11 september är ju förknippat med elände, kuppen i Chile, attentaten i NYC och Pentagon och mordet på Anna Lindh. Men jag minns särskilt en 11 september, 1978. Då gick jag i fjärde klass och det var rast i skolan. Vi var evakuerade till kyrkans lokaler medan nya Kronoparksskolan byggdes. (Den som senare fick rivas p g a mögelskador.)
Klasskompisen Lars som varit hemma en sväng på rasten kom springande och berättade att Ronnie Petersson, som dagen innan kraschat med sin bil på Monzabanan i Milano, dött. Ingen trodde på honom, alla sa vi att näää, du ljuger.
På lunchrasten kom pappa cyklande förbi skolan på sin bruna Crescent Världsmästarcykeln, som vanligt på väg till skiftet på KMW. Han berättade detsamma, att Ronnie Petersson var död. Och pappa var man ju tvungen att tro på. Minns att jag skämdes enormt över att jag inte trott på Lars, att jag letade upp honom för att tala om att jag visste att det han sagt var sant. Minns också att snälle Lars blev glad över detta erkännande.
För oss var det som om Ingemar Stenmark skulle ha brutit nacken i slalombacken.
Ronnie Petersson var precis som min mamma, från Örebro. Där sitter han idag staty med sin bil vid Almbyplan. Varje gång vi kör förbi känns det vemodigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar