lördag 31 juli 2010

Låtsasmastern som åkte dit

Flickornas berättelser var samstämmiga, först var han snäll sen blev han elak och det säger en del om Göran Lindbergs sexualitet. Ungefär så har experter förklarat att f d polischefen Göran Lindberg dömdes på en rad åtalspunkter igår. Expolisen och jämställdhetskonsulten stod åtalad för en rad olika sexbrott. I media har han varit dömd från första stund. Expressen konstaterade till exempel den 30 juni att Lindberg gjort sig skyldig till våldtäkt i ett antal fall. Expressen föregick därmed rättsväsendet. Vilket även ett antal tyckare till kolumnister i kvällspressen gjort. Till exempel Johan Hakelius som i sin krönika på sista sidan i Aftonbladet den 1 juli skrev
” … att svenska folket får ta del av den tortyr, de våldtäkter och övergrepp som denne bisarre polisman ägnat sig åt.”
Notera att Lindberg hela tiden förnekat att han gjort sig skyldig till dessa brott och att rättegången den 1 juli knappast hunnit påbörjas. Ändå visste Hakelius som genom någon slags övernaturlig förmåga att Lindberg begått dessa brott. Men det spelar väl ingen roll nu, när tingsrätten kommit fram till att Lindberg är skyldig i ett antal av de fall som tagits upp? (Eller så spelar det stor roll i ett rättssamhälle...) Frågan är vad Lindberg är skyldig till. Jag har inte läst domen men av de kommentarer jag kunnat läsa har han dömts för tre våldtäkter, misshandel, ett antal sexköp och koppleri i x antal fall. Dock inte för att tända på hårt sex, väl? Som många av expertkommentarerna verkar antyda. Har tingsrätten dömt Lindberg för att han gillar BDSM-sex? Eller har han dömts för att det varit bevisat utom allt rimligt tvivel att han tvingat sig till sådant sex, inte ’bara’ köpt det? Domen verkar vara lite tunn när domstolen skall beskriva hur dom kommit fram till att flickorna är mer trovärdiga än Lindberg. För trovärdigheten ligger väl inte enbart i beskrivningen av en mans sexuella preferenser, utan förhoppningsvis i beskrivningen av de brott han har funnits ha begått?

Tyvärr får jag känslan av att Lindberg dömts, både i media och tingsrätten, mycket för att han är en äldre man som utnyttjat yngre, trasiga kvinnor för sin egen njutning. Och för att formerna för denna njutning inte är de som gemene man brukar använda sig av. Notera nu att jag på inget sätt försvarar Lindbergs sätt att utnyttja unga flickor, men om han gjort det så skall han dömas för vad han faktiskt gjort. Våldtäkt om han våldtagit dem, sexköp om dom varit med på formerna för sexet, även om dom ångrat sig efteråt. Åklagaren har här lyckats övertyga rätten om att tjejerna, trots betalning och upprepade sexträffar, inte varit med på formerna för sexet, i tre av fallen. I något fall har man inte klarat att bevisa att Lindberg förstått att en sexakt som till att börja med var ’frivillig’ (mot betalning) sedan inte längre var det eller att Lindberg vetat att flickan han skulle träffa var under 15 och att han tänkt våldta henne. (Frivilligt sex med 15-åring är ju inte våldtäkt medan sex med 14-åring inte anses frivilligt från barnets sida.)

Känslan av att samhället reagerar med avsky och äckel, snarare än med 'blint' juridiskt tänkande, mot äldre män som ger sig på yngre tjejer påminner om andra, liknande fall. Som fallet med grafologen Hans Scheike som 1988 fick uppmärksamhet för sitt smiskläger i Bergslagen. Då lät Expressen oss veta att ’inte nog med att han ser ut som en gammal snuskig gubbe, han luktar som en också’. (Här saknar jag länk och hänger därför inte ut journalisten med namn, citatet är fritt ur minnet.) Vad journalisten då ville säga var förmodligen hur omöjligt det skulle vara att någon normalt funtad kvinna frivilligt velat rumpas upp av honom. I fallet Scheike var det ingen tvekan om att karln hade gjort sig skyldig till övergrepp, långt innan han dömdes i domstol. För att inte tala om Billy Butt som enligt medierna var så kroknäst och ful att ingen ung kvinna någonsin skulle kunnat tänkas ha frivillig sex med honom för att ta sig fram inom nöjesbranschen. (Scheike och ”hans” kvinnor dömdes senare för sexuella övergrepp på barn. Elin Grelsson har nyligen träffat Scheike och skrivit om det i Rocky Magasin vilket fått reaktioner som visar att det fortfarande skapar så mycket känslor att journalister tar fram hela sitt artilleri för att förhindra skildringar av 85-åringen.)

När det gäller Billy Butt, som utnyttjade unga kvinnor utifrån sin maktposition inom musikbranschen, söker han fortfarande upprättelse för sin dom på fem års fängelse för nio våldtäkter.

Fallet Lindberg har allt man kan önska sig som tabloidjournalist. BDSM-sex, hög makthavare, äldre man, unga kvinnor, i något fall till och med barn. Denna cocktail är så berusande att ingen enda journalist i kvällspressen verkat förmögen att tänka kritiskt. (Ett undantag var Aftonbladets krönikör Sanna Lundell som den 3 juli 2010 riktade ljuset mot den åtalades familj.) Det verkar faktiskt som om de själva går igång på innehållet i Lindbergs väska och förlorar sig i beskrivningar av Lindbergs psykiska tillstånd, utseende och ålder, som till exempel Linda Hjertén i Aftonbladet den 30 juni. Dessa beskrivningar har självklart lika stor trovärdighet som hovreporter Johan T Lindwalls texter i Expressen där han brukar fabulera om vad Knugafamiljen tänker och känner, innerst inne. Hjertén och hennes krönikörkollegor vet ju intet om vad som rör sig i huvudet på Lindberg. (För att få veta detta kallar pressen in kvällstidningspsykologerna Ulf Åsgård och Martin Grann som förväntas ge oss en bild.)

Så vad är det nu Lindberg stått åtalad och dömts för? Våldtäkt och grov våldtäkt mot 17-årig kvinna i Täby januari 2007 (dömd), våldtäkt i Bandhagen januari 2009 (dömd), våldtäkt i Örebro januari 2010 (frikänd), försök till sexköp samt försök till grov våldtäkt av barn i Falun 2010 (frikänd), koppleri i tio fall, sexköp i sju fall (dömd i vissa, frikänd i andra). För dessa tre våldtäkter fick Lindberg 6,5 års fängelse vilket skall jämföras med Billy Butts fem år för nio våldtäkter.

Var går då gränsen mellan BDSM-sex och våldtäkt? Grundläggande för BDSM-sex är begreppet SSC - Safe, Sane and Consensual. Det vill säga att båda parter är med på vad man nu hittar på och att det hela sker under säkra former som syftar till att ingen skall må dåligt utan tvärtom att man har kul och skönt tillsammans. Erfarna Masters/Madamer vet att använda sig av stoppord i dessa lekar, det vill säga ett ord som den som i sexleken är undergiven kan använda sig av för att stoppa det hela. Det kan till exempel röra sig om ord som ’banan’ (gult ljus = stanna upp lite) eller ’tomat’ (rött ljus = stoppa omedelbart). Att man inte använder ord som ’stopp’ eller ’nej’ beror helt enkelt på att dessa ord kan vara en del av rollspelet, att man säger ’nej, snälla Madame, nåd, stopp’ fast man egentligen vill att ens Madam skall fortsätta behandlingen. En seriös Master/Madam respekterar alltid stoppord utan tvekan. Egentligen är det i ett safe och sane BDSM-förhållande slaven/slavinnan som är den som i slutändan sätter gränserna, även om den dominante ofta testar dessa gränser. Det säger sig att det knappast är något för trasiga människor att ägna sig åt. Kanske inte heller för alltför unga personer som ännu inte hunnit utveckla en egen sexualitet. Särskilt inte för socialt missanpassade 17-åringar som är intagna på ungdomshem, vilket var fallet i Täby-våldtäkten.

Lekfullt och lustfyllt verkar det dock inte ha varit i Göran Lindbergs värld. Av rapporteringen i media att döma verkar han vara en tämligen amatörmässig och korkad Master som mest brytt sig om sin egen njutning. Innehållet i hans väska tyder på att han köpt sig ett nybörjarkit och åkt runt för att testa det och sin egen sexualitet på tämligen trasiga flickor/unga kvinnor/prostituerade som han fått kontakt med via telefonlinjer, betalat dem för att de skulle ställa upp. Och på känt sexköparmanér sett det som han gjort dem en tjänst. Sedan har han velat tänja gränserna och helt missat det där att it takes two to tango. Han framstår som en patetisk fjant, ärligt talat. Tyvärr har han ju dessutom skadat en rad unga kvinnor på vägen med sin själviska sexualitet.

Det kan lugnt konstateras att både åklagaren och Lindbergs försvar lär ha haft en del jobb att endera bevisa brott, eller på ett trovärdigt sätt bevisa att Lindberg verkligen haft samtycke från tjejerna. Det där med consensual, ni vet. Uppenbart så har försvaret misslyckats med att övertyga rätten om att tjejerna ’frivilligt’ gått med på sex mot betalning.

Frivilligt i den mån sex mot betalning kan ses som frivillig sex. Läsaren av min blogg vet ju vad jag tycker i den frågan, att det enda frivilliga här i världen är det som sker ideellt, utan betalning. Om jag fick välja skulle jag inte gå till jobbet när semestern är över men nu är vårt samhälle uppbyggt så att vi jobbar mot pengar som vi sedan använder för vår (över)levnad. I mitt fall är det dessutom ett himla kul och utvecklande jobb, till skillnad från hur det verkar ha varit för 17-åringarna ovan.

Märk väl att jag i detta inlägg velat hålla blicken riktad mot faktiska brott och bevisningen för att dessa skett. Huruvida Lindberg som 64-åring har rätt att ha våldsam sex med 17-åriga tjejer, ensam eller i grupp är faktiskt inte intressant ur ett juridiskt perspektiv. (Möjligen moraliskt.) Ej heller om Lindberg är ett hycklande kräk som gjort stora pengar på att lansera sig som något han uppenbarligen inte är, en jämställdhetsförkämpe. (Även om många känner sig grymt svikna.) Däremot är detta uppenbart intressant ur kvällstidningsperspektiv där man inte har några som helst begränsningar för hur man spelar på läsarnas puritanism och skapar moralpanik. Det säljer ju lösnummer. (Pun unintended.) Nej, vad som i stället är intressant är huruvida tjejerna i fråga samtyckt till sex eller om Lindberg tvingat sig till sex mot deras vilja. Eller om Lindberg betalat för eller förmedlat sexuella tjänster till andra män. Nu har rätten funnit det klarlagt att han gjort sig skyldig till detta. Frågan är om Lindberg vågar överklaga med risk för hårdare dom, eller om hovrätten förväntas vara striktare i bedömning av bevisning.

Fotnot: Mårten Schultz har skrivit bra om integritetsskydd, för såväl brottsoffer som åtalade.

Om detta inlägg tycks lite rörigt så beror det på att jag först skrev det som kritik mot tidningarnas rapportering men nu har uppdaterat det efter domen igår. Och faktiskt skall ut coh shoppa såhär på semesterns första dag, inte fördjupa mig i sexbrott.

fredag 30 juli 2010

Lösningen på den strukturella arbetslösheten?

För övrigt kanske det är fullt rimligt att även bunta ihop arbetslösa journalister och skicka dem till Blattnicksele? Nej, jag tror inte heller att journalistjobben där är så många, det är därför Stockholmsjournalister kan sitta och skriva att man skall skicka dit lärarutbildade Stockholmare i stället. Men kanske den arbetslösa journalisten har någon annan kompetens? Säkert behöver man folk inom äldrevården även i Sorsele kommun.

onsdag 28 juli 2010

SD:s dubbelmoral stinker!

Om det vore olagligt att vara dubbelmoralist skulle Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna åka in på livstid. Deras hyckleri vet fan i mig inga gränser. Nu försöker man värva röster från HBT-personer med resonemang om att muslimers tro är ett hot mot HBT-personers rättigheter.

Det här är alltså partiet som när Pridefestivalen i Karlstad arrangerades försökte förbjuda den. Partiet som går till val på att stoppa värmlänningarnas prideparad.

– Vi tycker absolut inte om den här Pridefestivalen. Homosexualitet är ett avvikande beteende, som är emot min moral, säger fullmäktigeledamoten Erik Braunerhielm (SD).
Det här är partiet som i RFSL:s senaste undersökning visade sig vara mest HBT-fientliga bland alla som kandiderar till riksdagen. RFSL har ställt fem frågor till riksdagskandidaterna, fem frågor som är mycket relevanta och aktuella att driva för HBT-personer. Som frågan om tvångssterilisering av transpersoner som byter kön eller att man som icke biologisk mamma skall ses som mamma utan att behöva adoptera sitt barn. Det visade sig att de som mest sympatiserade med och ville driva dessa frågor, och som dessutom visade sig vara bäst på HBT-frågor i praktiken i riksdagen var Vänsterpartiet. Bäst av alla partier var Feministiskt initiativ. Sämst var de ynka fyra (!) personer som behagat svara av SD:s kandidater. 16 personer lät bli vilket gav den sämsta svarsfrekvensen. SD:s riksdagskandidater är alltså varken intresserade av dessa för HBT-personer viktiga frågor eller beredda att driva dem i riksdagen. (Näst sämst var KD följt av Moderaterna. De rödgröna och FI sopade helt enkelt banan med Alliansen och SD.)

Att dom då har mage att gå ut och påstå att dom bryr sig om HBT-personers väl och ve är faktiskt genomruttet. När allt SD är intresserade av är att svartmåla muslimer som riktigt farliga. Det största hotet mot homo- och bisexuella samt transpersoner i Sverige är inte muslimer, det är nog snarare politiker som inte är ett dugg intresserade av dessa personers rättigheter.

OBS: Påminner om kommentarsreglerna!

Uppdatering: Synpunkter från folk som inte läser kommentarsreglerna har redan börjat komma in. De publiceras så klart inte. Men det är till exempel intressant att SD:s fans anser att RFSL driver fel frågor för HBT-personer och att SD är de enda som verkligen vet vad som är bra för bögar, flator och transpersoner. Jo, eller hur? De vita heterosexuella männen i SD skall väl självklart ha tolkningsföreträde även på detta område.

Moderat hyckleri utan gränser

Igår fick vi se Svenska Dagbladets ledarsida jämföra Pol Pots regim med Nazityskland. Och visst, när det gäller förmågan att ta död på den egna befolkningen så kanske man kan dra sådana paralleller. Det stinker dock av högerns försök att smeta skuld på sina politiska motståndare för stödet till Pol Pot. Förutom Jan Myrdal är det väl få som stöttat denna regim så länge som USA och Storbritannien? Som Motbilder mycket träffande tar upp så är ju heller inte den svenska högern känd för att väja för stöd för mordiska regimer, så länge bara dessa regimer försvurit sig åt kapitalismen.

Innan Pol Pot tog makten i Kambodja så hade USA vräkt 539 000 ton bomber över kambodjanerna. Var fanns Gunnar Hökmark då? (Svenskans ledarskribent föddes 12 år efter Vietnamkrigets slut och skall ju inte anklagas för att ha stött USA i detta krig.) Men det är väl skillnad om mördandet sker av en amerikansk pilot än om en röd khmer säljer riset och låter risplockaren svälta ihjäl. Nej, i stället stödde USA Pol Pot, vilket Motbilder hävdar att även Moderaterna gjorde, långt efter att han störtats men fortfarande tilläts representera Kambodja i FN. Fiendens fiende var minsann ingen man kallade mördare. Istället talade, om jag inte minns fel, Ronald Reagan och Margaret Thatcher om 'moderata element bland de röda khmererna'. Men det var då det, nu skriver den inte alltid så moderate Moderate Gunnar Hökmark på sin blogg

"Stora delar av den svenska vänstern gick några mördares ärenden. Inte för att de förstod vad de gjorde utan för att de inte förstod att socialistisk maktutövning leder till ett totalitärt samhälle liksom att förakt för mänskliga fri- och rättigheter aldrig kan ursäktas."
Det Moderata hyckleriet är helt utan gränser.

tisdag 27 juli 2010

Socialen nu och då

När min farfars mor Anna Lovisa var nio år gammal dog hennes far. Han var socknens indelte soldat och drog på sig lunginflammation på ett repmöte. Familjen, bestående av mamma, sex barn och ett på väg, tvingades bort från soldattorpet i Visnum. Alla barn utom de två yngsta auktionerades ut till den som krävde minst i underhåll av socknen. Farfars mor växte upp och bildade egen familj i grannsocknen Rudskoga. I sockenstämmans protokoll kan man läsa om hur hennes mor givits tillåtelse av Rudskoga socken att vistas där, där hon kom ifrån och där flera av barnen bodde, eftersom Visnums socken gått med på att betala hennes uppehälle. Detta uppehälle bestod mest av skolböcker till de yngre barnen, begravningspengar till bonden som begravt ett av syskonen när hon tjänat som lillpiga hos honom och tillåtelse att bo på fattighuset i Rudskoga.

Låter det här som rena 1800-talet? Ja, det var det ju också. Dock så kan man undra hur långt det är från dagens samhälle när man slår upp Värmlands Folkblad och läser om ensamstående småbarnsmamman Sara, 22 år, i Hagfors. Hon vill flytta från lilla Hagfors till det betydligt större Karlstad, där man skulle kunna tro att det är lättare att hitta jobb. Men eftersom socialen betalar hennes hyra ställer Karlstad krav på Hagfors att stå för pengarna. Följaktligen sätts hon i kommunarrest, något inte ens Anna Lovisas mor gjorde på 1870-talet.

söndag 25 juli 2010

Den åh så lyckliga horan

tänkte jag skriva om idag. Men så har Niklas Hellgren redan gjort det. Bra som alltid, dessutom.

lördag 24 juli 2010

Skall vi spela Rappakalja?

Minns ni ordet oikofob? Det var när Jimmie Åkesson (SD) försökte introducera ett nytt ord som han tyckte att vi borde uppmärksamma för att kunna bekämpa. Budskapet i artikeln försvann dock på grund av användandet av ett för allmänheten okänt ord. Diskussionen efteråt kom helt att handla om ordet, inte budskapet. Nu har någon på integrationsdepartementet lärt sig ett nytt ord, vilket Nyamko Sabuni genast nappat på, enklavisering. Om och om upprepas ordet enklav eller enklavisering i texten.

När man googlar ordet kommer inte, som brukligt, Wikipedia upp med en förklaring. I stället är det, precis som med ordet oikofob, ett antal högerbloggare/ledarskribenter, vissa brunare än andra, som dyker upp med varningstexter om att enklavisering seriously can damage our nation-state. Ordet verkar hämtat från den av Nyamko Sabuni beställda Ranstorpsrapporten om Rosengård. Starkt kritiserad av forskare. (Samtidigt har Sabuni mage att kritisera Mona Sahlin för att ha beställt forskningsrapporter om strukturell diskriminering av Masoud Kamali. Om inte Alliansregeringens förakt för forskning och expertkunskap, nu senast när man mot alla expertråd ändrat antagningsreglerna till Högskolan, vore så allvarligt skulle man skratta sig till magknip.)

Frågan är dock varför man som SD och FP använder sig av ord som knappt används i dagligt tal. Vilka är de som kan tänkas nappa på skrämselartiklarna om oikofobi och enklavisering? Ledarskribenterna på Svenska Dagbladet eller "Verklighetens folk"? Eller kanske orden är användbara när vi andra sitter hemma och spelar Rappakalja?

Man undrar för övrigt hur broderpartiet KD reagerar på användandet av ord som "Verklighetens folk" knappast lär förstå sig på? Nu när KD varumärkesskyddat denna fras som deras alldeles egna. Å andra sidan så såg jag på TV bilder från KD:s kongress. Där satt två ombud på läktaren, bredvid varandra med varsin handskriven skylt:

- FÖRBJUD FÖRBUD!

och

- MER LAG OCH ORDNING!

Kanske KD skulle varumärkesskyddat sig som "Motsägelsernas folk" i stället?

Att jag aldrig lär mig...

Hösten 2008 råkade jag köpa en bok i en boklåda i London. En sån där historisk roman som verkade som spännande slöläsning. The Season of the Beast av Andrea Japp. Översatt från franska till engelska. Till skillnad från senast det begav sig, med Dan Brown-wannaben Kate Mosse som skriver på engelska och franska samtidigt...

The Season of the Beast är första delen i triologin Agnés de Souarcy Chronicle om den vackra och mystiska Agnés som i början av 1300-talets Frankrike tampas med katolska kyrkan och den medeltida inkvisitionen. Till sitt stöd har hon en Johanniterriddare, en abedissa och en 10-årig flicka som utger sig för att vara pojke. Ja, ni hör. Lagom läsning när temperaturen passerat 30 grader och hjärnan är som smält kola. Jag kommer snart att ha avslutat triologin med tredje delen, The Divine Blood. (Gallic Books, 2006)

Men hur är det egentligen med de historiska kunskaperna hos Japp undrar jag, när jag på tunnelbanan till jobbet läser följande om påvens ondskefulle rådgivare i sekulära affärer.
"They knew that the guillotine could fall on any one of their necks without prior warning."
Wow! Den där camerlingon måste verkligen ha varit före sin tid. 490 år före giljotinen föll över Ludvig XVI's nacke så satt han alltså i Vatikanen, detta var året innan påven Clemens V tog sitt pick och pack och slog sig ner i Avignon, och oroade sig över att bli giljotinerad. 434 år före läkaren och Joseph Guillotin såg dagens ljus.

Att jag aldrig lär mig att läsandet av historiska romaner av denna sort mest får mig att irritera mig över faktafel och språkliga brister, eller överanvändandet av adjektiv. Även om jag irriterar mig mindre när jag, som här, läser dem på engelska.

torsdag 22 juli 2010

She's leaving on a jetplane


Her bags are packed, she's ready to go. Idag åker stora guddottern till Australien för att plugga. Mamma Terez lär gråta floder och gudmor känner, förutom en klump i halsen, mest att hon skulle vilja vara 23 igen... Minnena från året i Frankrike är starkare än vanligt idag. Kanske för att jag tillbringade gårdagskvällen med ordföranden för bamseklubben i Le Club de Charter anno 1994... If we could turn back time...

Uppdatering kl 14:16: Utgången är stängd, guddottern ombord och Mamma Terez genomgår en inre kris.

Rädda tonårstjejerna

Här kommer förslag om hur andra partier kan bränna 100 000 kr.

Men det var egentligen inte det jag ville lyfta såhär på morgonkvisten utan Mårten Schultz lysande debattartikel om det galna i burkaförbud, på Brännpunkt idag. Apropå de fina män(niskorna) i Frankrike och Belgien som ju bara bryr sig om de stackars förtryckta burkaklädda kvinnornas väl och ve. Samtidigt som man inte verkar det minsta intresserade att ge sig på det patriarkala förtryck som ligger bakom burkaklädda kvinnors klädsel.

"Att förbjuda burka för att motverka förtryck av kvinnor är som att bekämpa kvinnomisshandel genom att tvinga slagna kvinnor att sminka över sina blåmärken. Tvingar man misshandlade kvinnor att dölja sina blåmärken så slipper omgivningen se resultaten av förtrycket. Det hjälper knappast offren."
Man kan ju för övrigt undra vad skillnaden är mellan burkaförbud och om en kvinna som besöker strikt muslimska länder straffas om hon klär sig i kortkort och höga klackar. Om vi har svårt med det senare borde vi kanske ha lika svårt med det förra? Det rör sig ju trots allt om att kvinnors val av klädsel inte accepteras eller respekteras av överheten. Det kanske är dags att rädda alla tonårstjejer på kalvben med kjolar som knappt täcker trosorna från patriarkatets uttryck också? Eller har dom valt modet helt och hållet själva? (Intressant då att varenda individ väljer EXAKT samma stil.) Kan vi vänta kortkortförbud härnäst? Nej, självklart inte. Kortkort är ju trevligt att se på, just den delen av könsstereotypa uttryck är ju rätt läcker.

Fotnot: Med anledning av att blogginlägg av detta slag har en tendens att dra till sig element som plötsligt blivit feminister, fast de sannerligen inte är det annars, kan jag påminna om att kommenterandet på denna blogg inte är någon mänsklig rättighet. Kommentarer som går ut på att man måste hjälpa förtryckta kvinnor, för fan din dumma feministhagga, publiceras till exempel inte.

måndag 19 juli 2010

Stureplansjakt?

"Centern har sitt eget sätt att se på miljöansvar. Det ska skjutas vargar för att få fler vargar. Det ska harpuneras valar för att få fler valar. Det kan ju göra en lite orolig för hur de tänker sig skaffa fler väljare." /Maria Wetterstrand, MP

- Du ser ju ut som en tapir!

På TV visade dom en tapirbäbis. Varpå jag kom att tänka på denna lilla saga som vi skrattade oss fördärvade åt i slutet av 1980-talet.

lördag 17 juli 2010

Är kvotering av kvinnliga jurister ett stort problem?

En Moderat riksdagsledamot, Elisabeth Svantesson, oroar sig över det kvinnliga juristnätverket Hilda i allmänhet och JK Anna Skarheds medlemskap i nämnda nätverk i synnerhet. Med risk för att anklagas för halmdocksbyggande måste jag ändå fundera lite över vad Svantessons anklagelser grundar sig på.

Som Skarhed påpekar i sitt svar så är knappt var fjärde chef inom Sveriges domstolar kvinna och inte ens var femte delägare i svenska advokatbyråer är kvinna. Jag vet inte om Svantesson är insatt i dessa siffror eller om hon tror att det finns fler kvinnor än så på ledande position inom svenskt rättsväsende. Min slutsats här bygger dock på att man som riksdagsledamot och ledamot av Riksrevisionens styrelse bör ha en korrekt grundkunskap om det man diskuterar.

Svantessons angrepp på nätverket Hilda, som har till syfte att stötta kvinnliga jurister att göra chefskarriär, i kombination med den snedfördelning som finns bland chefer inom rättsväsendet leder nämligen fram till några frågeställningar.

1. Anser Svantesson att dagens fördelning är korrekt? Det vill säga, är manliga jurister helt enkelt mer kompetenta när det kommer till förtjänst och skicklighet än kvinnor?

2. Anser Svantesson att det finns kvinnliga chefer som tillsatts som inte har kompetens för jobbet medan det funnits män som varit mer kompetenta? Det skulle då vara intressant med någon slags bevis för att så är fallet. Till exempel genom sedvanliga överklaganden av tjänstetillsättningar som vunnit gehör. Är det allmänt förekommande att kvinnliga jurister kvoteras in framför manliga med bättre kvalifikationer?

3. Om dagens sneda fördelning inte avspeglar den egentliga fördelningen av kompetens mellan män och kvinnor, hur skall man då komma till rätta med problemet?

4. Om dagens sneda fördelning är just sned, hur har den då uppstått? Genom att män alltid suttit i manliga nätverk, mer eller mindre öppet, och valt andra män som liknar dem själva när det blivit dags för chefsutnämningar? Föreligger mindre risk för jäv vid sådan kvotering än när kvinnor sluter sig samman i kvinnliga nätverk? (För jag har aldrig hört Svantesson kritisera detta. När får vi läsa en debattartikel om manliga chefer inom domstolsväsendet som är medlemmar i till exempel Frimurarna och lämpligheten i detta?)

Mot ovanstående kan man givetvis invända att det räcker med att medborgarna upplever att de kvinnliga cheferna är jäviga för att ett problem med rättsväsendets trovärdighet skall uppstå. Men om denna upplevelse bygger på att genom sig själv känner man andra, då? Att män, och en och annan Moderat riksdagskvinna, helt enkelt tror att de kvinnliga cheferna i Hilda bara kommer göra som män alltid gjort, kvotera in folk av sitt eget kön utan annan hänsyn till förtjänst och skicklighet än att de är som dem själva. Är det då jäv, eller risk för jäv, annat än i dessa personers hjärnor?

Nej, det hade nog varit bra om Svantesson kunnat visa på några konkreta exempel där kvinnor fått chefsjobb i strid med kraven på förtjänst och skicklighet, tack vare nätverket Hilda. Det hade också varit bra med ett erkännande av att om chefer nu skulle tänkas stödja personer av sitt eget kön så är sannolikheten stor att dagens sneda fördelning av chefsposter till mäns fördel beror på exakt detta. Men det förutsätter ju att man anser att kvinnliga jurister har den kompetens som krävs. Det är kanske där skon klämmer för Moderaterna?

torsdag 15 juli 2010

Svaret på din fråga, Tobias Brandel

om vad Ulrika Westerlund grundar sig på när hon säger att Feministiskt initiativ är ovanligt stora i HBT-kretsar, är att det faktiskt undersökts. I samband med valet 2006 frågade gaycommunityt Qruiser sina medlemmar vilket parti dom röstat på. Har för mig att det var över 4 procent av de svarande som röstat på Fi. (Bland lesbiska tjejer var procenten avsevärt större.) Så, om HBT-personer fått bestämma skulle Fi suttit i riksdagen.

Det kan bero på att Fi är det parti som har den mest seriösa HBT-politiken. Och det säger jag inte som reklam för partiet utan som ett rent konstaterande.

Fotnot: Här kan ni se undersökningen. Jag hade fel, Fi fick inte 4 utan 6 procent. SD redovisades inte enskilt men 'annat parti' fick 3 procent. Så ni som försöker få andra siffror från andra undersökningar med andra frågeställningar publicerade på min blogg, glöm det. Här handlade det om vad folk på Qruiser sade sig ha röstat på efter förra valet. Det är ju trots allt det, och var man lägger rösterna i nästa val, som räknas.

Vilka syften tjänar burkaförbud?

Det händer inte så ofta, snarare snudd på aldrig, men just här håller jag helt och fullt med Sanna Rayman. Det anstår inte en sekulär stat som säger sig värna om frihet och jämlikhet att straffa kvinnor för hur dom klär sig. Eller så kanske Frankrike fastnad i det tredje värdet, broderskap. För mig är det samma ruttna patriarkat som hänger på kvinnorna deras könsstereotypa kläder som drar av dem, så länge vi inte får välja själva utan yttre tryck om vad som passar sig. Frågan är om Sanna Rayman inte i själva verket säger just det Gudrun Schyman sa i sitt så kallade talibantal, att könsmaktsordningen är densamma var den än sticker upp sitt fula nylle. (Nej, det menar hon nog inte men rätt har hon i allafall, i den här frågan.)

"Själv ogillar jag heltäckande slöjor. För mig är ett tvång eller krav på att kvinnor ska skyla sig stötande. Men det vore ett hyckleri av rang om jag valde att motarbeta ett orimligt tvång med ett annat, lika orimligt och statligt, tvång från andra hållet.

Hur ska man då förstå att Åkesson frångår de värden han säger sig försvara? Tja, det är väl som med terroristen i burkan. På ytan förespeglas vi ett fromt värnande av värden, därunder finns andra syften."

lördag 10 juli 2010

Svenska Dagbladets kappvändande

Sanna Rayman borde ta ett snack med sin kollega Johan Wennström. På Svenskans ledarsida har dom två lyckats med konststycket att hålla helt olika linje, samma vecka. I tisdags reagerade jag över att Wennström sköt giftpilar mot Vänsterpartiet för att de senare inte hade hela väljarkårens stöd. Folk som vanligen röstar på andra partier tycker att (V) skall byta politik. Nähä? Men de som röstar på (V) tycker förmodligen att deras politik är den rätta, på det stora hela. Åtminstone betvivlar jag att man tycker att (V) skall gå mot höger, som Wennström tycks föreslå. (Han kör givetvis det gamla kommunistkortet. *gäsp*) Särskilt tror jag att många av väljarna röstar på (V) för att deras utrikespolitik, till exempel deras kompromisslösa ställningstagande för att såväl ockupation som blockad måste upphöra på Västbanken respektive Gaza.

Samma dag kunde man i SvD läsa att det fanns två partier som hade ÄNNU sämre siffror men det skrev underligt nog inte Wennström något om. Centerpartiet och Kristdemokraterna för tydligen en politik som har ännu lägre förtroende hos väljarkåren. Är Wennström beredd att hålla med väljarna även där, att dom skall byta ideologi? Självklart inte, kristdemokrati och nyliberalism är ju Svenska Dagbladets musik.

Idag kommer så Sanna Rayman och konstaterar i huvudledaren (ännu ej på nätet) att det faktum att C och KD har ett mycket lågt stöd inte alls skall ses som något underligt eller som skäl för att de skall ändra inriktning, eller ideologi. Nej, nej, i stället behövs dom för de väljare som röstar på just dem.

Ergo, om du för en politik som Svenska Dagbladets ledarsida ogillar så skall hela väljarkåren stå bakom kraven på denna politik, men om du för en politik som Svenskans skribenter gillar då räcker det om du företräder just dina 3,8-4,0 procent väljare.

Kappvändare!

När skiten träffar fläkten

Undrar om justitieminister Beatrice Ask (M) kommer skicka ett lila kuvert till sin f d ministerkollega Sven-Otto Littorin nu?


tisdag 6 juli 2010

Falsk marknadsföring från de mobila internetleverantörerna

Innan jag tecknade abonnemang med Tele2 om mobilt internet kollade jag denna karta. Vid änden av den lilla vägen ligger vårt torp. Enligt Tele2 skall där finnas ett stabilt och fint 3G-nät. Det gör det inte. Inomhus går det sällan att koppla upp sig. Utomhus funkar det ibland men då ofta bara några sekunder. Och det beror inte på att vi ligger mitt i skogen, vi bor tvärtom väldigt öppet. En före detta kollega, med torp i närheten av vårt, uttryckte sig så här om sitt tidigare mobila internet från Telenor:
"Utomhus kommer man upp i /.../ svagaste nivån, vilket gör att man klarar att surfa litet. Inomhus måste jag gå upp på andra våningen och stå på tå för att få UMTS alls. "3G-turbo" är bara att glömma. Kopplar jag in mobiltelefonen (Telia) till datorn så går det fortare."
Därför söker jag på Telias täckningskarta där man kan välja mellan 'utomhus' och 'i bilen'. Jag väljer bilen eftersom det är där jag lär få sitta om det inte funkar inomhus. Frågan är om jag vågar lita på Telia... Å andra sidan kan det ju knappast bli värre, bara dyrare...

Sen uppstår nästa problem. Tre månaders uppsägningstid. Antar att det är från nästa månadsskifte, det vill säga sista oktober. Det verkar som jag har fram till nästa sommar på mig att bestämma mig...

Om att bränna pengar

Hemma från semestern, måndag morgon, redo för jobb. Då drabbar magsjukan mig. Samma som först slog ut svärfar i helgen och som nu fått lille mannen att ligga på knä inne i badrummet hela natten. När jag idag på morgonen vacklar ur sängen efter ett dygn möts jag av årets smartaste reklamkupp. Eller?

Feministiskt initiativ har absolut inga pengar. Särskilt inte sedan dom* i februari 2009 beslutade att medlemsavgiften skulle vara frivillig. De pengar som finns är sådana som kommit in via donationer från till exempel Benny Andersson och musikgruppen The Knife. Reklamkampanjer i stället för att få sitta med bland de andra partierna och diskutera politik i TV och bli omskrivna i tidningarna ger ganska lite uppmärksamhet. FI befinner sig sålunda i en hopplöst desperat situation där dom bara har ett enda namn att hänga upp sig på, Gudrun Schyman. En kvinna som om svenska folket fick bestämma skulle sitta i regering med bland andra Margot Wallström, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Maria Wetterstrand. (Ojoj, de regeringssammanträdena skulle man vilja sitta med på.)

I Sverige tjänar kvinnor 4 700 kr mindre än män varje månad. Några invänder här att det inte är för lika eller likvärdigt arbete. Nej, det stämmer. Glappet mellan kvinnor och män i lika eller likvärdigt arbete inom den privata sektorn är, efter att man tagit bort skillnader i ålder, utbildning osv, ca 9 procent. Men summan 100 000 motsvarar vad gruppen kvinnor förlorar i lön varje minut jämfört med gruppen män. I löneinkomst. I detta ligger att kvinnor inte jobbar heltid i samma utsträckning som män, att kvinnor tar ett större ansvar för hem och barn, att kvinnor är deltidsarbetslösa i större utsträckning än män. Bland HTF:s medlemmar, innan sammanslagningen till Unionen 2008, var 9 av 10 deltidsarbetande kvinnor, en stor del av dem ofrivilligt. Om detta kan man tycka att kvinnor får skylla sig själva. Eller att det är något fel när gruppen kvinnor på en (arbets)livstid skulle kunnat tjänat över 2 miljoner mer, om dom haft mäns villkor. Därför kan man driva frågor som rätten till heltid, som Vänsterpartiet gör. Eller att inrätta jämställdhetsfonder för att utjämna skillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade branscher. Som bekant så anses till exempel en barnmorska och en sjukhustekniker ha lika kvalificerade jobb men den allsmäktiga Marknaden (det vill säga arbetsgivaren i samarbete med facket och Arbetsdomstolen) har bestämt att sjukhusteknikern är mer eftertraktad och därmed är det helt OK att den lika kvalificerade kvinnan tjänar flera tusen mindre varje månad.

I ett kapitalistiskt samhälle är pengar makt, makt att forma sitt eget liv och makt över medierna och vad vi får läsa om. Nu har FI lyckats hamna överst på varenda rapportering från Almedalen. Stora bilder i varenda tidning och kanske inslag i TV-nyheterna ikväll. En sådan exponering skulle på reklamplats kostat åtskilliga miljoner. Jämfört med att bilbranschen sägs bränna åtta miljoner på skumpa i Almedalen, jämfört med att övriga partier betalar mellan 7-70 miljoner i reklaminsatser i valrörelsen 2010 så känns denna PR-insats ganska billig. Förutsatt att folk klarar att ta in hela bilden och se poängen med det hela. Dessvärre är jag tveksam till om det funkar så. Jag misstänker att fokus i stället kommer hamna på att FI eldat upp pengar som fattiga småbarnsmammor kunnat få. Vilket ju förvisso är själva poängen. De rika reklamkillarna, Tomas Mazetti och Per Eriksson från reklamkollektivet Studio Total, har ju skänkt just de extra pengar som gruppen män tjänar jämfört med gruppen kvinnor. Per minut.

Frågan är hur mycket uppmärksamhet FI skulle fått om de i stället gått runt och delat ut en tusenlapp var till hundra fattiga mammor?

Reklam i Public Service

Uppdatering: Jag måste låta er läsa ett bra inlägg i den annars ganska låga debatten på Newsmill. (Notera att det alltid är samma personer som sprider sitt feminist- och kvinnohat på denna sajt.) Här kommer, lite nedkortad, något så ovanligt som en vettig Newsmillkommentar, från Simon Lindmark:

"Hjälp! Varför blir alla så upprörda? /.../ Om du tycker att detta är ett billigt sätt att få uppmärksamhet kan du inte vara särskilt bevandrad i svensk politik. F! kämpar hårdare än något annat parti med att synas, arbetar med en extremt liten budgett i ryggen, och tyngst lass bär Gudrun. Hennes arbete för jämställdhet är beundransvärd och hon har tidigt insett sitt ansvar i F! som välkänd politiker och språkrör. Det måste vara oerhört frustrerande att lägga så mycket tid på detta arbete och mötas av sådan total idioti, åsikter baserade på så djupt rotade normer som ni bär på, varje dag. För det applåderar jag henne.
Och ni kan vara säkra på att hon funderade både en och två ggr över att bränna pengar, hon förstås visste att de flesta skulle reagera som ni gör men att det är bättre än att ingen snackar om F! alls. Fundera över varför ni reagerar så starkt. Tanken med handlingen är att belysa en mycket större missgynnande ekonomisk förbränning. Och om ni blir upprörda och det är med ett argument som att "det är pengar någon behövande kunde ha fått" , då har F! förhoppningsvis lyckats. Det är precis vad jag och många med mig och känner varje dag."
Uppdatering 2: Utländsk media rapporterar ganska neutralt om händelsen. Tänk om vi kunde få samma neutrala bild av svenska medier.

* Vid den tidpunkten var jag fortfarande medlem men röstade emot detta beslut.