Den här krönikan av Cordelia Edvardsson får mig att tänka på vad min goda vän en gång berättade. Hon befann sig med sin man i hans hemstad Teheran och de var inbjudna till någon av alla dessa bjudningar som jag förstått är vanliga. Där man träffar släktingar, äter nötter och kakor och ger och tar emot presenter. Trots många års idogt studerande av farsi så känner sig min vän fortfarande mer bekväm med engelska. På festen fanns en man som talade god engelska och sådana människor kan ju utgöra en liten oas om man hamnar på en plats där man annars inte klarar språket.
Min vän som är en mycket kulturellt förfinad person hade läst om arkitektur i andra länder, bl a Irak och dess huvudstad Bagdad. (Detta var före USA:s invasion av Irak.) Mannen i fråga berättade att han var pilot och att han bl a flugit över Bagdad.
- Åååååh så intressant, sa väninnan storögt. - Jag har hört att där finns så mycket vackra byggnader!
Mannen hade tittat lite undrande på henne men inte utvecklat det hela ytterligare.
Efteråt förklarade väninnans sambo att de där flygturerna över Bagdad förmodligen inte varit några sightseeingturer utan utspelat sig under ("det påtvingade") kriget (det mellan Iran och Irak 1980-1988). I bombplan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar