söndag 30 november 2008

Damned if you do, and damned if you don't

Dilsa Demirbag Sten förfasas i dagens Aftonbladet över att Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ vill att muslimska kvinnors själva skall "ha tolkningsföreträde och formulera vad kroppslig integritet i relation till politisk islam innebär". Dilsa Demirbag Sten är sur över att Feministiskt initiativ inte gör det åt de muslimska kvinnorna.

Shit. Jag som alltid får höra att jag som feminist sätter mig på kvinnor och talar om för dem hur de skall leva.

Kan det verkligen vara så att vi feminister bara förväntas ta ställning mot patriarkatet när det utövas inom andra religioner eller män och kvinnor från andra länder än Sverige? Inte när det handlar om svenska kvinnors val att stanna hemma större delen av föräldraledigheten.

Här kan man läsa Gudruns inlägg i debatten med Dilsa.

4 kommentarer:

Malinka sa...

Dilsa Demirbag Sten önskar väl också att Sverige ska följa Frankrikes exempel och förbjuda slöjor i offentliga miljöer typ skolan.

Själv anser jag att det är helt fel väg att gå. Slöjan är i sig inte ett tecken på förtryck; ett tvång att bära slöjan är ett förtryck. Naturligvis är det svårt att veta vilka som är tvingade att ta på sig slöjan och vilka som gör det av egen fri vilja (d.v.s. av rent religiösa skäl), men det verkar inte rimligt att utgångspunkten ska vara att ett tvång varit inblandat.

Det luktar kolonialism lång väg. Och knappast ett sätt att nå muslimska kvinnor, om det är vad man vill.

Jag tycker att varje individ själv ska kunna välja vad kroppslig integritet innebär för henom. Oavsett om det valet baseras på religion, bacillskräck eller bara avsmak för att komma nära folk man inte känner.

Anna-Karin sa...

Ja, jag tror att man är inne på en väldigt konstig, och just kolonialistisk väg, om man tror att just ens eget sätt att leva även gör alla andra lyckligare.

Skall Dilsa DS avgöra vilka som är förtryckta eller skall dom själva få avgöra det? Hon oroar sig för att de tre, mycket olika tjejerna, i Halal-TV skall bli representanter för hela Islam och så har hon själv en tolkning av Islam som jag tror få muslimer känner igen sig i.

Och jag kan inte släppa det här att jag blir anklagad, av både mn och kvinnor, för att skriva svenska kvinnor på näsan att de borde dela mer lika på föräldraförsäkringen. Det har inte jag med att göra, det är en "köksbordsfråga". Men själva har dom allt att göra med hur muslimska kvinnor klär sig och tycker att jag och den förening jag är med i borde skriva dem detta på näsan lite oftare... Duh!

Malinka sa...

I min feministiska upplysningsgärning ;-) stöter jag ofta på åsikten att man inte ska hålla på och meckla med svenska frågor öht. Varför bry sig om vem som dammsuger när kvinnorna i Afghanistan lever under ofattbart förtryck?

Förutom att det är egentligen är en icke-fråga (det går ju utmärkt att bry sig både om könsstympningar i Afrika och vabbande i Sverige samtidigt) är det också ett utslag på den svenska förträffligheten. Här är det ju bra, det är ju Sverige! Och där vet vi att alla egentligen vill vara jämställda och snälla mot varandra! De där långt borta (och de här nära som kommer med värderingar och levnadssätt från långtbortifrån), de vill nog inte. Eller vet i alla fall inte så bra som vi gör.

Om man ska närma sig jämställdhetsfrågan i islam gör man ett stort misstag om man utgår från den västerländska jämställdhetstanken där kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter. En grundläggande tanke i islam är nämligen – som jag förstår saken – att män och kvinnor har lika omfattande rättigheter och skyldigheter, men inte samma. Lite à la särartsfeminism, kan man säga. Och följden är att knappast ens den mest progressiva men troende muslim kan gå med på den västerländska definitionen på jämställdhet.

Utifrån min ståndpunkt är det ett knäppt sätt att tänka på, det där att kvinnor och män skulle vara essentiellt olika. Men det må så vara, om jag verkligen tycker att det är viktigt med jämställdhet. Hellre särartig sådan än ingen alls, anser jag.

Anna-Karin sa...

Om bara inte särartsfeminismen förstärkte de påstådda skillnaderna mellan könen så förtvivlat. Men det är klart, om framhävandet av det "kvinnliga" kan göra så att kvinnor blir mer värda i samhället, så hellre det än inget alls. Det håller jag med om.

Och det är ju just detta med särart som jag försöker sätta fingret på. Att de särartsvurmare som blir sura på mig när jag driver frågan om lika föräldraförsäkring sedan blir förbannade på mig när jag vill låta muslimska kvinnor själva definiera sin integritet. (Det de missar är dock att det ena rör en socialförsäkring som vi alla är med och betalar, medan det senare handlar om individens val, utifrån vårt sätt att definiera det. Sen är ju frågan om kvinnan i fråga valt att bära huvudduk helt själv, eller om hon, liksom med uttag av föräldraledighet, bara gör som kvinnor förväntas...

En av Halal-TV-tjejerna visade ju dessutom upp att det går alldeles utmärkt att ha hermetiskt tillsluten huvudduk, inte ta män i hand och samtidigt dela lika på hemarbetet med sin man.

Min bild av Islam är för övrigt att det i praktiken, i det vanliga vardagslivet, är en rätt pragmatisk religion där du frågar din imam och de lokala ledarna om råd hur du skall leva och ofta får råd som anpassats till det samhälle du lever i.

Det är sorgligt att fundamentalister som vill separera sig från resten av samhället skall få stå som representanter för en hel religion. Ungefär som om Elise Claeson skulle stå som representant för alla feminister...