Vad hade hänt om jag inte mött Ulrika?

Ulla och jag dricker upp vinet i Stadsparken, Lund den 29 april 1993

Läser hur Anders Sparring funderar över hur livet blivit om man valt annorlunda. Lite Sliding Doors sådär. Själv brukar jag fundera över vad som hänt om man inte träffat vissa personer och hur livet påverkas av dem man möter. En sådan person är definitivt min väninna Ulrika, numera bosatt på engelska sydkusten.

Ulrika, a k by me a Ulla, kommer ursprungligen från den svenska sydkusten och kom infarande på Svenska Finans (nuvarande Handelsbanken Finans) vaktmästeri någon gång på våren 1988. Där jobbade jag tillsammans med Benke, Jonne, Steffe, Sture, Göran och dom andra lirarna. Vi ägnade dagarna åt att sortera post, kuvertera, uppdatera adresser och spela tji och tre (ett spel med gem). Så kom då Ulrika. Hon skulle börja jobba som kopieringsbiträde, eller nåt sånt. D v s hålla koll på kopieringsmaskinen. Människan var ganska rättfram och pratade dessutom så att ingen av oss andra förstod vad hon sa. (Senare skulle jag komma att inse att Helsingborgsmål egentligen är rätt vårdat för att vara skånska.)

Vänskap uppstod och bestod trots att jag efter något år valde att studera vidare i Karlstad. När det var dags att välja fördjupningsalternativ på P-linjen fanns alternativet arbetsrätt i Lund. Som den trogne läsaren av denna blogg vet så var jag ju vid det laget ganska impad över ombudsmännen på mammas jobb på facket så det kändes som ett lämpligt alternativ. Jag sökte sålunda till Lund och kom in. Det var då Ulrika berättade att hennes syrras kille Mårten hade en lägenhet att hyra ut på Stattena i Helsingborg. Därifrån kunde man ta Pågatåget till Lund. Så blev det.

Väl i Helsingborg hade Ulrika kommit på den fina idén att hon nog skulle flytta till Lund och bo i studentboende. Jag tyckte det lät som en fin idé att slippa pendla, hur mycket jag än tyckte om Helsingborg. Så iväg till Lund drog vi. (Ulrika flyttade rätt snart tillbaka till Helsingborg.)

Där på rum C222 på Ulrikedal lärde jag känna den där flummiga bruden från Järfälla i rummet bredvid. Hon gick klädd i jordnära färger, när hon inte skulle på fest och bar tiara, och pluggade till landskapsarkitekt på Alnarp. Helena och jag fann varandra där på korridoren, vintern gick fort och sommaren därpå strålade vi samman en dag tillsammans med Ulrika på Sturecompagniet i Stockholm som då sålde öl för 10 kr styck. Helena berättade att hon skulle åka till Frankrike och plugga franska i Montpellier. Ansökningstiden gick ut om en vecka. Detta var före internet så den kommande veckan använde jag till att åka runt stan för att få mina betyg översatta och att faxa ansökningar från Handelsbanken Finans faxmaskin. (Där jag sommarjobbade.)

I september 1993 åkte vi sålunda till Montpellier. Trots att det ibland var slitsamt att stå ut med Helenas romanser och min hemlängtan till Skåne så kom vi varandra rätt nära där nere. Det var därför rätt naturligt att det var Helena jag 10 år senare satt och beklagade mig hos över mina ständigt ofullbordade romanser. Den väna, diplomatiska Helena som till sist tröttnade och kallade mig för mes. MES! Jag?!

Peppad av denna skymf åkte jag hem, loggade in på ett kontaktforum på nätet. Här skall vi göra historien väldigt kort och utelämna en hel del detaljer. Men på detta forum träffade jag en person, P, som senare skulle komma att bidra till att jag lärde känna en annan person, A. Det gick ett och ett halvt år och relationerna var likafullt otillräckliga för mig.

Så där i början av december 2004 klickade jag mig in på A:s dagbok på Qruiser och fann en länk till en galen medelålders karl i Örebro med vurm för trädgårdstomtar. Han hade t o m en egen trädgårdstomtekalender på sin sida. Klar kuf-varning men det fanns något där ändå.

Och på den vägen är det. Så om jag inte träffat Ulrika där på Svenska Finans våren 1988 så hade jag aldrig träffat Helena och därmed inte lille mannen. (Det finns ett antal inblandade personer däremellan, som bidragit, som jag utelämnat här.)

Nej oj, är klockan så mycket. Dags att hämta tvätten och sedan åka till Helena, som bjuder på middag. Om ett par veckor blir det förhoppningsvis besök på engelska sydkusten också!