onsdag 19 november 2008

Varför jag är så glad att jag hittat den lille mannen

När jag läser sådant här och tänker på alla de gånger man förnedrat sig inför män som inte vågar eller vill vara raka och säga rakt ut att de inte är intresserade utan hela tiden ger en ett litet, litet finger att hänga kvar vid... Ja, då inser jag att en lycklig stjärna måste ha skinit på mig där på lillejulafton 2004. Psykologens svar är förmodligen helt rätt, förutom att det inte behöver ha med MIN eller HENNES barndom att göra, utan snarare handlar om att många män blivit väldigt bra på att ge en hopp även om dom inte är det minsta intresserade av något varaktigt. Det är kanske männens barndom man skall undersöka?

2 kommentarer:

Malinka sa...

Åh gud, när jag läser den där frågan vill jag bara slå händerna för ansiktet och gråta. Hur många gånger har jag inte dragit runt på såna lowlifes? Med den skillnaden (kanske) att jag fattat intellektuellt att de inte vill och borde dumpas. Fast inte gjort något åt det.

Jag undrar också hur de där pöjksen egentligen mår. Ganska kasst i själen, gissar jag.

Anna-Karin sa...

Ja, man har ju dragit sitt strå till stacken för att de skall kunna fortsätta på samma bana. Men en dag bestämde jag mig för att nu får det vara nog! Satte mig och skrev femton punkter på hur en man skulle vara för att jag öht skulle vara intresserad. Alla utom en handlade om personlighet, den första var en åldersgräns på 48 år. Ett par veckor senare sprang jag på lille mannen. Han uppfyllde alla punkter utom den första, då han just fyllt 49.

Om jag inte skrivit ner det och formulerat det för mig själv hade jag lika gärna kunnat missa honom...