tisdag 16 september 2008

Kvinnan som sprang in i en dörr

Det här är bland det sorgligaste jag läst på nätet. Får ont i magen av att läsa de fullkomligt aningslösa, lismande kommentarerna. Eller kvinnan som uppmanar den kände artistens fru att sluta sjåpa sig och ta hand om sin man i stället. Den man som enligt vittnen kastat sin hälften så gamla hustru rakt in i en stenvägg på stan så att hon tuppade av och som setts springa därifrån. (Enligt Aftonbladets pappersupplaga och GP.) Artisten som sedan misstänks ha fortsatt att misshandla sin fru i hemmet på Söder, dit hon tydligen tog sig, tills grannarna hittat henne blodig i trapphuset. (Han själv skall enligt grannarna ha kommit ut i trappen och ropat nåt i stil med "men älskling vad är det som hänt".)

Frun själv säger att hennes skador kommer från en panikångest-attack. Hon minns inte hur men det är i allafall inte hennes älskade man som är skyldig. Han har tydligen inte ens hört när hon misshandlat sig själv. (Grannarna har dock hört hennes skrik.)

"Jag vet att han är oskyldig. Det gör så ont att de inte tog in mig i stället" säger hon till Expressen. För vad då? Att ha dunkat sig medvetslös mot en stenvägg? Det är isåfall inte ett fall för polisen.

Åklagaren köper inte kvinnans förklaringar och mannen är nu på sannolika skäl häktad för grov misshandel. Han säger att han är oskyldig.

Hur var det nu med normaliseringsprocesser. The first cut is the deepest, sedan vänjer man sig. Eller?

2 kommentarer:

Malinka sa...

Det här är verkligen så sorgligt. Att någon misshandlar den som han kanske älskar mest i hela världen – för så är det ju inte sällan, trots att det låter helt absurt. Och att hon inte bara täcker upp för honom utan också lägger ansvaret på sig själv.

Anna-Karin sa...

Ja,
Härom dagen fick jag anledning att gå in på Brottsoffermyndighetens hemsida och där stod två mycket kloka saker:

1. När man blivit misshandlad eller utsatt för ett brott är det ALDRIG ens eget fel. Det är alltid den som begår den brottsliga handlingen som är brottslingen.

2. Som anhörig skall man aldrig någonsin säga att den anhöriga gjort fel. Det är tydligen väldigt vanligt att göra det, då det på något vis kan undanröja det faktum att precis vem som helst kan drabbas av våld, även jag själv, inte bara dem som redan utsatts.

Samtidigt är det ju väldigt vanligt att man börjar skylla på sig själv. Om jag inte hade... Om jag inte gjort... Om jag varit på nån annan plats...

Våldet kommer självklart från den som slår, inte den som blir slagen.

Att läsa denna 20-åriga kvinnas blogg om panikattacker, ätstörningar och självkritik är skrämmande. Då det uppenbarligen finns vittnen som sett honom slå henne blir det än mer sorgligt.

(Fast det återstår väl att se vad rätten kommer fram till. Vittnesuppgifter i media kan ju vara felaktiga.)