Till alla er som undrar hur det går med omställningen på mitt jobb. I morse funderade jag över hur denna dag skulle bli. Det var idag (och imorgon) vi fick veta vilka man vill skall stanna och vilka man tänkt får gå från Unionen i samband med personalnedskärningarna. Det har varit en lång sommar sedan vi i slutet av våren fick veta att nästan halva huvudkontoret skulle få gå. I augusti varslades 227 personer om uppsägning.
Jag har under de senaste 18 åren jobbat för de två förbund som i årsskiftet bildade Unionen, sammanlagt blir det nästan 14 år i fackets tjänst. (Med undantag för första jobbet, studier och sommarjobb så är det i stort sett hela mitt liv.) Har jobbat med ungdoms- och studerandefrågor, som förhandlande ombudsman i sju år, med utbildning, internationella frågor, arbetsmiljö och som sakkunnig i jämställdhets- och mångfaldsfrågor de fem senaste åren.
Imorgon skall jag lämna besked om huruvida jag accepterar arbetsgivarens omplaceringserbjudande och vill börja jobba på Unionens callcenter den 15 oktober eller om jag i stället accepterar ett redan bestämt avgångsvederlag och lämnar min anställning vid facket.
Tufft beslut att fatta på kort betänketid. 18 år passerar liksom revy just nu och det lär väl bli ännu en sömnlös natt. För mig och många kollegor.
3 kommentarer:
Oj, jag vet verkligen inte vad jag borde säga. Mer än att det förvånar mig. Jag är säker på att du kommer fram till ett klokt beslut, hur svårt det än ser ut. Kan bara gissa vilken beslutsångest jag själv skulle ha. Men du kommer att känna vad som är rätt. För nu. Sen finns nya möjligheter. Tusen kramar!
Ja, man kan fråga sig som en mig närstående brukar göra; "Varför finns Unionen?" DLM
Sara,
Det förvånar mig också.
DLM,
Din närstående tänkte kanske mer på enskilda personer?
Skicka en kommentar