lördag 31 mars 2012

Dagens konsumentblogg

Ni som såg senaste avsnittet av Plus fick lära er att reklamera varor. Idag fick jag se en kvinna försöka på Coop Extra i Vällingby. Vi handlar ganska ofta där men efter dagens uppvisning av kundfientlighet byter jag nog till Hemköp.

Kvinnan kommer in med en kartong kokosbollar (sådana där vita kletiga doppade i choklad och kokos). När hon öppnat kartongen var dom trasiga och gick inte att äta utan sked. Nu ville hon byta. Kassörskan var dock kallsinnig.
- Nej, den kan du inte byta! Den är ju öppnad, då kan vi inte göra nåt och sälja dem igen!
Snopet fann sig kvinnan i detta och jag ångrar att jag inte frågade om kassörskan verkligen menade att dom skulle sälja trasiga kokosbollar en gång till. Eller lämnat mina varor på bandet och gått därifrån. Där hade man önskat att Plus varit med med hemlig kamera så att den kundfientliga kassörskan fått synas inför publik. Det är ett sådant beteende som ger en dålig smak i munnen och gör att man inte blir särskilt sugen på att handla i butiken i fråga. Vilket vi, jag och kvinnan, ju inte heller behöver.

lördag 24 mars 2012

fredag 23 mars 2012

Quality of foreign news on Fox News

And then people wonder why Americans sometimes seem to be quite ignorant.

torsdag 22 mars 2012

Om du inte har min sorg, sörj då inte!

Idag är det Cornelia Edvardsson som i en krönika i SvD slår fast att användandet av ordet "hen" är det mest onödiga ingreppet i svenska språket någonsin. (Alltså inklusive försök att stava juice jos och utbytandet av de/dom mot dem.)

Har någon tvingat Cornelia Edvardsson att använda ordet "hen"? Nej, förmodligen inte. Så om det nu är så fullständigt onödigt med ordet "hen" i stället för att t ex skriva "hon/han" så varför då ägna en hel krönika åt denna oväsentlighet? Edvardsson och hennes meningsfränder lägger sannerligen en massa kraft på saker dom inte bryr sig om. Om du nu inte har min sorg, Cornelia, varför då sörja så intensivt?

Detta sagt så ska jag erkänna att jag i början tyckte ordet "hen" var töntigt. Eftersom jag är ganska konservativt lagd när det gäller behandlingen av vårt gemensamma språk. Jag får till exempel rysningar av ordet "dem" när vederbörande menar "de". Men om folk vill låta obildade så får dom väl prata/skriva som "dem" vill. Vad avser hen så har jag upptäckt att det är ett ganska smidigt ord att använda när man inte vet könet på den man pratar eller skriver om. Och häromdagen fick vi ju i Cornelia Edvardssons tidning veta att det inte direkt är någon risk att utveckla motsatta könsceller för att man börjar använda ordet i fråga.

Dock skulle jag vara glad om folk lät bli att blanda ihop kön med sexuella preferenser. Varför bygger du halmdockor om vilken sexuell preferens dagisbarn kommer ha när dom växer upp? Det finns knappast någon användare av ordet "hen" som tror att ordet påverkar barns sexuella läggning. Däremot kan det, möjligen, påverka ens syn på könsroller. Att alls ta upp denna diskussion i sammanhanget tyder nog snarare på att man, i motsats till vad Edvardsson skriver, tror att ungar blir homosexuella av användandet av ordet "hen". Och den uppfattningen ska nog kletas på någon annan än feministerna.

måndag 19 mars 2012

Gemene man tycker till

Krönikören och krigsexperten Johanne Hildebrand är arg. Hon har varit på krogen med sina soldatkompisar och träffat "Gemene man". Här i form av en blond (tydligen en viktig uppgift Hildebrand vill delge oss) kvinna utan några som helst kunskaper om krig. Ändå hade kvinnan mage att ifrågasätta svenska soldaters närvaro i Afghanistan. Det vet ju vi som följt Johanne Hildebrand i krönikevärlden att så får man inte göra. Vi må ha yttrandefrihet även för "gemene man" men nån måtta får det vara.

Vi som tror att det finns andra sätt att nå fred än att kriga är inget annat än förvirrade LSD-knarkare, enligt Hildebrand. Johanne Hildebrand tillhör dem som anser att krig ger fred. Att (våra) soldater är goda och (deras) terrorister onda. Huruvida Afghanistanexemplet utgör något slags bevis för att svensk närvaro varit framgångsrik i skapandet av fred är vi nog en majoritet förvirrade knarkare som frågar oss. Någon skriver i en kommentar att svenskarna knappast varit eller är för en svensk insats i Afghanistan, oavsett vad en majoritet i riksdagen tagit för beslut.

Hildebrand verkar även tro att ingen annan skulle bli ifrågasatt på detta sätt. Nu har jag inte en krönikeplats i SvD där jag kan skriva av mig när det händer irriterande saker i mitt privatliv. Jag kan dock här på bloggen intyga att ifrågasättande för ens yrkesval knappast är unikt för soldater som fattat ett eget beslut att åka till Afghanistan. Jag kan tänka mig att många journalister fått svara för vad t ex Lena Mellin och Jan Helin tar sig för. (Ännu mer långsökt än soldaten som frivilligt väljer att resa till kriget.) Kanske har Johanne Hildebrand själv någon gång tagits för en kulturmarxist (vanlig bild av svenska journalister) av någon som fått se henne första gången och får veta vad hon jobbar med, någon som inte läst ett ord av vad hon skrivit. (Vi som läst henne vet ju bättre.)

Eller, för att ta något jag själv har lång och djup erfarenhet av, vi som jobbar inom facket eller med jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Jag har under hela mitt liv arbetat med att hjälpa människor ta till vara sina mänskliga, demokratiska och lagliga rättigheter, för närvarande i statlig tjänst. För detta blir jag ibland ifrågasatt. Jag, lagen, FN-konventionerna och hela min kunskap och professionella erfarenhet får ibland stå inför skranket med domare som aldrig tagit en poäng i vare sig juridik eller samhällsvetenskap. Mer så förr, när jag liksom Hildebrands vän pratade om mitt jobb.

De som Hildebrand föraktfullt kallar "gemene man" har ofta förutfattade meningar om saker och ting, inte sällan byggda på vad Hildebrand och hennes kollegor skrivit. (Eftersom det snarare är i medierna än på universitetet dom skaffat sig sin uppfattning.) Befinner man sig inom ett område som är förhållandevis lätt att tycka till kring, till skillnad från t ex matematik eller teknisk fysik, så finns det ingen hejd på hur mycket folk vet om t ex idéhistoria eller juridik. Det räcker att ha en idé, en tanke, en åsikt, för att ifrågasätta t ex en hel religion, alla dess utövare och dessas lagliga rättigheter. Eller att ha läst en krönika i Svenska Dagbladet för att veta exakt hur det går till på facket.

Jag har en väninna som på frågan vad hon jobbar med (ombudsman på facket) brukar svara "jag jobbar på kontor". Det kanske Hildebrands kompis skulle testa också om han vill undvika bråk på krogen eller att få förklara sig för "gemene man". (Sen att det är gemene man som betalar både hans och min lön är kanske något man bör ha i åtanke, om man som Hildebrand efterlyser tacksamhet.)

söndag 18 mars 2012

Flashing

Ibland tänker jag att man skulle ta en tråd under rubriken Integration och invandring på Flashback. Så skulle man leta reda på identiteten samtliga som kommenterar med inlägg som innehåller "hona", "sliddjur", "neger", "fitta", "kulturberikare" osv. Sen skulle man lägga ut en interaktiv karta på nätet till dessas arbetsplatser (eller hem, för jag har en känsla av att arbete saknas i många fall). När man för musen över detta hem/arbetsplats poppar sedan en bild upp med namn, adress och foto på personen i fråga. Så att vi alla kan se vilka dom är, dom tuffa manstrollen som är så frispråkiga bakom anonymiteten. Ungefär som när någon lagt ut några av alla hatiska kommentarer om kvinnor som väljer att inte raka sig under armarna. Där kan man (d v s vänner, föräldrar, bekanta, potentiella arbetsgivare osv) se att det är Nisse Karlsson, 19 år, på Xgatan i Stockholm som skulle slå sin tjej på käften om hon inte rakade sig under armarna.

Av någon anledning tror jag att även 19-åringarna skulle besinna sig. För något säger mig att dom inte riktigt vågar säga det dom skriver på nätet rakt upp i ansiktet på granntjejen eller -killen. Det är lätt att vara politiskt inkorrekt när man inte behöver stå för det.

PS: Och ni anonyma som brukar försöka kommentera här, ni är mer anonyma än undertecknad så ni kan bespara er en massa dravel om att jag inte bloggar under mitt fulla namn. Kommentarsreglerna gäller fortfarande.

tisdag 13 mars 2012

Färdigsemestrad

för den här gången. 17 dagar i Thailand med besök hos Mamma och Göran i Rayong, på Koh Samet och en vecka i Bangkok. Semestern kröntes med matlagningskurs hos Amita's Cooking Class och cykling med Bangkok by Bike. Båda rekommenderas varmt. (Som tammen på bilden är gjord av Lille mannen.)

Bodde gjorde vi på fantastiska Shanghai Mansion i Chinatown. Jag älskar Bangkok. Får jag som jag vill skippar vi öliv och lägger mer tid i storstan nästa gång.

Nu börjar sökandet efter ett bra resmål för jul och nyår. Tips mottages. Krav är att det ska vara varmt och finnas gott om aktiviteter.