det så här: Handlingar betyder något. Orwell fick en kula i halsen i kampen mot fascismen i spanska inbördeskriget och blev 1900-talets mest betydelsefulla politiska författare. Martin blev skjuten i axeln, torterad och dömd till 11 års fängelse som journalist på fältet. Hakelius mest krävande journalistiska utmaning har varit att välja mellan Times New Roman och Verdana. Lycka till med att vinna den trovärdighetsmatchen. 

 

måndag 8 oktober 2012

Reinfeldt tappar 20 procent i Skops mätning

När frågorna är viktigare än svaren. Eller när man är ute efter ett visst svar och får anpassa frågorna efter detta. För vad ska man annars säga om att våra medier köper opinionsundersökningar där man ställer frågan vem man tror är skickligast på att leda en regering. Den som gör det just nu, eller någon av tre personer som kanske kommer göra det om två år. Människors svar på denna fråga säger inte ett skit om vem de kommer lägga sin röst på i september 2014. Det säger heller ingenting om vad de tycker om den politik som förs av personernas partier.

Flera medier väljer att jämföra svaret med hur det såg ut inför sommaren 2012. Då ställdes frågor om vilka man hade förtroende för (en delvis annan fråga) och då låg Reinfeldt sämre till. Oavsett så verkar Reinfeldt ha tagit sig under hösten. Svenska Dagbladets politiska skribenter är givetvis jätteglada över siffrorna. Benjamin Katzeff Silberstein spår i pappersupplagan att Löfvéns smekmånad är över och konstaterar att resultatet är en gratulationsbukett till Reinfeldt.

Statsministern får 63 procent av väljarna, enligt Skop, på frågan vem de tror är skickligast på att just idag, två år före valet, leda en regering. Frågan är om det är en upphämtning av Reinfeldt. Ja, i början av sommaren var Löfvén förbi Reinfeldt i vissa mätningar, särskilt om man mäter förtroende för partiledaren istället för regeringschefsskicklighet. Men vad ledarskribenterna på SvD och även svensk public service förtiger är att för ett år sedan hade Reinfeldt 83 procents förtroende, enligt Skop, för att leda en regering. Reinfeldt har alltså tappat 20 procent sedan förra året. 

Med statistik kan man bevisa vad som helst. Särskilt med korta perspektiv i korta notiser på nätet.


onsdag 3 oktober 2012

Mitt liv som bankkund

Låt oss börja med lite bakgrundsinformation. I dagarna firar jag 25-årsjubileum som kund i Svenska Handelsbanken. Hade det varit en anställning hade jag fått guldklocka. Av min bank får jag bara strul.

Jag har varit kund på mitt bankkontor i ca tio år. Efter att jag och maken träffade varandra är även han kund där. På dessa tio år har jag/vi bytt bankkvinna ca tre-fyra gånger. I början var det väldigt trevligt, vi blev bjudna på informationskvällar med sushi och sake-provning. Vi har investerat alla våra pengar i bankens olika fonder och kapitalförsäkringar. Jag ska inte gå in på detaljer här men vi har ett bra belopp sparat i banken, pensionsinsättningar oräknade, och sparar ca 7 000 kr i månaden. Vi tjänar bra i fasta anställningar inom staten och har ca 55 000 kr netto i månaden. Jag äger dessutom del i två obelånade fastigheter.

Sedan ett par år söker vi efter ett större boende. Vi bor idag i hyresrätt. Vår förra bankkvinna utfärdade ett lånelöfte som gällt under sex plus sex månader och som löpte ut i september. Nu ska vi på en visning och därför kontaktade jag i god tid banken. Vår nya bankkvinna ringde upp och skulle "titta på" vårt önskemål nästa vecka (nu innevarande). Jag trodde att det var en smal sak med tanke på vår historia i banken och att ingenting ändrats sen sist, förutom en viss löneökning för maken. Men idag är det visning och vi har fortfarande inte fått något skriftligt lånelöfte. (Trots löfte om att detta skulle skickas.)

Igår kväll under middagen ringde bankkvinnan igen. Hon hade räknat på vad lånet skulle kosta oss. Vi står inför att köpa ny bil och vill bara betala tio procent i handpenning på en ny bostad. Därför kommer vi ansöka om ett blancolån på 5 procent. Vår ansökan om lån skulle ligga relativt lågt för att vara Stockholm. Förra lånelöftet låg på 2,7 miljoner, detta ligger betydligt lägre. Nu lät bankkvinnan meddela att amorteringen skulle hamna på närmare 4 000 i månaden. Varav ca 70 procent utgjorde amortering på blancolånet som ska betalas av på fem år.

- Är detta med blancolånet speciellt för Handelsbanken, eller är det samma hos andra, frågade jag.

Nä, det var ingenting som banken kan påverka, sa hon ursäktande. Hon ville bara berätta att amorteringen blir högre än räntan och undrade om vi ändå inte kunde betala 15 procent själva. (Nej, det har jag ju redan sagt att vi inte kan, för då får vi låna till bilen i stället.)

Bedrövad åkte jag hem och satte mig att söka på nätet. Banken hade just fått mig att känna mig som en oansvarig slarvmaja som inte hade ytterligare 100 000 kr på fickan. Har folk som äger sitt boende alltid upp emot en halv miljon på banken? Jag inledde en diskussion med vännerna på Facebook och fick genast en bild av att nej, det har dom inte. Det är nu inte så att vi sitter i sjön då bankens föreslagna amortering väl ryms inom vårt nuvarande sparande, som tydligt kan framgå för henne bara genom att titta på våra konton. Vid tidigare lånelöften har det inte ens varit en issue, och skulle kanske inte varit det nu heller om hon inte lagt fram det som ett problem. (Sparande genom amortering tenderar ju dock att bli mer låst än sparande på sparkonto.)

Om nu min bank tyckte att det var dyrt kanske det gick att hitta billigare alternativ? Jag letade runt lite och fann att t ex IKANO-banken har en lånetid på tolv år på sina blancolån. När jag surfar in hos SBAB får jag veta att de kan erbjuda oss lån upp till 3,6 miljoner och att amorteringen på det lån vi nu vill ha ligger på dryga 2 000 i månaden. Lånelöftet fick jag direkt på nätet, skickat i en pdf-fil med exakta siffror om vad det kommer kosta varje månad. Något min egen bank vid personlig kontakt inte kunnat åstadkomma på en vecka! Räntorna är ungefär desamma. Dessutom beviljar dom lån upp till 95 procent av köpeskillingen, utan att man känner sig moraliserad.

Så, vad handlar nu detta om? Jag kan inte se det som något annat än att min bank, där jag varit kund i 25 år och har alla mina besparingar och investeringar, krånglar med ett lånelöfte och kräver amorteringar dubbelt så höga som en bank där jag aldrig varit kund och som utfärdar lånelöfte direkt, baserat på mina av mig uppgivna inkomster och utgifter.

Det är möjligt att jag är lite känslig i min långvariga relation med Handelsbanken just nu. Min tilltro till banken började vackla redan i våras när dom utan att meddela oss sa upp våra internetabonnemang p g a att bankens säkerhetssystem upptäckt en trojan i min jobbdator. (Jag har fullmakt att sköta makens bankbetalningar.) Plötsligt var vi avstängda utan att förstå varför. Jag lyckades öppna mitt med enda krånglet att jag fick ringa runt och prata med tre olika kontor och att mitt Master Card sades upp och att jag tvingades vänta tre månader på att få tillbaka mitt kort med eget motiv. (I-landsproblem, men ändå svårt att förstå.) Maken drabbades dock av månader av krångel. Han fick gå till banken och skaffa nytt abonnemang, nytt Visakort och alla hans e-fakturor sades upp utan att vi fick besked om det vare sig från banken eller företagen i fråga. När jag tog upp detta med banken möttes jag av totalt oförstående och en jaha-vad-kan-väl-vi-göra-åt-det-attityd. El- och interneträkningar damp sedan ner i övernattningslägenheten mitt i sommaren, då maken inte var där på flera månader. Något som i sin tur ledde till över tusen kronor i avgifter och en anmälan till Kronofogden. (Comhem vilar inte på hanen utan skickar sina kunder till Kronofogden efter att man missat första påminnelsen. Snart har dom dock fiber i huset och då är det bye bye Comhem även där.) Allt detta är ju inte bankens fel, jag borde haft bättre koll på vilka räkningar vi hade att vänta, men lite bättre info om att de säger upp abonnemang ensidigt och att e-fakturor dras in hade inte skadat. Det värsta var dock okunskapen hos banken om deras egna (brist på) rutiner.

Något säger mig att det inte blir ytterligare 25 år med Handelsbanken. En god vän frågade i Facebookdiskussionen vilken bank det rörde sig om. Hans spontana kommentar var "Jag visste det! Dom har blivit fullständigt galna. Jag är på väg att byta!" Tydligen har SBAB bra sparkonton för sina bolånekunder, med högre ränta än på vårt sparkonto i Handelsbanken. Ser genast möjligheten att spara hälften av dagens sparande i amortering, hälften på sparkonto. Och ska man gå efter vad vännerna på Facebook tycker om sina respektive långivare så är valet lätt.

Uppdatering: Lånelöftet anlände igår före visning men utan att jag hade möjlighet att se det, eftersom jag inte längre vågar logga in på banken via jobbdatorn. Vårt statliga datornätverk är ju som synes ovan inte säkert nog. Lånelöftet var på exakt 90 procent av vad vi angett att vi kan tänka oss betala för just den här aktuella lägenheten. Det innebär att banken i stället för att, som tidigare, räkna ut vad vi har råd att köpa bostad för räknat på en enskild lägenhet. De sänker vårt lånelöfte med 700 000 kr. Snålt kan tyckas. SBAB har angett att dom kan tänka sig bevilja lånelöfte mer än en miljon över vad vår bank nu gjort. Att bankkvinnan inte, som sin företrädare, är framsynt nog att se att vi kan behöva lånelöftet för ev andra bostäder är rent ut sagt dåligt.

fredag 28 september 2012

Amnesty förespråkar ministerstyre

Ser att Amnesty International vill att Sverige ägnar sig åt ministerstyre och sätter sig över våra domstolar i Assangefallet. Jag får nog ta och omvärdera mitt månatliga stöd till organisationen om detta är en officiell (vilket det ju verkar vara) hållning. Regeringen ska inte lägga sig i våra domstolars arbete. Denna maktfördelning är grundläggande för en rättsstat. Att Carl Bildt plötsligt skulle börja lämna garantier för att våra domstolar i en eventuell (idag finns inte ens en häktningsframställan gentemot Storbritannien där Assange befunnit sig i åratal) domstolsprocess om utlämning ska komma fram till att Assange inte lämnas ut. Samma regler lär dessutom gälla i både Storbritannien och Sverige och jag funderar på om Amnesty riktat något liknande krav mot Storbritannien. Eller är detta bara ytterligare ett led i försvaret av en misstänkt sexbrottsling som vägrar låta sig förhöras i det land där han misstänks ha begått brott?

Nä, banne mig! Nu blir det nog att välja en annan organisation att skänka sina pengar till. 

onsdag 26 september 2012

Kultursorg

I vår familj har vi sorg just nu. Inte en sådan som när någon nära går bort, utan en sådan när något man gillar och trivs med hotas med nedläggning. Jag pratar om morgontidningen, Svenska Dagbladet. Unikt bra. Särskilt nyhetsdelen och kulturdelen. Den senare redaktionen ska nu gå upp i huvudredaktionen och kulturdelen ska försvinna. Det är Schibsteds sätt att ta journalistiken på allvar. När de nås av kritik från journalisterna väljer dom att kalla journalisternas företrädare för okunnig. Höjden av arrogans, vilken också visar sig gentemot oss läsare. Att Schibsted fått Svenskan att blomstra har ju inget värde för framtiden om samma företag nu monterar ner journalistiken. Ni kan inte leva för evigt på gamla meriter. Samma dag som den bantade tidningen dimper ner i prenumeranternas brevlådor kommer dessa prenumerationer att börja upphöra, kanske just för att vi inte är idioter utan kan se skillnaden.

I förra veckan, dagen innan beskedet om bantning kom, betalade jag in vår prenumerationsavgift på över 3 000 kr. Något säger mig att det var sista gången. Och det är djupt sorgligt men säkert helt enligt plan hos räknenissarna på Schibsted. Den tid då man fick sin morgontidning i brevlådan och tilläts glädjas, uppröras, gråta till morgonkaffet är helt enkelt snart förbi.

torsdag 20 september 2012

Osannolikt omdömeslöst från samhällets företrädare

Justitierådet Göran Lambertz, domare i Högsta Domstolen, börjar bli en följetong i medierna. Med sin förmåga att aldrig ge sig så länge han kan få sista ordet. Nu har Expressen begärt ut Lambertz mejlkorrespondens. Mejlen till och från Högsta Domstolen är ju offentliga. Vi som jobbar inom staten vet att använda privat mejladress för sådant vi inte vill behöva sekretessgranska eller lämna ut till granskande journalister. Särskilt när det är privata saker vi ägnar oss åt. Det har tydligen inte Lambertz, tidigare statsanställda Christer van der Kwast, åklagare, och Claes Borgström, advokat, samt pensionerade polisen Seppo Pentinen begripit. Nej, dom pladdrar på, bröder emellan, och undertecknar mejl med "Bästa" och förnamn. Först sedan mejl-korrespondensen offentliggjorts har Lambertz bestämt att i fortsättningen använder han sin privata mejlbox för sådan här korrespondens och avgör själv från mejl till mejl vad som ska vara offentlig handling eller inte. Ska vi gissa att det är ganska få handlingar? 

I Svenska Dagbladet läser jag följande passus i mejl från Lambertz till någon av ovanstående av samhällets företrädare.


"Så småningom tänker jag skriva en eller flera artiklar av detta slag, där jag gör upp med alla förståsigpåare som har dragit tokiga slutsatser. Jag tänker inte anmoda dem att be om ursäkt, det får de försöka förstå själva. Men jäklar vad jag skulle vara upprörd om jag vore ni tre. Jag försäkrar att jag är rejält upprörd å era vägnar."
Skriver alltså domaren i Högsta Domstolen. Före detta justitiekanslern som i denna roll granskat domarna i fallet Quick och kommit fram till att de han nu mejlar med har gjort ett utomordentligt gott arbete. Göran Lambertz är så upprörd å deras vägnar att han är beredd att sätta hela sin heder i pant för deras skull. Påhejad av den nu frikände Sture Bergwalls advokat. (!) När Göran Lambertz med hjälp av åklagaren och utredaren i fallet lyckas sätta ihop motargument (som senare åter blir söndersmulade) då får han mejl från vännen Claes Borgström som tackar för artikeln och framför sina "Bästa"-hälsningar. Så här skriver f d JämO och målsägandebiträdet i Assangefallet till Lambertz:


"Jag hörde också diskussionen mellan dig och Jenny (minns inte hennes efternamn) i Studio Ett. Hon tappade mycket trovärdighet både på sin aggressivitet och sitt krav på att betraktas som den som vet sanningen."
Jenny är Jenny Küttim, framlidne Hannes Råstams researcher som gjorde bra ifrån sig när hon nu ensam får försvara vad hon och Råstam kommit fram till i sina granskningar av fallet Quick. Jag skulle nog säga att 30-åriga Küttim är avsevärt mycket mer insatt i hela ärendet än Göran Lambertz och, verkar det som, även Claes Borgström. Sådant kan ju lätt upplevas som aggressivt av äldre män. Borgström går vidare i sitt mejl och frågar sin vän om Leif GW Persson (av Seppo Pentinen kallad "Grovt Wilseledande Persson") var nykter i en debatt mot Lambertz. Sture Bergwalls advokat, som skulle försvara honom i rätten, sitter alltså nu, när klienten friats i alla utom två fall som fortfarande inte behandlats, och hejar på de få som fortfarande tror på Bergwalls SKULD. Han har inga förslag till förändringar i artikeln där Lambertz påstår att Bergwall i själva verket är skyldig till det han frikänts från. Det är anmärkningsvärt utöver det vanliga.

Denna soppa blir allt värre. Man skulle ju kunna tänkt sig att åtminstone Borgström kört med "inga kommentarer" och att Lambertz hänvisat till sin tidigare granskning och därefter höll tyst. Men det är uppenbart att de två är alltför känslomässigt och vänskapligt involverade i det här för att tiga. Van der Kwast, som i och med friandena av Bergwall, fått ett minst sagt uselt eftermäle som länsåklagare, och Pentinen, som anklagas för att ha planterat bevis hos Bergwall för att denne skulle ha lättare att erkänna, har ju all anledning att försvara sig. Men varför Lambertz ger sig in i det här kan nog bara förklaras med en mix av narcissism, vänskapskorruption och extremt dåligt omdöme.

onsdag 19 september 2012

Cynismer om tisdagsmorgonen

"Jag stal för att kunna köpa mat och behandla mitt skadade ben." Påstår Aftonbladet att den s k Tunnelbanerånaren sagt. Ibland undrar jag om inte tidningen återger sådant bara för att vi läsare ska tänka "ja, men inte lika skadat som ditt offers ben" eller "ja, men du hade inga problem att hoppa ner och upp på spåret med benet". Flashbackmobben är övertygad att det skrivs ut för att tidningen vill att vi ska tycka synd om rånaren. Jag är cynisk nog att tro att det skrivs för att få igång Flashbackmobben så att artikeln får många klick och kommentarer på nätforum.

Sen undrar jag, fortfarande cynisk, lite över det här med män och kvinnors fylla. Jämförelsen med kvinnor som blir våldtagna när dom är medvetslösa av alkohol ligger nära till hands. Hur brukar det låta då? Vad brukar domstolar säga? Att det inte var tydligt för gärningsmannen att hon inte ville att han skulle stoppa in sitt organ i henne trots att hon inte var vid medvetande? Vad brukar försvarsadvokater antyda? Att det är hennes eget fel som berusat sig så till den grad att hon blivit medvetslös? Låt oss hoppas att "Johnny" slipper sådana frågor i rätten. Jag är ganska säker på att han gör det.

Var det bättre förr?

Läser en artikel fylld med floskler och sentimentalitet, där historien egentligen inte behöver extra krydda. Det handlar om Kortedala. Där ett ungdomsgäng i våras hamnade i bråk med en äldre man. Mannen fick ta emot slag och sparkar och skadades så svårt att han idag har minnesförlust och inte kommer ihåg något alls från de två senaste åren. Av polisens förundersökning kan man se att vittnesmålen går isär om vad som hände. Klarlagt verkar vara att ungdomarna retat mannens hund och att mannen fick veta detta när han kom ut från Hemköp. Han ska då ha approcherat ungdomarna, som satt och hängde på bl a en träkrokodil på torget. Det finns olika berättelser. (Ungdomarna har bl a ändrat sig och riskerar enligt Aktuellt åtal för mened.) De flesta vittnen verkar vara överens om att mannen och en av pojkarna råkar i handgemäng, där även mannen i fråga är med och 'checker', som vi brukade säga hemma i Värmland. Det är inte så att han blir påhoppad bakifrån utan han konfronterar själv ungdomarna. Förmodligen för att han är arg över att de sägs ha sparkat en plåtburk mot hunden. Det hela slutar med att åtminstone två av de unga männen matar slag och sparkar mot mannen när han ligger ner i en tom fontän. Många av vittnena beskriver hur en av dem riktar en sista spark mot vad man kan anta är mannens huvud, som inte syns för något av vittnena. I förhör tror en av pojkarna att misshandeln kan ha orsakat ont i näsan och huvudvärk. Båda dömdes igår för misshandel till ungdomsvård.

Av artikeln förstår man att mannen är en mild själ som lever för sin hund, som alla medier är noga med att namnge som lurvige Barney, och luktar på blommorna. Lite som tjuren Ferdinand. De unga männen dock, de är alla mer eller mindre kriminella. En man på torget får tycka det som säkert många tycker, att de borde buras in hela gänget för skyldiga är dom säkert även om det inte finns några vittnesmål som styrker detta. (Om man läser förhören med vittnena så framstår det ganska tydligt att det är två av sju som misshandlar mannen.) Att dom tillhör ett "gäng" berättar rektorn på deras skola. Han har inte längre något med dem att göra, säger han. De är en sak för domstol och kriminalvård. Artikelförfattaren lyfter att anhöriga till pojkarna till och med använt en megafon mot rektorn efter att denne gått ut i pressen och uttalat sig negativt om dessa pojkar. Rektorn säger att han talat om gäng där narkotika förekommer. Pojkarna "hörde till skolans ”orosgrupp” med stor frånvaro och signaler om störande beteende utanför skolan". Signaler om störande beteende blir lätt det samma som att alla missbrukar narkotika och deltar i grov misshandel om man läser slarvigt eller mellan raderna.

En man intervjuas och får ett obligatoriskt pratminus om att på hans tid slog man minsann ingen som låg ner. En läkare har hörts av polisen och även han citeras med ett klassiskt bland det värsta jag sett-citat. Låt oss titta närmare på dessa två floskler. 

Det var bättre förr-argumentet
Är det verkligen så att våldet ökat och blivit grövre? Docenten och kriminologen Felipe Estrada har undersökt statistik över alla personer som skrivits in på sjukhus på grund av våldshändelser. Sedan har han gjort jämförelser med vad offren själva berättat. Undersökningen visar att sedan 1974 har våldsbrotten legat ganska konstant och inte blivit grövre. 
-Vi pratar mer om våld, vi är mer och mer oroliga för våld, vi rapporterar mer om våld. Men när vi väl frågar människor om de har utsatts för en våldshandling som gjort att de tvingats uppsöka vård det senaste året, då ser vi att människor i samma grad svarar att de har utsatts för sådant i dag som de gjorde för 15 år sedan, säger Felipe Estrada till SVT:s Rapport.
Detta stödjs även av Brå:s statistik. 

Det värsta jag sett i min karriär-argumentet
Det är svårt att hitta en artikel där detta pratminus inte dyker upp. Det är lika obligatoriskt som att poliser får kalla kvinnomord för "familjetragedier". Är det då så att poliser alltid säger så till journalister, att jag har aldrig sett nåt värre i hela min karriär. (Eller i det här fallet, läkare till poliser.) Eller är det så att journalisterna frågar t ex om man varit med om något liknande och vederbörande svarar att nej, det händer inte så ofta? Och det sedan blir till det obligatoriska "citatet" att det var det värsta vederbörande sett. 

Den stackars mannen på Kortedala torg minns inte längre namnet på en enda blomma. Detta ensamt hade räckt långt i artikeln, så varför måste det kryddas med idéer om att det var bättre förr?

Om man sedan skulle ge ett tips till rektorn i fråga, skulle det kanske vara att eleverna på hans skola fick göra studiebesök och studera vad som händer med ett huvud när man kicksparkar någon just där. Att det kan leda till något mycket värre än ont i näsan.

lördag 15 september 2012

När ändamålet helgar medlen

Ibland uppstår debatt med vännernas vänner på Facebook. Om du kan välja dina vänner så kommer deras kompisars åsikter på köpet. Igår var det en yngre kvinna som ansåg att det var helt fel av Johan Persson och Martin Schibbye att bryta mot Etiopiska passlagar. Så får man inte göra. För lagen i det land man granskar står över granskningen. Oavsett vem som stiftat lagen. Oavsett vilket syfte man har med lagbrottet.

Det är en inställning som till och med förvånar mig, som jobbat med juridik hela livet. Som har en examen i juridik. Kanske är det för att jag valt att betrakta lagen som en samling moralregler som vi i samhället har att följa för att detta samhälle inte ska kastas in i kaos och anarki. Men som underkastade de högsta av regler, de som är stadgade i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Odelbara rättigheter som alla människor har oavsett vad deras lagstiftare fått för sig ska vara landets moral just vid detta tillfälle.

Det är helt enkelt som Johan Persson sa på presskonferensen igår, fritt från minnet, att Etiopiens lag är inte hans moral. Så länge vittnesmål om grova övergrepp på civilbefolkningen förekommer anser han sig ha rätt att forska i detta, att försöka ta sig in och se det via sin kameralins. För att kunna visa världen hur Etiopien må ha passlagar men hur dom ständigt bryter mot de mänskliga rättigheterna. För att kunna visa att de gör detta i samarbete med ett svenskt oljebolag, ett svenskt oljebolag där utrikesministern suttit i styrelsen och ansvarat för de etiska frågorna. Vilka fler än ägare och konsumenter berörs av oljeutvinningen?

Jag är rätt glad att det funnits/finns journalister som rapporterat om övergrepp i Kambodja, Syrien, Libyen, Etiopien, Eritrea, Vietnam, Sydafrika, Argentina, Jugoslavien osv. Att de gjort detta utan att be förtryckarregimerna om lov först. Utan att vara inbäddade i en amerikansk invasionsstyrka. Hur skulle jag alls kunnat bildat mig en uppfattning om Etiopiens lagar och rättsapparat om det inte varit för att Johan Persson och Martin Schibbye tog sig in olovligt i landet? (Om än inte för att wallraffa inom rättssystemet som dom nu fick möjlighet att göra.) Hur ska någon nu få veta vad som verkligen händer i Ogaden? Om alla journalister väljer att sätta etiopiska passlagar före avslöjandet av brott mot mänskliga rättigheter.

För mig är det obegripligt att man kan tycka att förhindrandet av det otillåtna korsanden av gränser är viktigare än avslöjandet av folkrättsliga brott. En människa med reportageblock och kamera går över en av politiker på en karta uppritad gräns. Intervjuar, fotar, skriver, publicerar. Medan politikerna fortsätter understödja fördrivning, mord, våldtäkt. Schibbye och Persson hade kunnat göra stor nytta för människor i Ogaden om dom lyckats med sitt reportage. Journalistiska avslöjanden sätter alltid press på politiker, både där och här.

torsdag 13 september 2012

Från Lidingö till Ödeshög

Danderyd
Lidingö
Lund
Lomma
Täby


Munkfors
Ödeshög
Grums
Bjuv
Eda

Gissa skillnaderna mellan dessa två grupper av orter. Hög inkomst bland de fem första? Hög arbetslöshet bland de fem sista? Hög andel personer med underhållsstöd bland de fem sista? Högre andel tjänstemän mot gamla bruksorter?

Ja, det stämmer förmodligen alltihop. Och det är förmodligen en starkt bidragande orsak till att Högskoleverket i en undersökning kommit fram till att de fem översta har högst andel 24+-åringar i eftergymnasiala studier medan de fem nedersta har lägst. I Danderyd pluggar 76 procent vidare efter gymnasiet. I Munkfôrs är de bara 18 procent.

DÄR har vi ett problem man skulle vilja att regeringen ägnade sig åt framför utförsäljningar av ännu ett par bilprovningar.

Född igår

Man ska väl egentligen inte klaga på åldern hos Svenska Dagbladets ledarskribenter, det är ju fint att tidningen drar sitt strå till stacken för att minska ungdomsarbetslösheten. Men man kan väl ändå förvänta sig att skribenterna inte är födda igår. Utan åtminstone på den här sidan 2006, så att deras alster kryddas av någon slags trovärdighet när dom ska haussa den regering som styrt landet sedan nämnda år. 

Men man kan ju undra. Idag är det Maria Ludvigsson som beklagar att det är så svårt att minska det statliga ägandet. (Rubriken är för tillfället felsatt men texten är i överensstämmelse med den i papperstidningen.)

"Det verkar hart när omöjligt att minska statens midjemått."
Anser Ludvigsson. Okeeeej, tänker jag. Och börjar räkna för mig själv i huvudet.

Arbetslivsinstitutet lades ner (och kvaddade en stor del av svensk arbetsvetenskaplig forskning)
Arbetsmiljöverkets resurser drogs in
Vin&Sprit såldes till fransmännen för att styckas och säljas vidare till finska staten
Bilprovningen såldes ut trots att ingen egentligen tror på idén, annat än att det är dåligt med statligt ägande även när det visar sig fungera bättre än privat som i fallet med
Apoteket som numera inte klarar att ha så enkla saker som ranitidin (brustabletter för sur mage) på lager.

I tre decennier har regeringar ägnat sig åt att minska statens midjemått. Något man kan läsa om hos ovan nämnda ledarsida närliggande tyckare. Och då har jag inte kommit in på kommunala utförsäljningar av bostäder, skolor och sjukhus. Som när Filippa Reinfeldt slumpade bort en vårdcentral till sin närmaste mans bekant. Eller när Modraterna i Stockholm sålde ut en rad köpcentrum till skojarbolaget Boultbee som sedan lät dem förfalla. 

Ministrar som Anders Borg, Sven-Otto Littorin och Mats Odell har ju inte direkt vilat på hanen i sin kamp för att låta privata intressen ta över våra gemensamma tillgångar. Men det är klart, eftersom argumenten för utförsäljning är ideologiska, inte ekonomiska, så förstår jag om Svenskans ledarskribenter inte upplever att bantningen ger någon effekt så länge man har minsta lilla (ofta inbillade) fett att bli av med. 

Min läkare berättade en anekdot då jag vid en vägning berättade att jag vägde tio kilo mindre än jag trott. En annan patient hade varit ute och handlat efter att ha gått ner mycket i vikt. Plötsligt kom en kvinna gående rakt emot henne utan att väja. Bantaren blev irriterad då den andra inte såg ut att vilja vika av, vad var hennes problem? Detta tills kvinnan insåg att den bestämda kvinna hon såg framför sig var hennes egen spegelbild. Hon kände helt enkelt inte igen sitt nya jag. 

lördag 8 september 2012

Oengagerade mäklare i Vällingby

Jag och maken letar efter hus i Vällingby. Vi vet vad vi vill ha och är beredda att slå till snabbt om rätt objekt dyker upp. Men det är inte helt enkelt. Processen försvåras av mäklare som helt enkelt inte svarar på tilltal. I princip varje gång är det VI som får jaga mäklaren. Det börjar med att man kontaktar dem per mejl för att få mer information om objektet eller fråga om möjligheten till andra visningstider. Det spelar ingen roll om det är Notar, Svensk Fastighetsförmedling eller Husman&Hagberg, det krävs att man får ligga på och jaga mäklaren. Ett enkelt mejl räcker aldrig utan man får mejla igen eller ringa upp. I vissa fall har det gått så långt att vi hoppat av budgivning enbart för att mäklaren aldrig hörde av sig utan det var vi som förväntades ligga på i budgivningen. (Det vanliga är ju att en mäklare ringer och presenterar nya bud.) Nu kommer vi att avstå från att vara med som intressenter på ett radhus för att mäklaren helt enkelt inte svarar på mejl. Som säljare skulle jag bli galen. Men säljarna av alla dessa hus och lägenheter vi varit intresserade av är ju helt enkelt inte informerade. Ofta rör det sig om dödsbon eller äldre personer vars släktingar gått in som ombud. Kanske skulle man ringa dem och berätta om de missade buden.

Frågan är varför. Har mäklarna för mycket jobb, för bra betalt? De borde ju vara intresserade av folk som vill vara med och buda. Eller tycker dom att deras provision ändå blir för låg på radhus i Vällingby att det inte är lönt att anstränga sig det där lilla extra?

Nä, vi blir nog kvar i vår hyresrätt och använder våra pengar till att resa i stället.

PS: Och då har jag inte ens berört detta humbug med acceptpriser. Detta lockpris som används för att folk ska tro att det inte ska bli budgivning. Senaste kåken gick för mer än 300 000  över acceptpriset.

fredag 7 september 2012

Var e brudarna?

Magasinet Filter läses med stor glädje av min syster. Själv slutade jag läsa efter ett par nummer då jag läste en intervju med en av männen på redaktionen. De hade fått frågan varför bara män jobbade på tidningen och svarade nåt i stil med att det var en helt ointressant frågeställning och att Filter var jättebra, för männen skrev ju ibland om kvinnor. Minns inte exakt hur orden föll men de fick mig att aldrig mer köpa tidningen.

När jag igår på Facebook såg hur Syrran gillat ett foto från Filter blev jag lätt förvånad.


Redaktionen ser ut att ha genomgått en metamorfos. BARA kvinnor! Inte bra det heller givetvis, så jag kände mig tvungen att kontrollera med tidningens hemsida. Och se, inte ett namn som antyder att någon kvinna arbetar på redaktionen.


Brukar försöka lägga band på mig och inte gnälla på denna publikation inför Syrran, eftersom jag ju inte vill ta ifrån henne den underbara läsupplevelsen. (Jag lyckas inte alltid.) Hon gillar verkligen tidningen. Igår kunde jag inte hålla mig utan frågade vad hon trodde kvinnorna på bilden jobbade med. Som prenumerant kunde hon genast kolla upp detta. I det senaste numret var tio av de "medverkande" män och sju kvinnor. (Jag vet inget om längd på artiklar eller anställningsform.) Syrran tror att redaktionen består av kanske 7/3 till männens fördel. (Osäkert vilka positioner dom har.)

"Men givet hur bra magasinet är så skulle alla kunna få vara troll för min del."
Och då tror jag hon menar sådana där troll med svans och spetsiga öron som finns i skogen i Värmland. Inte sådana som finns på Internet, för dom klarar vi oss ju egentligen utan.

Antar att jag på grund av min rabiata sida missar en bra publikation. Och får väl fundera över varför jag inte upprörs av att favoriten Lantliv till största delen görs av kvinnor. Kan bero på att jag vet att dom brukar efterfråga duktiga skribenter så det torde kanske inte vara sååå svårt för en lantligt chic man att erbjuda dem sina reportage. Men det kan också bero på att även en rabiat feminist ibland låter principer stå tillbaka för faktum är att även Lantliv skulle kunnat skrivas från trollgrottan utanför Årjäng utan att jag brytt mig. ;)

Flying over the cuckoo's nest

Som vanligt väcker morgontidningens innehåll funderingar.

Maria Ludvigsson på ledarsidan har helt uppenbart missförstått det här med skillnaden mellan bostadsrätter och hyresrätter. Hon framställer Hyresgästföreningen ungefär på samma sätt som samma ledarsida brukar framställa facket när de senare engagerar sig i något fall på arbetsmarknaden genom att t ex propsa på kollektivavtal om lön och allmänna villkor på arbetsplatser utan medlemmar. Man skulle kunna tro att det rör sig om maffiaorganisationer som lägger sig i hederliga människors verksamhet och går långt utanför sitt mandat. Att organisationerna i fråga faktiskt handlar i sina medlemmars intressen ignoreras av SvD:s ledarsida, då detta faktum inte gynnar sidans argumentation. Det vore helt enkelt bättre om fastighetsägare (och rika hyresgäster) fick bestämma hyran själva.

Vad tidningens politiska personal struntar i, eller stör sig på, är ju själva principen. Att det ska finnas ett samhälleligt skyddsnät så att människor kan bo hyfsat billigt och komma till arbetsplatser där man inte riskerar lönestöld.

Det kan ju låta taskigt att hyresgäster som anser sig ha råd med en hyreshöjning inte ska få bestämma själva om badrummet ska renoveras. (Som när man bor i bostadsrätt.) Men jag antar att Hyresgästföreningen har att väga in samtliga hyresgästers väl och ve, inte bara önskemålen från några få. När dessa senare t ex flyttar till en bostadsrätt står den fördyrade lägenheten kvar och färre har råd att bo där. Det är liksom därför vi är medlemmar i Hyresgästföreningen, för att det är den enda kraft som kan hålla emot hyresvärdarnas lust att dra in mer pengar på sina hyresgäster. (Notera att jag inte är emot normalt underhåll, utan här talar om fullt funktionsdugliga lägenheter, även om vi kanske har olika syn på vad det är.)

Detta sagt vill jag rikta ett tack till min värd, Heba Fastigheter, som häromdagen hängt ett paket på min dörr. En glasskål fylld med favoritpralinerna för att fira att dom fyller 60 år. Blev uppriktigt glad och förstår varför värden får höga betyg i trivselenkäterna. Kan också bero på att dom, tack vare Hyresgästföreningen, tvingas hålla hyrorna på en rimlig nivå.

Nästa artikel som väcker min uppmärksamhet är att SvD:s icke-politiska journalister har granskat Sture Bergwalls journaler från Säter. Sedan han tog tillbaka sina erkännanden, fick resning och friats i flera fall så har tonen i journalerna förändrats. Det har även Bergwalls pivilegier vid Säter. Lufthålspermissioner har dragits in, mattor, böcker och persienner (!!!) har plockats bort från hans rum och omdömena i journalerna är mycket hårda. Nu är han arrogant, gränslös, grandios, provocerande och har psykopatiska drag. Innan han tog tillbaka morderkännandena lät det helt annorlunda. Då var ju dåren medgörlig och omdömena genomgående positiva. Nu ska Socialstyrelsen granska Säter vilket känns fullt berättigat. Särskilt som chefsöverläkare Susanne Nyberg (i pappersupplagan) säger att

"Det är klart att den del patienter kan uppleva det som negativt att man skriver om deras sjukdomar, men anteckningarna i hans journal är inte mer negativa än de som finns i andra patienters journaler."
Ett häpnadsväckande uttalande som får mig att undra om Säter i själva verket är Gökboet. Hur menar chefsöverläkare Nyberg? Utgår hon från samma princip som när vi hade diagnostiska prov i skolan, att resultaten ska fördela sig efter en redan satt normalfördelningskurva och att elevernas resultat inte kan avvika från denna? På Säter är alla dårar (även dom frikända) och då får dom självklart stå ut med dårdiagnoser även om dom råkat förändras drastiskt i samband med att dåren inte längre anser sig vara fullt så mycket dåre som Säter anser. Samma överläkare har år 2012 hänvisat till en 42 år gammal diagnos för att förklara varför 62-årige Bergwall fortfarande lider av samma psykiska tillstånd som när han var 20. Något som redan ifrågasatts av Socialstyrelsen. Det är dags att granska Nurse Ratched och hennes kollegor.

torsdag 6 september 2012

Fyra tusen dagar

Igår var det fyra tusen dagar sedan Dawit Isaak sattes i fängelse. Utan rättegång. Fyra tusen dagar, det är nästan elva år. De senaste elva åren har jag hunnit byta jobb fyra gånger, slutat på facket, börjat på DO. Träffat Lille mannen, gift mig. Begåvats med världens skönaste systerson. Besökt Mongoliet tre gånger, Kina två gånger, Thailand fyra gånger, Kambodja, Portugal, Belgien otaliga gånger, Schweiz, Österrike, Italien fem gånger, Frankrike två gånger. Spanien. Storbritannien, Norge och Danmark fler gånger än jag kan räkna nu, Slovenien, Kroatien, Tyskland, Nederländerna, Ryssland, Litauen, Finland och kanske något mer land som jag nu glömt nämna. Jag har kunnat planera för att resa både till Skottland och Kap Verde i höst/vinter.


Möjligheten att leva, resa och njuta fritt är inte alla förunnat. Låt oss hoppas att Johan Persson och Martin Schibbye inte behöver sitta hela sitt straff med tanke på vad de två skulle hinna uträtta i det fria ordets namn på samma tid.