söndag 30 november 2008

Om danskt hat och bibliotekarier - en radiokrönika

Igår körde jag trettio mil lyssnande på P1. Började min resa klockan 14.00 med dokumentären Bibliotekarien. Denne handlade om handskriftschefen "Erik" på Kungliga Biblioteket som stal böcker från sin arbetsgivare (ja, från vår egen kulturskatt) och sålde dem till en tysk auktionsfirma för miljontals kronor. När "Erik" slutligen erkänt sina brott, sprängde han sig i luften i sin lägenhet på Surbrunnsgatan. "Erik" beskrivs av alla, från skolfröken till vänner till kollegor, som en person med hög kunskapsnivå men med stort förakt för andra människors kunskapsnivåer. Som en man som bytte efternamn för att framstå som om han kom från andra sociala förhållanden än som son till ett ensamstående skrivbiträde. Men som saknade "polityr". En förvisso beläst men osäker person. Lite som många av de manliga kommantatorerna på feministiska bloggar tänker jag.

Ett ganska intressant reportage av Jesper Huor om en mans väg till katastrofen. Dock lite väl teatraliskt utformat kanske.

Efter detta var det dags för På minuten. Ett ganska skönt avbrott med tävlande om två burkar irländsk marmelad. Som David Batra slutligen fick bre på sina mackor.

Programmet följdes av ett samtal mellan Johan Norberg och Ingvar Carlsson där Carlsson var sådär briljant bra i sina analyser. Och faktum är att jag till och med höll med Johan Norberg. Åtminstone tills Imelda Axelsson ringde och konstaterade att hon genom att vi druckit skitbillig champagne på Kvarnen i förrgår sparat 600 spänn som hon nu kunde spendera på skor i stället.

Mellan de olika programmen kördes nyheterna med beskedet att Mona Sahlin tidigare i Ekots Lördagsintervju sagt att hon tycker att om våra bilföretag nu visar sig göra miljövänliga bilar som är värda att satsa på inför framtiden så borde staten kunna gå in och tillfälligt ta över ägandet. Statsministern och moderatledaren Fredrik Reinfeldt svarade goddag yxskaftigt att det inte fanns någon anledning för staten att ta över ett företag om dom inte var värda att satsa på inför framtiden. Statsministern valde också genomgående att tala om medborgarna och människorna i Sverige som "väljarna". Vilket väl var ärligt, tänker jag.

Efter lite matlagning från Kalmar i Meny var det så dags för Människor och tro. Där fick vi oss till livs ett strålande exempel på hur man kan gömma sig bakom yttrandefriheten för att sprida vilket bajs som helst. Krönikören och journalisten Lars Hedegaard och tecknaren Kurt Westergaard, mannen som ritade den mest utmanande Muhammedkarikatyren, har gett ut en bok som heter Grovt Sagt. Hedegaard skrev tidigare krönikor för Berlingske Tidende men till och med denna tidning fick nog när han föreslog att man, som ett komplement till en föreläsningshelg om Profeten Muhammed, skulle ha en fest för att fira Adolf Hitler. Hedegaard säger själv att Islam är jättefarligt och jämför religionen med nazismen. Hans tecknarkompis har riktat en teckning som till hälften är profeten till hälften Hitler.

Här skall tilläggas att det inte finns några som helst belägg för att Muhammed skall ha bedrivit utrotningskrig mot andra folk. Koranen är ju för övrigt ganska tydlig i att man inte angriper utan att ha blivit angripen.

Den danske imamen Abdul Wahid Pedersen talade klokt om att han uppmanat sina församlingsmedlemmar att ignorera de "gamla männen" och låta dem hållas med sina "hate speech". Vända andra kinden till, helt enkelt. Däremot kan han ju inte svara för hur islamistiska krafter utomlands tolkar den nya boken och jämförelserna med nazisterna. Är yttrandefriheten så viktig att man måste använda den till att sprida rena lögner bara för att provocera?

Dessa danskars hänvisning till yttrandefriheten påminner om småungar som räcker lång näsa och sjunger "du kan inte taaaa mig!".

Ungefär där körde jag in i Jönköping och slapp därmed delta i helgmålsringningen. Ni vet då radion tillåter kristna religiösa att sprida sitt budskap i etern. Den där religionen vars gud, i deras egen heliga skrift, framstår som en fullblodssociopat, som ett barn med för mycket makt. En gud som inte utdelar råd utan straffar direkt, som en del i undervisningen. Vilket för övrigt påminner mig om en skolpolitik nära oss.

6 kommentarer:

vmm sa...

Märkligt att så många ser kristendomen som så förskräcklig och islam som inte så förskräcklig. Fi pratade om att dom största religiösa hoten i Europa är kristendom (främst katolicism, verkar det som) och extrem islam. Extrem islam, inte den gamla vanliga hederliga islam. Den är inget hot mot kvinnors väl och ve (männens väl och ve bryr sig ju inte Fi eller någon annan om).

Ja, med den logiken så är det faktiskt logiskt att du kommer med hate speach mot kristendomen men fördömer andras hate speach mot islam. Mycket konsekvent.

Anna-Karin sa...

Jasså det tycker du.

Då tycker du alltså att det är fel att beskriva Muhammed som nazist?

Och du håller alltså inte med om beskrivningen av Bibelns skildring av sin gud? (Notera dessutom att det är den heliga bokens beskrivning jag talar om, inte de kristna själva.)

Snacka om dubbelmoral.

vmm sa...

Jag tycker parallellen mellan nazism och islam var intressant. Självklart var det ju meningen att väcka uppmärksamhet men det var lite att ta i, om man säger så. Hade islam varit en politisk åskådning och inte en religion hade den nog betraktats som väldigt extrem. Och man kan ju undra hur nazismen betraktats ifall AH inte bildat ett parti utan en religion istället.

Det jag reagerade på var det som jag upplevde som dubbelmoral när du fördömer dom som fördömer islam men samtidigt fördömer kristendomen.

Inte för att du har något med det att göra men jag kan berätta att jag tycker all religion är... samhällsfarlig. Hittar inget bättre ord. Jag är strikt för en sekulär stat där religionen är något ytterst privat. Jag har gått ur svenska kyrkan (och naturligtvis inte in i något annat samfund) och jag gillar inte att licenspengar går till att sända gudstjänster i SR.

Jag uppfattar att vi båda är "sekulärister" och då fattar jag inte hur du kan kritisera det ena och inte det andra. Var finns din kritik mot islamiseringen, huh? (med islamisering menar jag inte att folk blir muslimer utan att religiösa värderingar riskerar att få större påverkan på samhället)

Anna-Karin sa...

Nä, egentligen har ingen med ens val av religion eller icke religion att göra. Det är strikt personligt, enligt mig. Och jag är helt överens med dig när det gäller det sekulära samhället. Men jag anser att man i ett sekulärt samhälle måste ha relgionsfrihet.

Jag kan gärna kritisera när islam gör anspråk på att lägga sig i statliga angelägenheter, som i t ex Iran. Men detta är inte fallet i vare sig Danmark eller Sverige så jag tycker att islamofobi ofta gömmer sig bakom sekulariseringen.

Och jag anser att kristendomen lägger sig i mycket mer av vårt samhälle, bl a genom det där landet i väst som styrs av folk som tror på gud och som säger sig kriga i guds namn. (Jihad?) För att inte tala om abortmotståndet. Jag kan också irrritera mig över att barn tvingas sjunga kristna sånger i en kristen kyrka på skolavslutningen. Det behövde aldrig jag när jag var liten, så vad är detta för nytt relgiöst påfund som de statliga skolorna håller på med?

Jag skulle säkert kunna skriva bloggar om det som Fi driver, relgionernas inverkan på kvinnors liv. Men då skulle jag göra det genom att kritisera båda religionerna.

Anledningen med mitt inlägg här var att peka på skevheten i att man kastar skit på en religion och inte en annan. Jag har endast beskrivit hur gud beskrivs i gamla testamentet, inte bedrivit något hate speech.

Folk får helt enkelt tro på vilka tomtar och troll som helst. Så länge dom inte försöker pracka på det på andra eller forma samhället utifrån detta.

vmm sa...

Vi är förmodligen ganska överrens (inte så dumt att vara det för en gångs skull va? ;).

Men det här är lite svårsmält: "Jag kan gärna kritisera när islam gör anspråk på att lägga sig i statliga angelägenheter, som i t ex Iran. Men detta är inte fallet i vare sig Danmark eller Sverige så jag tycker att islamofobi ofta gömmer sig bakom sekulariseringen."

Religionen kryper tyvärr in i samhället på andra sätt än bara genom formella lagar. Det är inte bara Vatikanstaten som är påverkad av katolicismen.

För att ta några konkreta exempel på islamisering, eller kanske man ska kalla det för religionifiering, av Sverige är skilda badtider på badhusen för män och kvinnor. Det stör mig något enormt för det bryter mot för mig heliga principer om att män och kvinnor inte ska särskiljas men också det här att religiösa föreställningar påverkar i det här fallet badhusets öppettider. Eller ta handhälsandet. Du såg säkert Debatt i SVT om frågan och grunden till att man inte tar i hand är att Koranen sagt bla bla bla och konsekvensen är ett sätt att se på män och kvinnor, deras sexualitet, individer och ganska mycket annat på ett sätt som jag fullkomligt avskyr. Så ta-i-handandet är för mig symboliskt viktigt för vi liksom möts på samma nivå och det spelar ingen roll om du är man eller kvinna och vi skiter i religiösa förbud från 600-talet som handlar om strikta indelningar av vad män och kvinnor får och bör göra.

Jag är rädd att vi går åt fel håll nu i samhället. Efter hundratals år av kamp för att komma bort från religionens ok så håller religionen på att vinna terräng igen. Allt påhejat av folk som säger att religionsfrihet är det viktigaste som finns.

Islam är egentligen inte värre än annat på ett principiellt plan. Men jag upplever att Islam har starka samhälleliga ambitioner och väldigt gärna vill lägga sig i samhället. Jag gick i skolan på 80-talet och fick då lära mig att Islam var en religion som var en del av samhället och att det var svårt att urskilja religionen från samhället. Vi gick ju i skolan under ungefär samma tid så du har säkert hört liknande. Gäller det fortfarande att Islam har synpunkter på allt från hur man hälsar, betraktar män och kvinnor som fundamentalt olika, hur man ska tvätta sig, vad som man ska äta och inte äta, hur alla lagar och regler inom familjeområdet ska se ut, vem som ska ha den yttersta världsliga makten, hur icke-muslimer ska behandlas osv osv osv så är jag ganska rädd för Islam. Och ÄVEN om Islam bara handlar om, vilket brukar framhävas när rädslan för Islam diskuteras, att Islam bara är en religion för fred och för att man ska leva modest och inte göra för stora utsvävningar så... nej tack! Ett fredligt liv utan utsvävningar är säkert bra men jag vill inte ha det påprackat mig. Tack så mycket.

Anna-Karin sa...

Jag tror iofs att det finns miljöer där kristendomen påverkar lika mycket. Kanske inte så mycket i Sverige som i t ex USA. Men motståndet mot påprackandet är vi överens om. Där är ju både Islam och Kristendomen, till skillnad mot t ex judendomen, missionerande. D v s man ser gärna att folk konverterar eller börjar tro på just deras religion. För att bli jude krävs dock avsevärt mer än att bara börja tro.

Sen när det gäller badtiderna är jag splittrad. Jag tror dels inte att det enbart handlar om att muslimska kvinnor skall få bada utan män i bassängen. Jag tror att även många icke-muslimska kvinnor tycker det är skönt att slippa karlar ett tag. Liksom männen, som i Norrlands Guldreklamen får vara för sig själv ett tag. (Jag tycker inte nödvändigtvis att det är viktigt, beskriver bara hur jag tror folk tänker.)

Jag har egentligen svårt för könsseparatism men i just det här fallet ids jag inte uppröras så mycket. Så länge man erbjuder lika mycket tid åt vardera könet och accepterar transpersoners egna definiering av sitt kön så. Jag ser ingen nödvändighet i att bada med män. När jag gick på gymnasiet hade vi seprarat gympa och jag minns att det i tonåren var rätt skönt att slippa killarna, man var ju nog skämmig kring sin kropp ändå.

Sen har vi problemet med vart de muslimska kvinnor som inte vill bada med män skall bada? Skall man bara säga att om du inte accepterar att bada med män så får du låta bli? Ja, det kan man givetvis göra men då får vi ju i konsekvensens namn även förbjuda sådana där herr- och damkvällar som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Accepterar ni inte att tjejer är med på era ölkvällar i bastun får ni avstå, killar. Eller vice versa. För det kan väl inte vara OK att hänvisa till gamla unkna könsroller, inte helt sällan påverkade av vår kultur och religion, om man inte får hänvisa till sin tro?