Kompetenssäkring

Idag skall jag fortsätta städa ut mitt kontor och min dator. Lite konstigt känns det när ingen efterfrågar något som helst material efter så många år hos samma arbetsgivare. Det är väl så när man jobbar som sakkunnig, att kunskapen om vilka kunskaper som finns bara finns hos mig själv. Men visst borde en såpass stor arbetsgivare ha redskap för kvalitetssäkring och kunskapsinsamling?

Dessvärre har jag en ond aning om att man bemannat den nya organisationen med bristande insyn i vad folk egentligen kan. En av de fackliga förhandlarna i min klubb sa till mig att han ju visste vem jag var och vad jag kunde, när han skrev på avtalsturlistan där jag inte längre skulle vara sakkunnig utan rådgivare i förbundets callcenter, eftersom vi för några år sedan träffats i jobbet på ett par möten. Risken är att arbetsgivarens representanter vet lika lite, nu när vi slagit samman två olika organisationer. Jag har t ex inte kvar någon chef i förbundet sedan de senaste fem åren, som kunnat tala för mig. De chefer som nu finns närmast mig har jag inte alls jobbat med på daglig basis. Det är väl då några möten för flera år sedan lätt får tala för 14 års anställning.

Och ja, om jag har fel och endast bildar min uppfattning på sårad stolthet, då är det ju inget problem. Tyvärr tror jag inte att detta är fallet.

Uppdatering 1: Nu har jag rensat datorn från privata saker, samt sådant jag bedömt är inaktuellt och inte av historisk betydelse. Samt meddelat ledningen för det fortsatta arbetet med jämställdhet och mångfald att jag vill lägga över allt resterande i någon gemensam mapp. (Lille mannen tyckte, lite sarkastiskt, att jag skulle lämna över det som dom direkt frågat efter... Det hade ju gått fort...) Ikväll skall jag gå igenom vilka böcker jag har hemma som tillhör jobbet. Innan dess skall jag frakta hem mina privata, fysiska grejer så som privata böcker och minnesprylar. Känns lite vemodigt. Det sista jag lär bära med mig är väl julklappskaffemuggen med mitt namn på.

Uppdatering 2: Usch! Det där blev värre än jag trott. På väg ut till bilen med kärran med mina kartonger på möter jag min favoritombudsman.

Han som var med som fackombud när jag anställdes på HTF i december 1996. Min gamle (nåja) ombudsmannakollega. Han som dagarna innan jag fick beskedet skojade om att det minsann var tack vare honom jag fått jobbet. (Med anledning av att jag dagen innan lyfts fram på vår internwebb som ansvarig för en del av webbskrivandet.) Han som jag alltid skojat om att om jag skulle råka illa ut på jobbet, skulle han få företräda mig. En riktig ombis.

Vi var båda ledsna där jag stod på trottoaren med mina två kartonger fyllda med minnen. Just nu ligger sordin på stämningen i hela huset. Jag avundas inte dem som skall pigga upp den kvarvarande personalen den 16 oktober, då vi andra lämnat.