Ja, så skrev då Kollega om förra veckans händelser på Unionens förbundskontor. Personligen är jag ju direkt drabbad och jävig. Här på bloggen har jag bara återgett rena fakta samt delvis redogjort för mina egna känslor. Det går dock ypperligt att läsa mellan raderna i Kollegas artikel.
Jag tillhör dem med "andra uppgörelser" d v s de som fått ett omplaceringserbjudande de inte kan tänka sig.
6 kommentarer:
Grattis! (sa hon med rösten drypande av ironi)
Jag hade jobbat i sju år på min arbetsplats och varit sjukskriven av och till för svår sedan 2004. I april 2007 blev jag hastigt och lustigt varslad och vi och övriga skickades hem med en veckas varsel, lön under uppsägningstiden. Jag kom aldrig tillbaka, de övriga gjorde det i omgångar, själv var broar från arbetsgivaren brända och jag hade blivit för sjuk igen.
Nog finns det konstiga saker därute i arbetslivsdjungeln. Det konstiga var att de hade nyanställt bara en månad tidigare och de fick vara kvar, av den anledningen att man kretsade arbetsplatsen. Och då var det tack och hej trots att jag hade varit där under förhållandevis lång tid.
Magstarkt kommer det för mig. Intressant citat: "Enligt henne rör det sig om personer som visserligen har lång anställningstid men vilkas arbetsuppgifter inte kommer att finnas kvar och som inte har den kompetens som krävs i den nya organisationen." Hur kan man säga så? Inte har den kompetens som krävs för den nya organisationen? Men ni hade kompetens tills igår eller - du har ju varit betrodd med viktiga förhandlingar..? Om man har varit anställd länge så ligger det väl på arbetsgivaren att vidareutbilda sin personal så att de motsvarar den kompetens man behöver? Dessutom så är det ju inte sant, jag vet att du har kompetensen, men det passar väl inte.
PS: du behöver inte släppa igenom kommentaren om du inte vill, jag bara blev så upprörd över det antifackliga klimatet.
Jessika,
Ja, jag har ju tillbringat dryga sju år av min tid inom HTF/Unionen som förhandlande ombudsman och försökt hjälpa medlemmar som drabbas av just sådant du beskriver. Min erfarenhet är att arbetsgivare är ganska kortsynta.
Med undantag för ett fall, där det blev en kommunikationsmiss mellan mig och medlemmen, har jag dock alltid försäkrat mig om att medlemmen fått vara med och säga bu eller bä och själv skriva på innan jag gjort det. Så ser våra riktlinjer som ombudsmän ut, men vårt eget fack följer inte dessa helt uppenbart.
Nu har vår arbetsgivare mycket riktigt märkt att det plötsligt uppstått en massa vakanser när folk tackar nej till de enda omplaceringserbjudanden de fått. Kanske hade det varit smartare om folk fått ett mer öppet val och man pusslat lite i stället för att bestämma sig i förväg. Då hade alla varit gladare och organisationen snabbt bemannad.
Kristin,
Klart jag släpper igenom. I den här frågan censurerar jag bara mig själv. ;)
Hennes kommentar rör inte mig eller dem som de facto fått ett omplaceringserbjudande (om än långt under vår kompetens, räcker att jämföra lönerna för att förstå det) utan dem som inte ens erbjuds omplacering trots lång tid i förbundet och uppenbara tillräckliga kvalifiktioner i lagens mening. Dessa har inte klubben förhandlat om utan nu sker individförhandlingar där klubben bistår medlemmarna. Hade jag varit deras ombud hade jag skjutit över LAS 39§ över bordet till arbetsgivaren.
Anna-Karin,
Jo, så blev det ju här också. I den allmänna oron började folket i de kretsar man ville behålla att söka efter andra arbeten och sade upp sig. Helt plötsligt var det avsevärda vakanser, budgetkrångel och herregud vad gör vi nu?! Det var många som blev så förbannade vid beskedet om uppsägning att de gick på någon timme och det ledde till kaos.
Centralt hade den eländiga myndigheten sagt att man skulle spara akademikerna inom organisationen. Det var ju bara tomma ord eftersom jag och en hel del andra som fick gå var just akademiker. Nära anhörig hamnade också i situationen omplacering eller död (eller arbetslöshet var det men för den anhörige var arbetslöshet som döden) så omplacering blev det men många antog det inte. Myndighet verkade mest förvånad över att 80 procent av arbetsstyrkan INTE antog omplaceringen till annan ort enligt arbetsgivarens förslag.
Så visst tänker man kortsiktigt. Just nu har jag sjukersättning och ska väl börja jobba igen med tiden men jag är redan så avtänd på dagens arbetsmarknad (jag är 32) att om jag hade något alternativ (som en förmögenhet a la lottovinst) så skulle jag bara jobba exakt så mycket som jag behövde.
Ja,
Det här väcker ju tankar kring ens framtid... Känslan av att som anställd inte vara särskilt trygg, trots att man jobbar på ett fackförbund och trots att man har en lång anställning och fint CV, det får en ju att börja fundera...
Skicka en kommentar