Padre Padrone

Igår såg vi på film. Padre Padrone av bröderna Taviani, som vi köpt i London, d v s med engelsk text. Det tog ett tag, typ hela filmen, innan jag fattade att dom pratade en väldigt grov dialekt i filmen. (Om dom nu gjorde det. Någon som vet?) Kanske var det för att dom inte pratade så mycket alls. Utan mest sprang runt och slog sina barn sönder och samman eller hade sex med djur. Definitivt ingen film för Expressen och dem som upprörs av djursex, men något säger mig att Jim Jarmusch sett filmen innan han filmade Night on Earth.

Vad jag nu funderar över är om alla män på Sardinien verkligen var efterblivna under 1950-talet eller när nu filmen utspelades. Om alla hade lika små hjärnor som huvudpersonens far sa sig ha. Eller är det ännu ett uttryck för att man anser att landsortsbefolkningen är lite dummare än vi som flytt(at) därifrån?

När jag senare läser om den amerikanske åttaåringen som sköt ihjäl sin far så förstår jag det faktiskt. Killen hade bestämt sig för att vid tusende slaget fick det vara nog. Han räknade noggrannt och förde bok över faderns slag. När tusende slaget fallit hade fadern beseglat sitt öde. Påminner lite om den brutale pappan i filmen Populärmusik från Vittula. Man kan slå sina barn till en viss gräns, men risken är att de växer upp och slår tillbaka eller gör som åttaåringen i USA.