För 21 år sedan, 1987, flyttade jag till Stockholm. I dag kan man läsa i Svenska Dagbladet (pappersupplagan) att "om du bor i Stockholm men kommer från Karlstad är sannolikheten stor att du flyttar tillbaka eller till en annan del av landet". Jag antar att jag, som ju faktiskt kommer från Karlstad, inte ingår i statistiken då jag i princip varit skriven i Stockholm sedan 1987. Iofs har jag bott i Helsingborg, Lund, Montpellier, Edinburgh och, ja, Karlstad sedan dess men bara under ett- till tvåårsperioder. Stockholm har alltid varit och är fortfarande basen. Mina två väninnor som lämnade Karlstad ett år innan mig har heller inte återvänt. Kanske är det så att Bromma, Vällingby, Täby och Lidingö erbjuder även en känsla av småskalighet? (Det finns å andra sidan fler affärer i Vällingby än i Karlstad...)
I Svenskans artikel intervjuar man en ung kvinna från Bangladesh som lämnat sina föräldrar, ett jobb och sin trädgård med mangoträd för att flytta hit. Tittar ut från mitt köksfönster, ut i det blöta grå där löven knappt sitter kvar på träden, och tänker... mango... mmmm... Hon tycker dock att Sverige är toppen för här har hon fått lära sig att vi alla är människor, att vi kan bestämma över oss själva.
Och visst. Sverige har kommit längre än många andra på detta område. På så sätt är vi förmodligen ett av världens mest jämlika länder. Sen kan man ju alltid fundera över hur det går för kvinnan i fråga på den svenska arbetsmarknaden, vilka jobb svenska arbetsgivare anser att hon passar för. Där har vi fortfarande en del att lära på området jämlikhet. Och det är där jag tycker Yvonne Hirdman missar målet lite i Gösta och genusordningen, hon nuddar bara vid det faktum att när vita medelklasskvinnor uppnår högre jämställdhet behöver dom, eftersom deras män inte bidrar till det, en invandrarkvinna som städar deras hem.
Mitt närmaste läsprojekt är bl a Kristina Mattssons bok om papperslösa. Misstänker att jag där kommer få fler beskrivningar om varför det trots allt är bättre med pissigt väder och halvrasistiska arbetsgivare/uppdragsgivare än ett liv bland mangoträden. Kanske är det av samma orsak som jag flyttade till Stockholm som 19-åring, möjligheterna är trots allt fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar