tisdag 28 oktober 2008

Det var väl ett jävla gnäll!

Idag har ännu en upprörd man skrivit en lång insändare till Svenska Dagbladet om det faktum att skyltarna vid våra övergångsställen i framtiden kommer ha endera en kvinna eller en man på skylten.

Jag kan inte annat än att känna att det hade varit skönt om alla dessa arga män (och en och annan kvinna) i stället lagt hälften av den energi dom lägger på att lobba mot "Fru Gårman-skyltar" på det som alla kallar "viktigare sätt" för att uppnå jämställdhet...

Men det är ju där haken sitter, dessa människor är förmodligen inte alls intresserade av jämställdhet i praktiken. Dom är bara intresserade av att prata bort förslagen när dom kommer. För att behålla status quo och inte själva riskera att behöva göra något för en förändring dom inte vill ha.

Jag har mött dessa personer i så många sammanhang. De som visar sig välvilliga till jämställdhetsreformer men bara om det inte görs som föreslaget. Detta välvilliga motstånd, ännu en härskarteknik, är t ex vanligt bland fackföreningsmänniskor.

"Självklart skall vi ha jämställdhet men kollektivavtalen är fel väg att genomföra det på."

"Jämställdhet är viktigt men att kräva delad föräldraförsäkring är fel sätt."

"Jag är för kvinnor och tycker väl att jämställdhet är viktigt men lagstiftning om heltid är fel väg att gå."

Aldrig har jag hört dessa män, och en och annan kvinna som sagt, komma med några egna reella förslag. Vilket visar deras egentliga agenda: Det är bra som det är.

Läsanvisning för alla er män som finner det svårt att läsa vad som verkligen står här: Jag har inte tagit ställning till om Fru Gårman-skyltar faktiskt bidrar till jämställdhet. Det gör dom möjligen i det långa loppet. Eller så har dom liten effekt på jämställdheten. Det som diskuteras i detta blogginlägg är att så länge du inte har några egna förslag och verkligen försöker bidra själv så vill åtminstone inte jag höra ditt gnäll!

3 kommentarer:

thebe sa...

Endel av dessa människor som vill ha det skriver som "jämställdhet i princip", är kanske som jag, de avskyr intrång i privatlivet/familjelivet via lagstiftning. Visst lagstifta om lönediskriminering, det är inte intrång i privatlivet, men ge fan i att lagstifta om föräldraförsäkring t ex, eller kvotering eller vad det nu kan tänkas vara för märkliga förslag (jag har just nu inte tänkt igenom det). Men, jag tycker inte det ska vara status quo för det ... jag tycker var och en får ta ansvar själva. Kvinna, ställ krav på din lön, ställ krav på din karl, välj en så'n utbildning, ett så'nt jobb som gör intrång på manliga domäner. Gör det du vill. Men att kvotera och lagstifta i tid och otid motverkar saken, för det påverkar människors attityder negativt, och då tar allt mycket längre tid. Tror jag. Andra får ta andra.

Anna-Karin sa...

Det jag efterlyser är egna förslag från de som klagar. Det brukar sällan komma sådana. Och att säga att man vill ha jämställdhet och hela tiden dissa alla andra förslag utan att komma med egna är inte trovärdigt.

När man sedan har kommit med förslag kan man ju alltid ta en diskussion om man tror att de olika förslagen kommer leda till att vi blir mer jämställda.

Anna-Karin sa...

Sen vill jag gärna tillägga att de tre exempel jag tar i texten alla är på tre olika nivåer, tre olika metoder.

Det ena handlar om att stärka kollektivavtalen för att ställa större krav på arbetsgivarna att betala jämställda löner eller uppmuntra till pappaledighet t ex.

Det andra handlar om att göra lagen om föräldraförsäkring jämförbar med alla andra lagar om inkomstbortfall, t ex a-kassan eller sjukförsäkringen, där kan man inte överlåta sina dagar på sin partner.

Det tredje handlar om att lagstifta så att alla skall erbjudas heltid. Det är alltså inte ett tvång att jobba heltid.

Trots att det rör sig om tre olika metoder möter det alltså motstånd från samma personer. (Pratar nu inte om dig thebe utan om vissa personer jag mött genom åren i mitt arbete.) Som säger sig vara för jämställdhet. Men inte så, och inte så, och inte så.

Hur då då, undrar man. ;)