Samma talibaner här som där?

Som kvällslektyr igår läste jag den av den lille mannen starkt rekommenderade Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Slås av parallellerna till Yvonne Hirdmans text om pigor i Sverige i början av 1900-talet och hur flickor och kvinnor betrakta(t)s som mäns ägodelar, som man kan överlåta till andra män, fast hon såklart måste säga ja, även i Afghanistan. Frågan är bara vilken valfrihet som ligger i detta ja, när hon inte har något annat att välja på; när alternativet består av endera att leva sitt liv som Dobby, husalven, i en trång pigkammare alternativt bespottad och våldtagen på Kabuls gator.

I hyllningstexterna på Tusen strålandes solars omslag står att läsa att boken är en "vacker skildring av två enormt starka kvinnor som lever i en del av världen där kvinnor egentligen inte finns". Det är en recensent i Skaraborgs Allehanda som skriver detta.

Och jag funderar. Beror patriarkatet på att kvinnor inte finns? Eller beror det på att det är alldeles uppenbart att vi finns? Är inte männens överordning just ett sätt att sortera ut dem själva som överordnade och kvinnor som underordnade. Ständigt detta isärhållande, vilket Hirdman så förtjänstfullt lyfter fram i sin bok, och har gjort de senaste tjugo åren. Om kvinnor inte fanns skulle inte männen behöva anstränga sig så förfärligt för att sätta oss på plats.

Och det finns där från bondmorans favorisering av sina söner, till kvinnan som skall veta sin plats i hemmet, till den 15-åriga "oäkta" dottern som tvingas gå med på att gifta sig med en 45-årig man från Kabul till talibanerna som skickar ut budskapet att kvinnor skall "lyssna, lyssna noga, lyda".

Ständigt denna särbehandling.

(I Sverige är det dock inte småböndernas, torparnas eller arbetarnas döttrar som är pigor längre, här sköts detta arbete endera av dubbelarbetande mödrar eller av invandrade kvinnor.)

Samtidigt läser jag Tusen strålande solar, förvisso med en klump i halsen, men med någon slags kylig insikt om att det ju är så här det är. Den lille mannen däremot, han upprördes väldeliga och tycker boken är mycket hemskare än Flyga drake. Där jag grät över den uppdiktade historien om hazarpojken Hassans öde i Flyga drake, där får jag bara ont i magen av att läsa om hur verkligheten ser ut för Afghanistans kvinnor. Och uttrycken må variera men isärhållandets princip är densamma.

Uppdatering: Ni som nu vill invända att svenska män idag 2008 inte alls jobbar för att hålla isär kan läsa här. Här har vi både en stor tidning och enskilda kända män som i allra högsta grad vill hålla isär könen.

Uppdatering 2: Här har vi ännu en familj, Jools och Jamie Oliver med döttrar, som vet att skilja det stora från det lilla, det offentliga från det privata. Där mannen aldrig skulle kunna vara det han är utan en lojal fru som är lycklig över att få vara hemma och sköta om sin familj och som vet att om hon "skulle gå vilse i djungeln" (i London då eller?) så skulle hennes kock till man komma och rädda henne. Me Tarzan, you Jane typ. 2008. I London.