Ligger i dom små gesterna. Jag är liksom DN:s krönikör grymt impad av Alandhs dokumentära språk. Som i dokumentären om Martina igår. Stilla, lugnt låter han personerna själva synas och komma till tals. Inte så mycket mer, och först på slutet får man veta att Martina också har en far i livet. Som bor och verkar i Göteborg men som i ärlighetens namn inte varit särskilt närvarande i Martinas liv. Detta hade Alandh kunnat lyfta fram tidigare, för att ytterligare framhäva Martinas mammas kamp för sin dotter. Men det gör han inte. Han låter i stället tittaren själv få förstå, lyssna på denna fantastiska kvinna. Jag blev nog lite kär i Martinas mamma igår.
Och på slutet formulerar Alandh frågan både jag och den lille mannen suttit med, vad händer när Martinas mamma inte längre är där och kan hjälpa? Sådant som förmodligen skulle få mig att allvarligt överväga abort om jag fick besked att mitt kommande barn skulle födas med Downs. Jag skulle vara över åttio när "barnet" var i Martinas ålder. Lille mannen konstaterade krasst att han då inte skulle vara här längre. Hur klarar dagens samhälle av att låta människor som Martina växa, om det inte finns engagerade föräldrar på plats? Men sådant verkar inte oroa Martina, hon har inte det tidsbegreppet, tydligen. Därför var slutscenen med mor och dotter som äter oxfilé och skålar i rödvin fantastisk, den beskriver nuet. Kanske är det bara det som räknas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar