lördag 30 april 2011

The man who bitch slapped Stalin

Yesterday we visited the Victims of Political Persecution Memorial Museum here in Ulaanbaatar. The museum was opened in 1996 by G. Tserendulam, only daughter of P. Genden (1892-1937), an illiterate horse thief who joined the MPRP and became Prime Minister of Mongolia in 1932. The museum is located close to the Choijin Lama Temple, in Genden’s 1930’s house, today situated between the WHO building and the white Wedding Palace.

The museum displays the aggressive campaign by Joseph Stalin to eliminate ‘counter-revolutionaries’ in the 1930’s. These ‘counter-revolutionaries’ often being members of the Mongolian People’s Revolutionary Party (MPRP) or trade unions. They were intellectuals sent to Siberia or shot. Mongolia lost many of its writers, thinkers and scientists during the 1930’s.

PM P. Genden refused Stalin’s order to carry out a purge against Buddhist lama monks. At a vodka infused reception in the Mongolian Embassy in Moscow, in 1935, Genden and Stalin clashed, quite literally. Stalin kicked Genden’s walking stick. Genden answered by slapping Stalin’s face and smashing his famous pipe on the floor.

Genden was subsequently kept in house arrest until 26 November 1937 when, falsely accused of being a Japanese spy, he was executed by the KGB. His family was sent back to Mongolia in a cattle car, banned from work and school, living with Tserendulam’s grandmother in her ger. They only learned about Genden’s fate in 1989, after his wife died still believing he would come home.

1937 is a very bloody year in Mongolian history. P. Genden was succeeded by Deputy Prime Minister Kh. Choibalsan (1895-1952), an MPRP member and protégé of Stalin. Nearly 30 000 people ended up dead or missing, most of the lama monks. In the museum there is a display of skulls found at an ovoo site with 600 others, some lama clothing, lama hats and Russian made tin mugs. All of the skulls had bullet holes in the head. More than 700 monasteries were destroyed.

Choibalsan was succeeded by Yu. Tsedenbal (1916-1991). Tsedenbal used a somewhat different method against dissident, sending them into exile in the desert, boring them to death. His wife, Filatova, is infamous of criticizing all things Mongolian, laundering money through a children’s camp, building a dacha in Moscow and spending time with the family by the Black Sea.

In 1991 Mongolia won its independence from Russia.

torsdag 28 april 2011

Transforming Mongolia

"What do you think has changed since your last visit here two years ago?"

Bat-Erdene and Luya, irrespectively of each other, asked the same question yesterday over a couple of Chinggis beer and some 250 grams (25 cl) of vodka, in the Romance Restaurant.

Ulaanbaatar has changed a lot in
only two years. One of the more surprising news was that the MPRP, Mongolian People’s Revolutionary Party, has split in two parts. From the ashes after 1 July 2008 arose a new Phoenix, with a new French inspired flag and new headquarters in Peace Avenue, the Mongolian People’s Party. All party members were not happy with this change. Former PM and ditto President N. Enkbayar chose to form a new party, hence the old MAXH are suddenly two. It is as if the Swedish Social democrats would change their name to Folkdemokraterna (People Democrats) while those voting against the change formed a new party with former PM Göran Persson as their leader.

On our way here we were stuck at the Beijing International for a day, due to an alleged snow storm in Ulaanbaatar. Among the group waiting were two men. A German pianist on leave from touring, going here to work with street children and a man from a big Swedish tools construction company on his way to an Australian gold mine in the Gobi desert. Those two men were probably the very image of Mongolia today. A Mongolia where some people get richer. A Mongolia where Armani and Louis Vuitton have opened shops at the Peace Avenue. (I don’t dare to show a photo here as the latter seem to bring legal actions against anyone using their logo in print…) A Mongolia where the Soviet style 90 year old State Department Store has transformed into a more Western shopping galleria with at glass-roofed well and escalators. Its supermarket packed with goods rarely seen five years ago. The other day we even bought Lambi toilet tissue at the Sky Supermarket.

Having lunch at Millie’s the other day I also noticed the change. Millie’s is an ex-pat place serving burgers, club sandwiches and milkshakes. Two and three years ago the accents in this place differed from RP English, American, Canadian, Swedish, Mongolian and German, customers being a mix of aid workers, journalists and consultants. Now the Australians have arrived, in hordes, e. g. a company of eight women, looking like typical ex-pat wives out for lunch, talking about The Royal Wedding that they were to see on TV on Friday.

Opposite Sukhbaatar Square, where the parliament and government house are situated, the new high rise building in the form of a Tibetan Buddhist lama hat is finally ready to move into. A landmark of downtown

UB that could be seen practically from all parts of town. On the way to the airport the Chinese government has built a new sports arena for all kinds of sports.

Out here in the suburbs on the other side of the river everything looks the same, though. The pavements are still made of packed dirt, the traffic is busier than ever and the houses are the same dull Soviet style buildings, grim on the outside, cosy on the inside.

This is also a Mongolia where the poor get poorer, when the Australian and American fortunes might not trickle down to those at the bottom, but disappear into foreign pockets. The average annual income in Mongolia is about $2 100, a third of that in e. g. Thailand.

In this week’s UB Post I read an article, also published in The Independent, about the new invading hordes in Genghis Kahn’s Mongolia. (This is after all a country where people talk about the big man as if he was still alive.) An American veteran of mine explorations in 56 countries was interview and called Ulaanbaatar “a frontier town” and Mongolia “the place to be”.

Mongolia is the size of Western Europe but with only 2,7 million inhabitants whereof half of them lives in gers herding sheep and horses. I guess it sounds perfect for a mine explorer. How is the herder living with his family in a tent on the steppe, moving with his livestock, going to object when an international company suddenly buys and exploits his ancestral land digging for gold, copper, oil and coal? And in what way will he and his family get part of the fortunes made of those resources.

Maybe the last week’s protests in the Sukhbaatar Square say something about how the herders find Mongolia of today. They have come by horse to protest against the government and claim that they will stay there as long as it takes for the government to resign and the dissolution of the Parliament. Eight gers and 400 horsemen on horseback, some 100 of them from Western Mongolia, like riding through Europe, right outside the Government House. One of them says:

“Our Mongolia’s vast territory is rich with mineral resources like Oyu-Tolgoi and Tavan-Tolgoi on the south, Khusuut on the west, uranium and oil on the east. Now these natural resources are becoming the property of foreigners, our country’s territory is shrinking from all sides and is being ruined everywhere. Social life is dying down entirely, fundamental factors of our nation’s existence are vanishing because of these cheating authorities who are selling national treasures to foreigners. Mongolia is facing serious danger that cannot be fixed. That’s why our Gal Undesten Movement is appealing to all Mongolians to wake up from the dream and save our country and our lives when it is not too late.”

When the Oyu Tolgoi mining exploration project, the largest mining project in the world and bigger than Florida, is finished in about two years from now it will account for more than 30 percent of Mongolia’s economy. Let’s hope those Australians will be keeping the welfare of the Mongolian people in their minds, even those who will never be able to have lunch in Millie’s or shop in the Armani store.

Photos in order: Chinggis beer and, probably, Chinggis vodka, The new Mongolian People's Party headquarters after the MPRP building was burnt down in 2008, New landmark building in domtown UB, Our hood in the suburbs, Street photo of downtown UB

tisdag 26 april 2011

It's a long way to Ulaanbaatar

När vi vaknade kl 4 i går morse var det med tron om att om något kunde gå fel så skulle det orsakas av att taxin fastnade i trafikstockning på vägen till flygplatsen i Beijing. Av den anledningen lämnade vi hotellet 3,5 timme innan take-off. Efter att ha handlat lite vin och ätit frukost på flygplatsen strosade vi så bort till gate E33, lätt att upptäcka då den befolkades av massa människor med mongoliskt utseende. Som såg lite lätt uppgivna ut. På skärmen vid gaten stod ”Ulaan Bator 19.00”. Vi skämtade lite om att haha, det kanske är vårt flyg! Det var det. Kineserna skylld på snöstorm i UB. Bara att våra mongoliska vänner här i stan inte sett (snö)röken av någon sådan. Efter 1,5 timmes väntan i limbo, ingen info från Air China, kom två kvinnor från flygbolaget och berättade att vi skulle få hänga på ett hotell och bli serverade lunch. I gåsmarsch följde vi så kvinnorna tillbaka ut genom säkerhetskontroll, fick utresestämpeln stämplad med ”cancetted” [sic!] och leddes så ut på gatan igen där en buss körde oss till hotell The Golden Phoenix. Man skulle, för att uttrycka sig milt, kunna sammanfatta detta hotell med att det är dags för fenixen att resa sig ur askan. Detta etablissemang såg förmodligen sina glansdagar under ordförande Maos levnad.

När skulle vi hämtas igen? Det visste ingen. Gruppen bestod av mongoler och en handfull västerlänningar däribland en tysk, en svensk och en bulgar. Tysken var pianist och skulle nu ta ledigt från turnerandet för att jobba med gatubarn i UB. Svensken jobbade på ett stort svenskt företag som tillverkar maskiner för gruvdrift och var på väg till en av världens största guldgruvor i Gobiöknen för att utbilda mongoler och australiensare i att använda dessa maskiner. Han skulle resa vidare redan klockan 5 på morgonen idag. Bulgaren hade rest från Sofia via München och Beijing och var ganska trött efter att ha varit på resande fot i 1,5 dygn.

Lunch serverades i den matsal där the riff raff äter. Ingen à la carte-meny här inte, i den matsalen satt kabinpersonalen och åt. Lille mannen mindes längtansfyllt när han missade en SAS-flight från Beijing och installerades tre dygn på Kempinski Hotel med fri mat. Det var då han käkade svalbon för 1 600 yuan, ca lika mycket i svenska kronor. Den Gyllene Fenixen erbjöd stekta ägg med tomater, fläskkött i brun sås och ångkokt kål. Till middag varierade dom sig med stekt ägg med gurka, fläskkött i brun sås och ångkokt kål. Långt ifrån de delikatesser vi gött oss med i Beijing under påskhelgen. Inte en dumpling, räka, pilgrimsmussla eller liten fiskbit i Szechuan-sås så långt ögat nådde. Tur att jag åt en fantastisk dumplingsoppa kvällen innan!

Klockan 17.30 kördes vi så tillbaka till flygplatsen där vi fick gå igenom hela incheckningsproceduren igen. Köa för nya boardning cards. Gå igenom passkontroll. Köra den öppna vinpåsen genom säkerhetskontrollen. Här kan vi säga att säkerhetskontrollen på Beijing International Airport var lite smidigare än den på Kastrup i Köpenhamn, då SAS-danskarna snodde oss på två liter Laphroaigh som dom vägrade låta oss checka in i en av våra ryggsäckar eftersom vår whisky riskerade spränga deras plan i luften. (Jo, det är sant, och orsaken till att vi som tidigare trogna resenärer inte flyger med SAS längre.) Kina-Danmark 1-0. Så med vinet i behåll letade vi oss tillsammans med rumänen och svensken fram till den nya gaten. Där det lägligt låg en bar. Måste ha varit en av de mer välförtjänta öl jag druckit.

Flyget var försenat. Ja, då menar jag mer än de 10 timmar och 25 minuter som redan gått. Nu skulle vi åka klockan 20.00. Klockan 19.50 satt alla ombord. Trodde vi. Utan att Air Chinas personal förklarade det hela närmare satt vi så där ute på plattan och väntade till klockan 21.30. Uppenbarligen inte på Godot, som vi först trodde, utan på eftersläntrande mongoler på väg hem. Den Gyllene Fenixen var väl fullbokad och flygbolaget körde samma metod som minibussarna på mongoliska landsbygden, väntade tills det var knökfullt.

Klockan 23.30, tretton timmar efter utsatt tid landade vi så på Chinggis Kahn International Airport. I en annan klass än Beijing International men åh så kär! Där kunde vi så ta adjö av våra tillfälliga vänner från Tyskland, Sverige och Bulgarien. I ankomsthallen stod Luya och hans chaufför Ulsin och väntade. Känslan av att hoppa in i den välkända UNDP-märkta suven var skööön, särskilt som temperaturen här ligger kring nollan.

Så nu sitter vi här i vår hyrda lägenhet, inspirerad av rysk inredningsdesign, tapetserad med längder som går på tvären, och har druckit vårt Zoëgas Skånerost till frukost, en frukost som Luya fixat till eftersom vi inte hann handla. Vilket vi snart skall göra, när Ulsin anländer. (Lyxigt!) Inköpslistan består bl a av huvudkuddar och ett extra påslakan.

Idag är en av UB:s 300 soliga dagar och ikväll kör Lille mannen sin första föreläsning, då gårdagskvällens blev inställd.

torsdag 21 april 2011

What goes around comes around

Vi är nog många som upprörts över att Thielska galleriet tänkt vräka före detta intendentparet Linde&Öhman omgående. Tills idag, då Svenska Dagbladet kan avslöja att det var precis vad Nina Öhman gjorde för några år sedan med en före detta anställd. (Pappersupplagan.) Denne överlät sin våning på Östermalm till sin företrädare när han tillträdde, med löfte om att få bo på Thielska livet ut. Detta löfte höll inte Linde&Öhman utan mannen vräktes. Han skriver nu till kulturministern att han kan tänka sig att ta någon av de våningar som Linde&Öhman ratat, på femma på Mariatorget eller en fyra i Vasaparken t ex.

Vid en sökning hos Bostadsförmedlingen ser jag att det finns en ledig trea i Grimsta. Det kanske kunde vara nåt för Linde&Öhman?

Så till Grekland igen. Nu är det juridikprofessorn Mårten Schultz som uppmanar till bojkott.

"I väntan på ett tydligt besked om hur den grekiska staten konkret ska se till att nästa anmälare av ett våldtäktsbrott behandlas korrekt och rättvist av de rättsvårdande myndigheterna föreslår jag att vi avhåller oss från att boka några semesterresor till Kreta eller Rhodos. Eller Samos."


onsdag 20 april 2011

När våren kommer åker vi mot kylan

Imorgon vid den här tiden bör vi sitta på flyget mot Beijing. Där är det vår och har vi tur blommar körsbärsträden. Vi får passa på att njuta ett par dagar för sedan bär det av mot Ulaanbaatar, denna blandning av Vilda Västern och Sovjet. Där är det just nu nollgradigt. Lite svårt att packa. Särskilt som vi ännu inte vet var vi skall bo någonstans. Men den gode Luya brukar ju alltid kunna ordna det mesta så något ställe skall vi nog få att plugga in vår perkulator i så vi kan dricka vårt kaffe till frukost.

Detta blir Lille mannens tolfte eller trettonde besök i Mongoliet. Mitt tredje.

- Du kan väl fota nån häst!

Sa kollegan Ingela idag. Bara att mongoliska hästar inte direkt kommer fram och äter ur handen på en. Men har jag tur får jag med mig Lille mannen på ridtur. Han lär väl inte ha suttit på en häst sen Barnens Dag i Örebro på 1960-talet, typ.

Men först firar vi påsk i Beijing, ett fullvärdigt alternativ till påskmiddag på Torpet som vi dessvärre missar i år.

Slopat behörighetskrav?

Idag skriver utbildningsminister Jan Björklund på Brännpunkt. Han kritiserar Sveriges kommuner och landsting, SKL, för att inte lyfta frågan om fler lektorer i skolan. I övertydlig ton undervisar utbildningsministern oss om vad en lektor är. En " lärare som har forskarutbildning i sitt undervisningsämne eller i hur man undervisar i ämnet".

Fler sådana till gymnasieskolan, tack, tycker Björklund. Vilket får mig, gift med en doktor tillika lektor på en lärarhögskola, att ställa mig ett par frågor.

1. Har Jan Björklund övergivit sitt krav på att lärare i gymnasieskolan skall vara behöriga? Enbart det faktum att man doktorerat i ett ämne innebär inte att man är behörig lärare. För att arbeta som lektor är behörighetskravet att man doktorerat, inte att man har lärarutbildning. (Även om man lär ha undervisat en hel del studenter som doktorand.) Min man till exempel, som alltså utbildar blivande lärare, är inte behörig lärare själv. Däremot är han en hejare på sitt ämne.

2. "/.../ nästan 400 nya lärare får nu chansen att utbilda sig till lektor" skriver Björklund. Möjligen misstolkar jag detta, men tror Jan Björklund att lektor är en personlig titel som en doktor får samtidigt som doktorshatten, ungefär som man är docent? Ett lektorat är en tjänst som du som doktorerad kan söka, en anställningsform. Du är doktor men jobbar som lektor. Vad jag antar att utbildningsministern menar är att 400 lärare skall få möjligheten att doktorera i sitt ämne för att skaffa sig lektorsbehörighet.

3. "Anställ lektorer!" skriver utbildningsministern. Är då han och regeringen villiga att skjuta till medel till kommunerna för att betala alla dessa lektorers löner? De 400 kanske är glada för ett par tusen mer i månaden men tror Björklund att en universitetslektor med 40 000 kr i månadenskall gå ner i lön för att byta sitt universitet mot ett gymnasium, högskolestudenter mot gymnasieelever, forskningsmiljön mot lärarrummet?

När jag googlar lite finner jag en debattartikel från 2007 i Sydsvenskan som beskriver hur man jobbat i Uppsala. Samt beskriver problematiken med att bli en utbildningsmaskin utan tid för forskning. Kontentan av det hela är förmodligen att det kostar på att tillföra lektorer till gymnasieskolan och att det då är upp till bevis för skolministern och hans regering i stället för att enbart skylla på "misskötsel" och "totalt ointresse" från kommunerna.

söndag 17 april 2011

När kärleken bara skrattar åt en bakom ens rygg

Har funderat över varför jag blir så rasande över grekiska mäns uttalanden om svenska kvinnor. Sedan ca 40 år tillbaka har svenska kvinnor, jag är en av dem, åkt till Grekland och njutit av sol, bad och trevliga människor. Maten är dock inget vidare bortsett från en och annan grekisk sallad. Sedan många år tillbaka är det dessutom dyrt att åka dit. Inte som på det glada 1980-talet. Men vi har åkt dit, och många av oss kanske har funnit en semesterflirt. På TV såg jag en gång ett program om grekiska män som satt i system att ha en ny kvinna varje vecka. Men dom gjorde det med finess. Duktiga på att ragga upp, duktiga på att spela sina kort väl.

Det är möjligt att det hela förändrats sedan jag senast var där, i slutet av 1990-talet. Men den bild som framkommit efter att en 50-årig svensk kvinna anmält att hon våldtagits på Samos är inte särskilt smickrande, för grekerna eller för Grekland. Runt omkring mig hör jag människor i min egen ålder (ca 40) som allvarligt överväger att aldrig åka dit igen. För är det så här grekerna sett på oss i alla år? Som billiga luder som bara är ute efter att sätta dit eventuella semesterflirtar. För att få ut på försäkringen. Greklands ambassad har t o m uttryckt detta. Även om det, när det kom ut i media, förnekades och den anställde som representerat ambassaden fick åka hem till UD i Aten igen.

Frågan är hur han tas emot i Aten? Med ryggdunkar och kommentarer som att det var kanske lite klantigt att reta feministerna, men egentligen har du rätt. Svenska kvinnor borde skämmas över sig själva.

Det finns ingenting som är så smärtsamt som när man inser att ens kärlek inte är besvarad. Att han bara skrattar åt en bakom ens rygg. Säger till sina kompisar på baren att det där var en jävla subba, henne fick jag ju jobba för att bli av med, tur att flyget gick hem. igen I stället för att, som i TV-programmet jag nämnde ovan, njuta av stunden tillsammans och skiljas med en kram, ett leende och på återseende.

Möjligen handlar detta enbart om några enstaka stenåldersmän i rättväsendet på Samos, en galen rättsläkare intervjuad av Kretas motsvarighet till Mitt i Västerort och en handelsattaché som druckit sig full på Ouzo. Men något säger mig att så inte är fallet. Så tills vidare reser jag till andra platser.

Varg åt spädbarn

Skulle man kunna tro när man ser rubrikerna i tidningarna, där vargrädslan eldas på på förstasidorna. Två av vargarna i Rialareviret gav sig på en hund idag. Hundens matte var ute på promenad med den lösspringande hunden och en 1,5-åring i barnvagn. Kvinnan sägs vara mycket naturvan. När vargarna, som tros tillhöra den senaste kullen valpar anföll hunden markerade en av dem också mot kvinnan och barnet. Kvinnan reagerade helt korrekt, skrek och förde oväsen och vargarna försvann med sitt hundbyte in i skogen. Hunden, fina wachteln Tajson, har hittats död.

I jaktlagen och jaktförordningen stadgas att hund under tiden 1 mars till 20 augusti ska hållas under sådan tillsyn att den hindras från att springa lös i marker där det finns vilt. Är hunden okopplad måste den stå under sådan lydnad som om den vore kopplad. Det är ingen nyhet att det finns varg i detta område. Att släppa lös sin hund där det finns revirmarkerande andra hunddjur känns vågat.

Jag funderar lite över om det varit hunden som gett sig på t ex ett par nyfödda trastungar. Tänk er rubrikerna i Trastnytt: - Hund åt upp spädbarn!

Skämt åsido. Jag har svårt att se det sensationella i att två, förmodat, ungvargar ger sig på ett annan inkräktande hunddjur och, när dom ser att hunden har sällskap av människor, markerar mot dessa. Det är nog bara att konstatera att där det finns varg vågar man inte släppa lös sin hund. För det är dessa som vargen ger sig på. Där har vi hela dilemmat i vargdebatten, låta naturen ha sin gång och få oss människor, och våra husdjur, att anpassa oss efter detta. Eller hålla vargstammen nere och känna lite lugn över sina får och hundar. Jag erkänner att jag har svårt att ta ställning.

lördag 16 april 2011

Hejdå Grekland - Bye bye Greece

Jag satt här och tänkte att det var länge sen jag var i Grekland senast. Synd. Borde åka dit. Det var innan jag läste det mejl som en anställd handelsattaché på Greklands ambassad i Stockholm skickade till en svensk som upprörts över deras rättsväsendes kvinnosyn.

Imorgon inleds även en bojkott av grekiska varor i det här hemmet. Till dess grekiska regeringen bett alla svenska kvinnor om ursäkt och verkligen menat det.

Fotnot: Enligt försäkringsbolaget If anmäler ca 1-2 kvinnor per år att de våldtagits utomlands, i hela världen, på semestern. Trygg&Hansa och Folksam har liknande siffror. I Grekland anmäldes 292 våldtäkter under 2010, av grekiska och utländska kvinnor. Uppenbarligen handlar hela den grekiska smutskastningen av svenska kvinnor om ren bullshit.

English: I was thinking that it was a long time since I last went to Greece. Pity. That was before I read the email sent to a Swedish citizen by a trade attaché at the Greek embassy in Stockholm. Tomorrow my family starts our boycott of Greek goods and services. Until the Greek government tells all Swedish women that they are sorry. And really mean it.

According to three big Swedish insurance agencies less than ten women report rape abroad, worldwide, every year. In Greece 292 rapes were reported last year, Greek and foreign women included. [May say more about Greek women's willingness to report rape, rather than the actual number of raped women.] The Greek officials' smearing campaign against Swedish women is nothing but bullshit.

Påminnelse: Om publiceringsreglerna. Om man dessutom påbörjar sina inlägg i samma stil som grekiske f d handelsattachén så ligger det i farans riktning att jag inte läser mer än första meningen och sedan trycker på delete.

torsdag 14 april 2011

Ohederliga Rapport

Rapport till Ylva Johansson (S): - Hur kommer det sig att ni gjorde upp med Sverigedemokraterna idag? (Apropå att SD för en gångs skull röstat som V, S och MP. Det gör dom i mindre än 10 procent av omröstningarna i Riksdagen.)

När skall SVT börja fråga Fredrik Reinfeldt om varför han i över 90 procent av alla riksdagsbeslut gör upp med Sverigedemokraterna?


Det har kommit till min kännedom att Färjestad har fått extra fin support ikväll. Med mössa och halsduk* från ca 1981. Trettio år senare visar Frans var skåpet skall stå, eller pucken sitta.


* Som är gula och lila, inte blå som det ser ut här.

tisdag 12 april 2011

Fler pigor åt folket lösningen på problemen?

Eva Nordmark, nu ordförande för SKTF, har föreslagits som ordförande för TCO av valberedningen (bestående av ordförandena för Finansförbundet, Teateraförbundet och ST) och stöds av samtliga TCO-förbund i styrelsen. Att inte Nordmark tar över efter eminente Sture Nordh på kongressen är högst osannolikt.

Idag säger hon i Svenska Dagbladet att Håkan Juholt är lomhörd. Eva Nordmark var på 1990-talet riksdagskandidat för (S) och har redan fått frågor om detta från TCO-tidningen. Är det ett problem om hon skall vara ordförande för partipolitiskt obundna TCO? Minns inte att Sture Nordh fick sådana frågor när han föreslogs som ordförande. Och han har ju bevisligen varit väldigt bra, trots sin bakgrund inom (S).

Så jo, jag förstår att Nordmark har intresse av att markera mot Juholt, liksom Svenska Dagbladet har intresse av att skriva om det i dessa dagar då Juholts parti passerat den tämligen passive och räddhågsne statsministerns dito i opinionsmätningarna. (För att tackla hotet från Juholt går regeringen ut med pytteändringar i sjukförsäkringen som inte ens DN går på (pappersupplagan). SvD framställer det dock, även det i pappersupplagan, som en stor förändring. Sockrat med fler skattesänkningar. "Svenska folket har rätt att veta hur ni skall finansiera det" hade Reinfeldt frågat om någon annan föreslagit samma sak.)

Nordmark är sur för att Juholt konstaterat att hennes hjärtefråga, mer pigor till högbetalda tjänstemän, är just detta, en tjänst som bara utnyttjas av ett fåtal och inte dem som man vanligtvis tänker sig när staten betalar ut bidrag. Vi skattebetalare betalar alltså för att rika kärnfamiljer skall kunna jobba ännu lite mer. Medan problemet är att många inte får jobba alls och andra inte ens får möjlighet till en vettig arbetsträning. Men eftersom TCO:s medlemmar till en majoritet består av Alliansväljare och Alliansväljare verkar tro att dom själva gynnas av att skattepengarna går till pigavdrag i stället för sjukförsäkring så förstår jag blivande TCO-ordförandens utspel. Frågan är om pigavdrag verkligen är det som TCO:s åldrande medlemsgrupp kommer behöva i framtiden.

måndag 11 april 2011

Ur värmen i kylan i frysen

Igår kom vi hem från en veckas lyxsemester i Portugal. Åter i selen igen. En titt på pengakontot ökade stressnivån något men med tanke på att vi skall tillbringa tre veckor i Ulaanbaatar snart så lär det väl stabiliseras, för där finns inte så mycket att lägga pengar på annat än Chinggis öl och en och annan lammullströja till lille Frans.

Men Portugal var en mycket positiv upplevelse (förutom biluthyrningsföretaget Sixt, vilket jag kommer återkomma till). Vi har bott på tre helt olika hotell i tre olika delar av norra Portugal. Varav en riktig fullträff, Quinta De Abôl i Entre-os-Rios. (Återkommer även till det i ett eget blogginlägg.)

Porto var också en mycket positiv upplevelse bortsett från en ordentlig träningsvärk i vaderna, då stan ger ordet backigt en ny betydelse. Maten, vinet, människorna, naturupplevelsen och vädret har varit 10-poängare hela vägen. Uppåt 30 grader varmt första veckan i april är inte vanligt och som en kvinna på vingården Quinta Pacheca sa, dom får nog skörda tidigt i år.

Vi får tänka på det när vi snart lämnar 7-gradiga Stockholm för minuskalla Ulaanbaatar...

Bilderna föreställer: Vinho branco och azetunas, Trut i Porto och Bläckfisk och räkor