onsdag 31 mars 2010

Hur blev det så här?

Hur kunde det bli såhär? Var brast samhället? Vems fel är det? Den senaste veckan har frågorna varit många om hur en våldtagen flicka kunde tillåtas mobbas ut av samhället. Skolan skyller på kyrkan och Skolverket och Skolverket skyller på skolan. Det hela verkar ha börjat hos våldtäktsmannens familj och vänner, redan dagen efter våldtäkten då man började sin mobbning av offret i fråga. Det här tänker jag på när jag, i ett annat sammanhang, kommer över en passus från Stephen Sondheims Into the Woods.

Careful the things you say,
Children will listen.
Careful the things you do,
Children will see.
And learn.

Children will not obey,
But children will listen.
Children will look to you
For which way to turn,
To learn what to be.

Careful before you say,
'Listen to me'.
Children will listen.

tisdag 30 mars 2010

Svenska val - fria men inte rättvisa?

Två forskare från universiteten i Aarhus och Uppsala har reagerat över det underliga sätt som vi förrättar val på i Sverige. Dels att partierna själva får betala för och forsla ut sina valsedlar med kandidatnamn, dels att man har olika sedlar för olika partier i den valkrets man skall rösta i. Så är det inte överallt och jag berättade i somras om hur man förrättar val i den nya demokratin Mongoliet. Detta är något även forskarna från Aarhus och Uppsala noterat, att man i mycket yngre demokratier än den svenska verkar mer måna om att väljarna verkligen skall kunna välja mellan alla partier som ställer upp i deras valkrets.
"Hvis den administrative myndighed, der har ansvaret for et valgs afvikling, ikke kan sikre, at alle vælgere uden besvær kan komme til at stemme på deres foretrukne parti/kandidat, er der noget galt, og valget kan derfor under ingen omstændigheder karakteriseres som fair!"
Det intressanta i sammanhanget är att den enda tidning i Danmark och Sverige som velat publicera deras artikel är danska Politiken. Dagens Nyheter och de svenska tidningarna är inte intresserade. Dessa är ju som bekant mer intresserade av hur många procent som säger sig vilja rösta på ett parti än vilka partier, med demokratiskt utarbetade politiska program, väljarna de facto har att välja mellan.

Forskarna vänder sig också emot att valhemligheten äventyras med det svenska systemet. För vilka plockar egentligen åt sig valsedlar från samtliga partier innan man går in bakom båset? Hur många plockar inte till sig en valsedel från "sitt" parti bara för att göra en liten demonstration över vilka folk borde rösta på? I Mongoliet är det mycket olämpligt att i vallokalen visa vilka man röstar på. Det leder till ordentliga åthutningar från valförrättarna.
"Konklusionen er altså, at problemerne vis-a-vis partierne og produktionen og den manglende sikring af ensartet adgang til stemmesedler overalt i Sverige betyder, at svenske valg ikke kan gives prædikatet ’free and fair’ – de er nok frie, men de er i hvert fald ikke fair. Og det skal de være, hvis et politisk system skal kunne karakteriseres som demokratisk."
Vem bryr sig om demokratin i Sverige idag? De etablerade partierna som redan sitter i riksdagen verkar inte bry sig, det ligger ju knappast i deras egenintresse att få mer konkurrens om väljarna. Medierna är helt enkelt inte intresserade av denna aspekt av demokratin.

Artikelförfattarna efterlyser ett system som i så många länder utomlands där Valmyndigheten och länsstyrelserna sköter hela processen med en valsedel där man helt enkelt får kryssa vilket parti och vilka kandidater man vill rösta på. Om det funkar i Kongo och Mongoliet borde det väl funka även i Sverige. För demokratins skull.

.

Hmmm, är det bara jag som får snuskiga fantasier när jag ser den här bilden på mina ekivoka tulpaner? :)

måndag 29 mars 2010

.

Slussen - igen

Häromdagen skrev jag om nya Slussenförslaget och vad det skulle komma att innebära. Här är förslaget. Låt oss titta närmare på detta, vilket ni kan göra genom att klicka på bilden. Inringat till vänster är den fyrfiliga bilväg som kommer leda från Gamla Stan till Katarinavägen. Det här med bilfri innerstad verkar ha gått arkitekter och stadsplanerar förbi. Micke Berg uttrycker det väl, kort och koncist: Släng förslaget i Saltsjön!

Inringat strax ovan bron är Katarinahissen. Först trodde jag att den skulle rivas då den knappt syns längre. Stans bästa barutsikt kommer aldrig bli vad den var.

Vid pilen har jag markerat ungefär var fotografen stod på bilden i mitt förra inlägg om Slussens framtid. Vad det är man ritat in på Södermalmstorg vet jag inte men låt oss hoppas att det bara är mobila torgstånd. Farväl Stadshus, farväl Riddarholmskyrkan. Men å andra sidan så har man ju redan förminskat Stadshuset till en liten röd stuga. Möjligen kan alla huskropparna framför Riddarfjärden få Slussen-flanören att glömma det för en stund...

Nu måste jag fixa en tulpanbild för att slippa se denna bild högst på bloggen...

Kom vår!

Abbes pappa säger hejdå till vintern. Det har varit en fantastisk vinter, precis så som jag vill ha den. Inklusive ett avbrott i februari för att tina sig lite i 35 graders värme.

Men nu. Kom sol! Kom vår! Kom musörade björkar! På torsdag öppnar vi upp Torpet för säsongen. Bonden har plogat vägen och med vedspisens hjälp kommer vi få upp värmen. Snart kan man börja dagen med en kôpp kaffe och Värmlands Folkblad på förstukvisten.

söndag 28 mars 2010

Söndag i Vällingby

Ny lampskärm, omplanterade pelargoner och utslagna tulpaner.

Skön söndag i Vällingby.

Dessutom lycklig ägare till biljetter till Melody Gardots och José James konsert på Ulriksdal i sommar. :)

Slussenvyn försvinner!

Om ni vill se hur nya Slussen kommer att se ut kan ni spana in denna lilla filmsnutt. Kaffepulver är med rätta förbannad över förslaget och på det sätt det presenterats, eller inte, i planförslaget. Frågan verkar vara om vi vill att vyn över Saltsjön och Riddarfjärden skall vara något vi sitter nere på en brygga sommartid och tittar på, eller om vi föredrar att kunna låta blicken vandra ut över vattnet var än vi befinner oss, närhelst på året.

På bilden ovan, som jag lånat från denna sajt, kan ni föreställa er att vyn under Katarinahissen och Gondolen försvinner från där fotografen står. Så gör även vyn bakom fotografens rygg över Stadshuset och Riddarholmen. Man kommer inte ens att kunna se tornen på Stadshuset och kyrkorna. Om jag fattat det hela korrekt innebär det alltså att hela den öppna vyn från Södermalsmstorg och Katarinavägen försvinner och kapslas in med huskroppar. Det enda man kommer att se är delar av Gamla Stan och Skeppsbron.

Bortsett från att man alltid är lite skeptisk till förändringar så känns det, lindrigt sagt, underligt att i Stockholm av alla ställen bygga bort utsikter över vattnet...

lördag 27 mars 2010

Sökord

Här gått igenom lite sökord igen. Det vill säga vilka sökningar är det som dirigerar folk mot min blogg? Roligast är förmodligen "eva sternberg stollig". Särskilt eftersom jag inte skrivit något sådant, även om jag tänkt de senaste dagarna. Kanske kan Google läsa mina tankar?

Annars kan jag presentera följande blogginlägg som genererar träffar:

stesolid ampuller

børnevoksen

blindlort

björnjägarn

karl xii homosexuell

vällingby abc

fredag 26 mars 2010

Minnen från ungdomen

- P är anmäld för våldtäkt. Det var en tjej som han hade sex med på en fest och så kom G och B och knullade henne också och nu har hon anmält dem.

När jag läser Ann Heberleins artikel dyker vännen A:s ord upp i minnet fast det väl är åtminstone 23 år sedan. Jag minns berättelsen om tjejen som blev utsatt för gruppsex på den där festen. Och att den som berättade nog var på det klara över att hon inte direkt varit med på det, men att ingen av oss heller betraktade det som en våldtäkt.

Jag minns min nära väninna som under många år drog sig för en viss form av sex efter att ha blivit tvingad till det på en fest, ungefär som "Linnea" i Bjästa.

Jag minns väninnan som alltid ställde upp på gruppsex med killarna i kompisgänget, var än de var och festade. För då fick hon vara med. Och jag minns hur vi såg ner på henne utan att fundera så mycket över killarna i fråga, dom var ju killar.

Jag minns egna erfarenheter från fester där det inte varit solklart att det var sex man ville ha men där det ändå slutade så. Ibland ändrade man sig, ibland bara gav man med sig. Någon gång skedde det mot ens vilja och uttalade nej men utan att man slogs för att slippa.

Hade man sex var man slampig, sa man nej och blev omkulltjatad alternativt tvingad var alternativet att låtsas som ingenting eller anklagas för att ljuga. Precis som för "Linnea." Det visste man ju att våldtäkt bara skedde i mörka parker med okända förövare.

Så sex kom att bli någon slags blandning av trotsig rebellhandling och ängslig bekräftelseakt. Ett sätt att visa att man minsann som tjej fick ha sex så ofta och med vem man ville. Ett sätt att få bekräftelse att man var attraktiv.

Och nej, inte är detta något unikt för Bjästa eller "dagens ungdom". Den, jämfört med mig yngre men med "Linnea" äldre, Sara beskriver samma sak på sin blogg. Enda skillnaden är, som Sara påpekar, att vi slapp hängas ut på nätet.

Var ligger Mongoliet, egentligen?

För övrigt borde Svenska Dagbladets filmrecensent gå en geografikurs. Malena Jansson placerar filmen Örnjägarens son om kazaksonen Bazarbai till "inre Mongoliet" d v s norra Kina. I själva verket lär väl filmen vara inspelad i västra Mongoliet, i Altaibergen på gränsen mot Kazakstan där örnarna och deras tränare och fosterföräldrar bor. (Örnhonor tas som mycket unga, tränas att jaga småvilt och när de blir gamla släpps dom ofta fria igen.) Denna del av det stora landet borde väl snarare kallas det "närmre Mongoliet"... DN:s Eva Geijerstam har bättre koll på läget.

En måste se-film för oss Mongolietfantaster. Om inte annat för vackra bilder, vackra fåglar och vackra människor.

Örnhonan på bilden extraknäcker som turistfälla i Karakorum, Mongoliet. Inga små män kom till skada när bilden togs, även om örnen betraktade honom som vore han ett murmeldjur.

Dags att skilja kyrkan från skolan!

Man kan säga mycket om händelserna i Bjästa, där stora delar av samhället bedrev häxprocess mot två våldtäktsoffer och hyllade och applåderade gärningsmannen. När jag lyssnar på Uppdrag Gransknings intervjuer med olika anonyma kvinnor i byn tänker jag på de historiska delarna av Jan Guillous bok Häxornas försvarare. När jag läser hur tonåringar på nätet vill spetsa de våldtagna kvinnorna på pålar, slita ut deras ögon och bränna dem på bål, hur unga män tycker att dom borde "våldtas på riktigt" så dom fick känna hur det var, ja då är vi åter i de små 1600-talsbyarna där grannarna plötsligt sett kvinnor flyga till blåkulla på kvast för att bola med hin håle.

Man kan fråga sig vem som är den verkliga hin håle här. Är det ungdomarna som lockats till grupper på nätet och som inte lärt sig källkritik? Är det skvallerkärringarna i byn som sitter och ringer runt och fantiserar fritt om vad som hänt utifrån en mall om att alla tonårstjejer vill knulla med snygga killar för att få vara ihop med dem? Är det källorna, mamman och brodern till gärningsmannen, som vägrar inse vad deras son och bror gjort och som nu driver på för upprättelse genom att sprida lögner som spridit sig som löpeldar på nätet? Är det skolan som låter kyrkan diktera vilka som skall få vara med på skolavslutningen eller inte? Skolan som tror dom är neutrala när dom i själva verket genom sin 'neutralitet' tar ställning mot offret? Är det prästen som inte ägnat flickorna en tanke utan bara brytt sig om den "stackars grabben".

Nu skall det hela utredas. Skolministern är upprörd och prästen gör en sällan skådad pudel. Det första som borde komma ur en sådan utredning är väl att det är dags, såhär 350 år senare, att skilja kyrkan från kommunen. Att barns villkor inte skall dikteras av religiösa samfund. Skolan i Bjästa säger sig nämligen ha förbjudit våldtäktsmannen från att delta på skolavslutningen men att kyrkan inte kunde neka honom tillträde till guds hus. Är det då inte dags att hålla skolavslutningarna på skolgården eller i skolans aula eller gymnastiksal? Som en god vän, boende i ett av våra grannländer berättade, hennes lilla dotter har redan fått fira både jul och påsk i kyrkan med dagis. Som förälder känns det inte helt bekvämt att behöva protestera om alla andra föräldrar tycker det är "en fin tradition", hur sekulära dom än är i övrigt.

Så, visa att vi är ett samhälle där skolan är skild från kyrkan!

Uppdatering: Nisha Besara skriver om hedersförtryck i Dagens Arena. Och pekar på ännu ett problem i detta uppkopplade samhälle, där vem som helst kan kvälja dom offentligt och ingen längre ser en dom som ett fastslagande av skuld.

torsdag 25 mars 2010

Frukostfrågan del 2

I vår serie om kluriga frukostfrågor har vi nu nått fram till vår rojalistiska historia. Som medlemmar i Republikanska Föreningen anser vi oss vara ursäktade att vi inte vet allt, även om jag är rätt bra på brittiska kungahus.

En morgon rörde diskussionen vårt eget kungahus. När levde egentligen Karl IX, Hertig Karl? Frågan kom upp i samband med att hertigen omnämndes i någon av tidningarna. Maken hävdade att han var kung kring 1610 och jag att han grundade Karlstad 1584 mellan vilka år det gått ganska lång tid. Så vi slog givetvis upp detta och fick tre olika svar beroende på vilket uppslagsverk vi konsulterade. 1600, 1604 och 1607 angavs som årtal då Karl IX tagit över rikets styre efter sin brorsson Sigismund, son till "Karl-Gustav Vasa" som Lille mannen i upphetsningen råkade kalla den skäggprydde 1500-talsmonarken. Sigismund påstods ha lämnat den svenska tronen 1599.

Frågan som gick ut över Facebook denna morgon (kl 7.30) var följaktligen: Vem regerade Sverige från 1599 och när tog Karl IX över tronen?

Maggan: Sigismund var kung till den 24/7 1599 då han avsattes av ständerna (motsv. riksdagen). De ersatte Sigismund med Karl IX som utropade sig själv till kung den 22/3 1604. Får man äta frukost nu? (08:49)

Jag: Jo, men då var Sverige alltså kungalöst i nära fem år efter det där slaget och Linköpings blodbad och allt? Antar att Hertig Karl hade makten ändå men kröntes han först 1604? (09:14)

Mikael H: Och däremellan hade dom inne en kille från ett bemanningsföretag? (09:14)

Jag: Aha! Det var så det var, så klart! Hertig Nisse! (09:15)

Leif R: Herzog Nisse von Menschkraft (09:34)

Maggan: Tyvärr, Hertig Nisse kom nog aldrig på tal. I och med ständerna (=riksdagen) hade utsett Karl IX så var han kung, även om han inte blev krönt förrän efter ett par år. Han var ju tvungen att fixa lite blodbad i Kalmar och Linköping först. På den här tiden så delades maken mellan riksdagen, riksrådet och monarken och visst hade Kalle den 9:e makten. (09:35)

Jag: Ja, den gode brorsonen Sigismund verkar ju inte bara ha varit en otäck katolik utan också rätt njugg mot ständerna. Karl IX å sin sida grundade ju Karlstad 1584 så han måste ju haft någon bra sida iaf. ;) (09:49)

onsdag 24 mars 2010

Vårtecken

Jag ler när jag på bloggen Kaffepulver läser om vårens första, för bloggerskan i fråga, koltrast. Och tänker på en kommentar på Facebook igår där jag gladdes över vårens första blomskott på pelargonerna. De blommar i och för sig 3-4 gånger per år men har legat i träda sedan november och just den här blomman var en påminnelse om att det snart är dags för dem att flytta ut i trädgården på Torpet igen.

Från Thailand kom en uppriktigt menad kommentar om att det är härligt att kunna glädjas över det lilla. När man inte har en gigantisk bouganvilla som blommar galet hela året, när man får gå här i snö och kyla och mörker. Då gläds man åt små blomknoppar.

Frukostfrågan del 1

Rabiatfeminism proudly presents. Eller snarare, delar med sig av de stora spörsmålen i livet. När jag och Lille mannen äter frukost gör vi det ofta i sällskap av Värmlands Folkblad, Svenska Dagbladet och P1. Inte sällan uppstår frågor som ingen av oss finner svar på där och då. Därför har vi ofta med oss Facebook där vi tar vännerna till hjälp.

Under denna rubrik kommer jag dela med mig av sådana spörsmål och de svar vi fått. Först ut är damen till höger. Det började med att Lille mannen intresserade sig för Mumintrollet som går som tecknad serie i SvD. Ingen av oss läste Mumintrollet som små. Däremot samlar vi på Muminmuggar som vi dagligen dricker vårt kaffe ur. Lille mannen gillar Storhemulen i lila bäst, och jag ågra små svarta trasselsuddar med flaskor som vi har på Torpet. Men så en dag upphov Lille mannen sin stämma över köksbordet:

- Det där mumintrollet med hår, vem är det?

Beats me. Frågan gick alltså ut över Facebook (kl 8.59) och inte dröjde det länge innan svar inkom från de mer lärde i vänkretsen.

Magdalena: Tycker han borde ha ordning på trollen! 14 March at 10:00 (Lille mannen fick en gång smeknamnet Trollet av Magdalenas äldsta tillika min guddotter då troll påstås vara hårlösa.)

Jag: Haha! Ja, det är nog därför han läser serien noga varje dag. Frågan är om det är Mumintrollets syrra eller flickvän eller bara en kompis... 14 March at 10:14

Magdalena: Snorkfröken och Mumin är inte syskon! Deras relation består i någon slags platonsk kärlek vari Snorkfröken är den drivande då hon är av en mycket romantisk och svärmisk natur. Understundom utspelar det sig svartsjukedraman dem emellan då det dyker upp någon spännande atlet eller cirkusprinsessa i Mumindalen, oftast finner dessa draman sin lösning då Mumin hjältemodigt räddar sin snorkfröken från en fara eller enleverar densamma :) 14 March at 10:21

Jag: Ja, just nu tröstar hon Mumintrollet då modern och fadern rymt till en grotta. (Tack för upplysningen, skall vidarebefordra dem till mitt eget troll.) 14 March at 11:33

Jag: Sen tycker jag det är lite konstigt att Snorkfröken har hår. 14 March at 11:36

Magdalena: Alla troll är uppenbarligen inte hårlösa! 14 March at 12:11

Malin E: Snorkfröken är, strictly speaking, inte ett mumintroll utan just en _snork_. Jag har ett svagt minne av att hon dök upp tillsammans med en bror – huruvida han hade behåring eller ej kan jag dock inte upplysa om. 14 March at 13:09

Jag: Ja, vi har ju missat 14 dagars utveckling av historien i SvD under semestern. Plötsligt var hon bara där. 14 March at 15:20

Ja, plötsligt var hon bara där och det var, som tur är, vännerna också. Vilken källa till kunskap dom är!

I nästa frukostfråga kommer det handla om en katolsk kung och hans protestantiske farbror.

måndag 22 mars 2010

Hur arroganta får vi vara?

Ann Olsson-Gislow, läkare och krönikör i Värmlands Folkblad, skriver så bra om Västerlandets arrogans. Apropå publicitetstörstande konstnärer och redaktörer.

"Om vi i väst (inklusive konstnärer och tidningsredaktörer) vill framhålla civila rättigheter, mänskliga rättigheter och parlamentarisk demokrati som ett bättre alternativ än diktatur, enpartistat och kvinnoförtryck, så måste ju väst visa att vårt politiska paket är något att sträva efter. Det kan vi bara göra genom att använda våra civila rättigheter (exempelvis yttrandefriheten) till sånt som är VIKTIGT: kräva frigivning av fängslade journalister (som Isaak Dawit), göra de fattigas och flyendes röster hörda och protestera när människorättskämpar förföljs och torteras."

Hovfjäsk

I Hagaparken håller kommunen och staten i samarbete på att sätta upp staket som skall begränsa allmänhetens utrymme till förmån för Victoria Berndatottes nya bostad.

Detta bemöts av en statligt anställd, Lennart von Quanten, fastighetsförvaltare vid Statens fastighetsverk, så här:

–Det är en mycket fin gest att allmänheten får komma så nära. Det här kommer att bli jättebra.

Oj! Man tackar och bugar.

söndag 21 mars 2010

Om idoler - gamla och nya

Något säger mig att Fredrik Reinfeldt inte var den som gick runt i 1980-talets Spånga med en knapp med Free Nelson Mandela på rockslaget. Men man kan ju ändra sig.

Snöröjning Jönköping

Eller inte. Man kan undra vad kommunen här lagt pengarna på istället i vinter...

..

Vättern är fortfarande frusen men jisses så snön smält bort på en vecka. Igår var det vårdagsjämning!

lördag 20 mars 2010

Farmor 100 år

Idag skulle min farmor, Dally Margareta Johanna, fyllt 100 år. På bilden ovan är hon 50+ och poserar framför sin fantastiska Flammentanz utanför köket där hon vanligen huserade. När hon inte satt vid symaskinen. Förmodligen har hon själv sytt klänningen hon bär.

När jag var liten tyckte alla tanterna i Björneborg att jag var lik farmor (eller pappa). Och ja, jag, min salig farbror Bengan och min kusin Carl har alla något gemensamt, som förmodligen härstammar från farmors gren av släkten. När jag tittar på kortet önskar jag att det var förmågan att driva upp min Flammentanz som den på bilden.

Om att vänja sig vid en viss standard

När jag gick i grundskolan hemma i Karlstad brukade våra lärare med jämna mellanrum köra övningar i ödmjukhet med oss elever. Övningar där vi skulle lära oss hur det kändes att inte ha någon mat. Någon gång handlade det om att fem av klasskamraterna fick en glass medan vi andra fjärdeklassare fick skorpor. (Gissa om vi med skorporna var förbannade!) Andra gånger handlade det om att vi i hemkunskapen delades in i olika länder och fick mat att laga utifrån BNP i dessa länder. Då hamnade man givetvis i Bangladesh-gruppen medan klasskompisarna i gruppen bredvid hamnade i USA och fick frossa i korvstroganoff med ris medan vi fick en korvstrimla var och tre risgryn, typ. (Och gissa om vi var förbannade då också.)

Om det var så pedagogiskt vet jag inte. Vi blev ju mest sårade, arga och frustrerade och missade nog själva poängen. Men dessa händelser dyker åter upp i huvudet, mer än trettio år senare, när jag ser människor som skulle kunnat vara mina klasskompisar då köa för rent vatten på Stora Torget i Karlstad. Och som en av mina jämnåriga Karlstadkompisar uttryckte det idag på förmiddagen:

"Det är inte alls kul, märker hur vattenberoende vi är!"

Ja, det är nästan så jag skäms över att jag drog igång duschen i morse och sedan gick ut i köket och satte på kaffe och skar om tulpanerna innan jag klev in i den... Uppenbarligen funkade inte mellanstadiets experiment på mig...

fredag 19 mars 2010

Love and republic 19 juni

Idag när jag vaknade hade jag fått brev. Ett trevligt brev som jag klipper in i sin helhet här nedan. Och glöm inte boka in den 19 juni i almanackan! :)

"Hej!

Republikanska Föreningen (RepF) har på senaste tiden fått stort medialt genomslag i TV, radio och olika dagstidningar. Företrädare för föreningen har bland annat framfört kritik mot SVT:s sätt att sköta sitt public service-uppdrag när det gäller bevakningen av det förestående kungliga bröllopet, och argumenterat för att ärftliga offentliga ämbeten inte är förenligt med demokrati.

RepF mobiliserar nu krafterna för att, även under upptrappningen till kronprinsessbröllopet, kunna tränga igenom med det demokratiska budskapet. I detta syfte har föreningen för första gången anställt en generalsekreterare, Mona Abou-Jeib Broshammar, som inledde sitt arbete i måndags. Varmt välkommen Mona – du behövs! Läs mer om Mona.


Möjligheterna att få gehör är stora när nu två förestående prinsessbröllop placerar monarkifrågan på agendan. Vi vill fortsätta med att föra ut vårt budskap och lyfta fram tänkbara alternativ till monarkin, i form av slopat statschefsämbete eller (direkt- eller indirekt vald) president. För närvarande genomför RepF också en översyn av öppna och dolda kostnaderna för kungliga bröllop och för monarkin.

Men vårens största tilldragelse för RepF går av stapeln den 18-20 juni. Samtidigt som Victoria Bernadotte och Daniel Westling gifter sig genomförs nämligen i Stockholm den allra första European Republican Convention, med inbjudna företrädare för de republikanska rörelserna i monarkierna Norge, Danmark, Storbritannien, Belgien och Nederländerna. Detta europeiska möte syftar till att vidareutveckla samarbetet i republik- och demokratifrågor.

På kvällen den 19 juni anordnas en stor fest med uppträdanden av kända artister under parollen ”Love and Republic”. Till skillnad från andra pågående festligheter är de som medfinansierar tillställningen också välkomna att delta, och som medlem får du möjligheten att köpa biljett först! Mer information kommer snart.

För att kunna fortsätta vårt arbete behöver vi dig som medlem (om du inte redan är det). Föreningens verksamhet är beroende av medlemsavgifter och donationer, då den inte är berättigad till föreningsstöd. Samtliga styrelsemedlemmar arbetar helt ideellt. För 200 kronor blir du medlem och stöder vårt opinionsbildande arbete. Gå in på denna länk.

Välkommen som medlem i Republikanska Föreningen!

Republikanska Föreningens styrelse"

onsdag 17 mars 2010

Ökad jobbsökradie

Läser i dagens tidning om en ung kvinna, 19 år, som sökt jobb i Enköping sedan hon slutade sitt sommarjobb efter gymnasiet för sisådär sju månader sedan. Svenska Dagbladet kallar det "nästan ett års tid" i sin bildsvit under vinjetten 'Unga och jobbet'. där dom skildrar ungas "utanförskap" på arbetsmarknaden. 19-åringen känner att hon "sakta slösar bort livet" och har nu bestämt sig för att lämna Sverige för Oslo. Helst vill hon bli teckenspråkstolk, inredningsarkitekt eller musikalartist men vill vänta med att börja plugga.

Och? När jag var 19 år och slutade gymnasiet (1987) hade jag redan bestämt att jag skulle åka till London och jobba som au-pair. Nu funkade inte det, mest för att jag var genuint obekväm med att leva upstairs-downstairsliv och redan då upptäckte mig ha svårt för hushållsnära tjänster. Men var det ett alternativ för oss nyutsprungna studenter att sitta kvar i Karlstad och hoppas att jobben skulle ramla över oss? Knappast. En del av oss flyttade till Stockholm, andra till London eller Göteborg. Jobben varierade. Mitt första jobb var i ett sjukhuskök i Åkersberga Ett oerhört tungt jobb i en uteslutande finskspråkig miljö (voivittu var det vanligaste ordet på jobbet) som jag lämnade för ett 14-dagarsvik på kontor. Ett vik som sedermera blev till fast jobb fram till dess jag började plugga igen, två år senare. (Jo, jag hade tur som pluggade mig igenom den dåvarande lågkonjunkturen.)

"Jag vill klara mig själv och inte vara beroende av mina föräldrar. Visste jag inte att jag skulle åka iväg snart hade det känns [sic!] hopplöst." Säger 19-åringen i bildreportaget.

Men jag tror att vi måste tänka lite bredare än till den egna landsortsstaden. Det var vi tvungna redan 1987 och det har väl inte förändrats? Och visst kändes det som att Karlstad fått sin chans då, som nittonåring. Visst har det känts som om Sverige varit för trångt ibland. Men det trodde jag var ett normalt tillstånd, inte en fråga om att en "hel generation hamnat utanför" som Svenskan försöker påskina.

Så, den nittonåriga tjejen i reportaget gör ju det enda rätta. Ut och se dig omkring! Tjäna egna pengar, res! Skaffa sedan en bra utbildning. Sen kan man ju bestämma om man vill söka sig tillbaka till hembygden eller om man hittat något roligare ställe än Enköping att leva på.

Common people

This morning I sent an email to a friend in another country, telling her about the debate about "ordinary people" here in Sweden and us belonging to what in Sweden is refered to as the "cultural elite" and in her country as the "secularist political elite". And somehow this song popped up in my head...

tisdag 16 mars 2010

När jag i helgen möblerade om för våren på bloggen valde jag ett av de mest vårlika tecken jag vet som header. Nu är väl sanningen den att våren i Jönköping kommit ungefär lika långt som på bilden ovan. Men solen skiner fortsatt från klarblå himmel och nu väntar vi på islossning.

Jämställdhetsstriden om hemmen

För fem år sedan författade jag en uppsats om hushållsnära tjänster och huruvida en skattesubventionering av sådana stred mot den sedan fyrtio år hållna jämställdhetspolitiken i Sverige. I uppsatsen kom jag fram till att så är fallet. Det vill säga att en politik som syftar till att få kvinnor att gå ut på arbetsmarknaden och männen att gå hem till familjen motverkas av att staten betalar för att andra kvinnor skall utföra detta hemarbete.

Det förvånar mig att det varit så tyst i debatten om just detta pespektiv. När Jan Björklund plötsligt blir en försvarare av invandrade kvinnors jämställdhet och står i TV och gång på gång upprepar att skattesubventionerna är en jämställdhetsreform för dessa stackars kvinnor som inte skulle få något annat jobb än städjobb. Ja, då är det ingen som ifrågasätter det med att fråga var männen finns i detta.

I Dagens Arena skriver Devrim Mavi om en något annan vinkling på problemet. Det som Björklund ville ta upp, att man tycker att det är OK med ROT-avdrag men inte med avdrag för städtjänster. Är man för jämställdhet måste man gilla att ens skattepengar går till finsansiering av högavlönade som inte vill städa själva. Men är det verkligen jämställdhet att (invandrade) kvinnor lotsas in i ännu en låglönesektor? Och skulle de då inte lika gärna kunna arbeta inom välfärdssektorn för dem som verkligen behöver deras hjälp, gamla och sjuka?

Även Lena Andersson tog upp ämnet i en krönika i DN i veckan som gick, skillnaden mellan de sammanhang RUT och ROT existerar i, om offentliga och privata sfärer. (Vilket såklart svårt provocerade kommentatorer som inte vill kännas vid heller denna dimension.)

Lena Andersson:

"Kontexter är viktiga. Den som forskar i tarmens bakterieflora hanterar samma avföring som den som tömmer latrintunnor. En gynekolog och en hallick tjänar sitt levebröd av samma kroppsliga sfär. Ändå förstår vi att det är olika saker, därför att vi förstår sammanhangets betydelse."

Devrim Mavi

"Rut-avdraget handlar till syvende och sist om en ideologisk strid om hemmet och familjen. Just nu subventionerar vi borgerliga ideal om den lilla familjens alltid renskrubbade ordentliga hem. Det är dags att ta ställning för lite skit i hörnen. Ett rent hem kan vara trevligt att komma till, men det är ingen mänsklig rättighet att få det subventionerat med skattemedel."

Nog är det dessa herrskapsideal vi betalar för, snarare än schyssta villkor på arbetsmarknaden och jämställdhet. Det vore klädsamt att förespråkarna för dessa skattesubventioner ville erkänna det.

Relativa mänskliga rättigheter

Integrationsminister Nyamko Sabuni har givit Säpo i uppdrag att ta fram en "nationell helhetsbild över den våldsbejakande islamistiska extremismen" i Sverige. Det lär ju vara Säpos uppgift att ha en helhetsbild av våldsbejakande extremism så det kan väl inte vara så svårt? Frågan är bara varför just den islamistiska extremismen är så intressant när vi nu inte haft något islamistiskt våld i Sverige. Vore inte en helhetsbild av den vita nationalistiska extremismen av större intresse för regeringen, det är ju trots allt dom som mördat människor här i landet på senare år.

Detta har även Janne Flyghed, professor i kriminologi, och juristen Anna Wigenmark från Civil Rights Defenders (formerly known as Helsingforskommittén) konstaterat på Brännpunkt idag. De ifrågasätter utvidgningen av uppdraget att inte bara kartlägga våldet utan också oskyldiga människors åsikter. Det vill säga människor som inte begått några brott men som kanske, möjligen kommer göra det i en framtid. Typ. McCarthyismen lever och frodas i Sverige med muslimer som måltavla.

Nyamko Sabuni gjorde en tämligen blek figur när hon häromdagen med Jan Guillou och Lars Vilks debatterade yttrandefrihet i SVT. Liksom sin partikollega Jan Björklund i debatten med Wanja Lundby Wedinn om hushållsnära tjänster, hade Sabuni övat in ett mantra, ett budskap hon hade att hålla sig till. Björklunds var, mycket oklädsamt med tanke på partiets status i jämställdhetskampen, jämställdhet för städerskorna. Sabunis att yttrandefrihet står över allt. Lars Vilks har rätt att rita rondellhundar som ser ut som Muhammed och blogga om att muslimer är lite bakom och inte lika upplysta som kristna och judar. För här har vi yttrandefrihet.

Men åsiktsfrihet, det har bara de som tycker som Sabuni. Därför lär väl uppdraget att utreda blivande islamistiska våldsverkare gå till Magnus Ranstorp som har erfarenhet av att utan hänsyn till jobbig forskningsmetodik leverera de svar regeringen vill ha.

För övrigt anser jag att det faktum att Magnus Ranstorp destruerat sin forskningsmaterial från den famösa Rosengårdsrapporten, borde ha granskats lika mycket som någonsin Christoffer Gillberg.

Uppdatering: Här kan man läsa hur Peter Kadhammar försökt få svar från Säpo om islamistiska brott i Sverige. Det var svårt eftersom inga sådana begåtts.

måndag 15 mars 2010

Godistrollen

I fredags satt jag och min gode vän A på en lunchkrog i Jönköping. På andra sidan gatan ligger en godisaffär, lockande med ljusa och klara färger. Under vår dryga timme på lunchstället klev en evig ström av människor genom godisaffärens dörr. Vuxna människor i sällskap av sina kollegor. Några kanske handlade inför helgen, andra köpte förmodligen bara lite fredagsgodis efter lunchen.

Att jag alls noterade detta var förmodligen för att jag själv kände ett oerhört sug efter att gå in i butiken när jag fick syn på den. Detta trots att jag varit på godisavvänjning i Thailand och knappt ätit något godis på tre veckor. För utomlands är godissuget inte detsamma. Det beror förmodligen på en avsevärd skillnad i godiskonsumtionen. Inte bara äter vi svenskar mest godis i världen (17 kilo/person om året, jämfört med t ex amerikanernas 11 kilo). Vi är också världsmästare på lösgodis och valfrihet.

I Sverige har vi en lång tradition av att välja exakt vilka bitar vi vill ha. Minns hur vi på rasterna i fjärde klass sprang till Boddes godisaffär på Kronoparken i Karlstad och pekade ut det godis vi ville ha, som den sure Bodland, som verkade hata oss barn, sedan la i små påsar. Sega råttor, bumlingar, colaflaskor.

Utomlands finns inte denna valfrihet. Utbudet är inte heller detsamma. Gå in i en brittisk tidningskiosk och du kan på sin höjd hitta en påse Malteesers eller en Twix, och det är helt enkelt inte lika lockande som sockerbitar, hallonlakritsskallar och syrliga skumbläckfiskar (min senaste favorit, särskilt de turkosa).

Lördagsgodis har heller aldrig varit ett fungerande koncept för mig. Måndags-, tisdags-, onsdags-, torsdags-, fredags- och söndagsgodis går minst lika bra. Därför försöker jag nu vänja mig vid att bara äta godis på lördagar. Barnsligt kan tyckas men så har vi svenskar också ett oerhört barnsligt förhållande till godis. Känn efter själva, hur ni känner er när ni står där med skeden vid Karamellkungens byttor och känner snålvattnet börja rinna till och hur det suktande belöningssystemet tar över våra hjärnor.

Det är förmodligen denna långa tradition av godisätande, kombinerat med utbudet, som är orsak till att det inte längre är småungar som trängs kring godisbutikens disk på lunchrasten.

söndag 14 mars 2010

Ommöblering av bloggen

Om någon av mina läsare är bra på HTML-kodning skulle jag behöva lite tips. Dels skulle jag vilja ha bredare fält för själva blogginläggen, dels skulle jag vilja ha två spalter för sidomenyerna. Och en bloggheader som löper över hela sidan. Tips mottages tacksamt för var i HTML-koden jag ändrar detta. :)

lördag 13 mars 2010

De komma från öst och väst


Idag är det demonstrationer i Bangkok. [Ändrat till imorgon söndag sedan vi var i Thailand för en vecka sedan.] Rödskjortorna, före detta premiärminister Thaksin Shinawatras anhängare, väller in i huvudstaden från runt om i landet. Samtidigt sägs familjen Shinawatras släktingar fly landet inför demonstrationen. Anledningen till demonstrationen är att den landsflyktige Thaksin av högsta domstolen fråntagits en dryg miljard dollar som han tillskansat sig olagligen under sin tid som premiärminister. Thaksin är omåttligt populär på landsbygden och ses av folket där som en person som bryr sig om fattiga. Ironiskt nog är det för att ha lagt beslag på statliga medel som han befinner sig i landsflykt. Han sägs befinna sig i Kambodja men höll när domen föll i slutet av februari presskonferens från Dubai.

Gulskjortorna, som stödjer kuppmakarna från 2006 då Thaksin störtades, är ju kända för att ta till ganska tuffa metoder, som att ockupera den internationella flygplatsen och därmed förhindra turister från att komma in eller ut ur landet. Detta har synbarligen påverkar turistindustrin i Thailand då antalet utländska turister minskat, om än kanske inte från just Sverige. I år tror man att en halv miljon svenskar kommer att besöka Thailand. Några av dem är våra vänner som just nu befinner sig i en bil på väg till flygplatsen från östra Thailand. Låt oss hoppas att köerna inte är för intensiva och att de röda inte får samma idé som de gula.

- Pappa var... mazarintjuv...

Ett av Galenskaparna/After Shaves bästa nummer är intervjun som kulturpersonligheten Ulf Raskenstam utför för programmet Påflugen på med författaren Jim Ture Ödegård om Ödegårds svåra böcker om lille Sejfert vars mamma var hora och vars pappa var rånare. Intervjun urartar när Ödegård säger att hans mor alltid var glad och att pappa alltid hade gott om pengar.

Urartade gjorde också mazarinkuppen i Åstorp. När polisen snabbt kom bovarna på spåret och kunde gripa en av dem på bar gärning när han matade sitt lilla barn med mazariner, brownies och dammsugare.

Känn på den. "Nä, vi hade ett underbart liv, mamma var alltid glad, pappa bjöd alltid på mazariner."


Röda Malmö ser likheter med Kasper och Jesper och Jonatan, Jan Nilsson med Ville Vessla. På något vis känns det tryggare med rånare som stjäl mazariner än som håller på med knark och annat ont. Bronsonbloggen menar att detta till och med ger Black Cobra ett mänskligt ansikte, och att nöd går före rätt när kaffet är bryggt och kakburken gapar tom.



Hur bra är inte den här mannen!?

Och vi prickade in 44 poäng i finalen! Och jag tog gåtan om 'det gamla berget'. :)))

För övrigt anser jag att På Spåret borde sändas varje helg året runt.

fredag 12 mars 2010

Kvinnor i massor

På Internationella kvinnodagen satt Pär Ström i radion och sa att anledningen till att nio av tio statyer av verkliga personer är män beror på att det inte funnits några kvinnor att avbilda. Idag har medlemmarna i Rättviseförmedlingens Facebookgrupp på bara några timmar tagit fram ca hundra kvinnor som borde ha en eller flera statyer. En fantastisk lista över fantastiska kvinnor. Allt från de första kvinnorna i Malmö kommunfullmäktige, Anna Herslow och Kristina Frank till min stora idol Monica Zetterlund. I Malmö finns för övrigt inte en enda staty med en påklädd kvinna som funnits på riktigt. Och som någon skrev, tänk er en stor staty av Magdalena Forsberg med geväret på ryggen skidande i spåret över ett väl valt torg!

Men Pär Ström, här kommer listan över kvinnor som borde få både en och två och tre statyer!


En gång världens sexigaste rocksångare, och karln kan fortfarande sjunga! Underbar låt dessutom.

När floden inte sipprar neråt

Trickle down. Teorin som låg till grund för Margareth Thatchers politik i Storbritannien på 1980-talet. Att om bara de rika tillåts bli riktigt, riktigt rika så kommer små smulor av rikedom trilla ner till alla andra på samhällets botten. Små bäckar av guld som sipprar ner genom samhällskroppen och komma alla till godo.

Denna idé är dessvärre inte död hos den svenska högern utan lika alive and kicking som Simple Minds 1985. Tron på att sänkta skatter för de rika leder till störrre välstånd för de fattiga är högst aktuell inom Alliansregeringen. Man kunde ju önska att det skulle gått för Trickle Down-teorin som för Simple Minds efter Once Upon a Time-albumet, att den fallit i om inte glömska så åtminstone bara levt kvar som ett romantiskt minne i det kollektiva medvetandet.

Men så kommer Kate Pickett och Richard Wilkinson från Thatchers och Jim Kerrs hemland och ger ut en bok om jämlikhetens verkan på samhället. Jämlikhetsanden (Karneval). Och Högerdebattörerna får hicka. Deras stora skäl för att inte vilja minska inkomstklyftorna, att dessa behövs för att skapa välstånd bland alla, bemöts och ifrågasätts starkt i Jämlikhetsanden. I stället menar författarna att inkomst spelar roll för hälsan och att jämlika samhällen har mindre problem med våld och droger. Människor blir friskare av jämlikhet, helt enkelt.

Peeter-Jaan Kask skrev på Internationella kvinnodagen en upplysande krönika i Värmlands Folkblad om högerns försök att göra ner Picketts och Wilkinsons bok med de gamla vanliga argumenten, de positivistiska att inga orsakssamband föreligger bara för att man kan visa ett statistiskt samband mellan ojämlikhet och ohälsa. Som om de nyliberala ekonomerna någonsin kunna föra sin trickle down-teori i bevis. Som om det finns ett enda samhälle i världen där stora inkomstklyftor och ojämlikhet lett till välfärd för alla.

torsdag 11 mars 2010

- Förlåt att vi svek er

Återigen har brittiska myndigheter fått be om ursäkt för sin oförmåga att skydda barn från deras föräldrar. Sist jag tog upp ämnet gällde det den så kallade "Baby P" i Haringay, London. Nu har två vuxna systrar fått en oreserverad ursäkt från myndigheterna i Sheffield för misslyckandet att skydda dem från deras fars övergrepp under en trettiofemårsperiod. Fadern som kallade sig själv 'gaffer' [chef, men också ett ålderdomligt dialektalt uttryck för 'käre far'] våldtog och misshandlade sina döttrar från åtta års ålder. På känt Fritzl-maner gjorde han dem gravida 19 gånger och de födde tillsammans nio barn varav sju lever. När den ena utsattes för sexuella övergrepp fick den andra passa barnen. Graviditeter har inte hindrat våldtäkterna och under perioden 1990-1996 var båda ständigt gravida, ibland två gånger samma år. Av rädsla för att barnen skulle omhändertas har flickorna/kvinnorna inte vågat anmäla. När de ringt myndigheterna för att få hjälp skall dessa ha svarat att de inte skulle fått behålla sina barn om de namngett fadern.

Kvinnorna har varit i kontakt med 28 olika myndigheter och ett hundratal anställda sedan 1973. Ingen av dessa har lyckats skydda dem från övergreppen även om många misstänkt att allt inte stod rätt till i familjen. Fadern har hela tiden flyttat runt med familjen för att undvika myndighetsinblandning. En allmänläkare som behandlat flickorna under flera av deras graviditeter blev avstängd redan för fem år sedan. I övrigt har ingen blivit uppsagd eller omplacerad som en följd av underlåtelsen att agera. Vissa myndighetspersoner lär ha levt med den felaktiga uppfattningen att de inte kunnat agera om inte döttrarna erkänt vad de utsatts för, att de därmed skulle kunnat bli anklagade för att ha brutit mot en tystnadsplikt de inte haft i sådana här fall.

Den 57-årige mannen, som erkänt 25 av de ca 1 000 våldtäkter han anklagats för, är nu dömd till ett livstidsstraff, vilket åtminstone innebär 14 år i fängelse. (Hans historia skulle innebära att det blivit 19 graviditeter på 25 våldtäkter, alternativt att döttrarna ville ha sex med honom.) Mannens identitet får inte avslöjas då det även skulle avslöja döttrarnas identitet. (Med Elizabeth Fritzl i färskt minne känns det som ett vettigt beslut.) I media porträtteras han på pixlade bilder med kammad lugg och en pint lager i handen. Av medierapporteringen kan man läsa sig till att det även fanns en mor och en bror i familjen. Brodern, även han utsatt för misshandel och att ha fått bevittna grov misshandel av systrarna, uttalar sig och säger att de borde fått hjälp redan under den tidiga barndomen på 1970-talet. Modern har känt till faderns övergrepp och att han var far till döttrarnas barn. En blaska i Australien berättar att även hon fått utstå upprepad misshandel från maken och att hon flyttade ut tillsammans med sonen 1992. Brodern säger att han skall ha anmält att systrarna utsatts för incest redan 1997 efter att modern berättat att hans systerson även är hans halvbror.

Utredaren, som konstaterar att det förmodligen skulle ha räckt med att en enda person agerat, säger också att många av myndigheternas misstag har begåtts under 1970-, 80- och 90-talen. Detta innebär att det förmodligen är mer rätt att säga att det är de rutiner som funnits under denna tid som skall ifrågasättas. Men frågan är också om samma sak skulle kunna hända igen, idag? Historien om Baby P visar ju att det är fullt möjligt.

onsdag 10 mars 2010

- Varför skaffar du barn om du inte kan ta hand om dem?

Den frågan fick tyska Manuela Maier när hon skrev in sin nioåring (!) på eftermiddagslektioner i skolan. Tyskland har en 250 år lång tradition av att barn bara går i skolan på förmiddagarna för att sedan gå hem till mamma som lagar lunch och hjälper med läxorna. Alla kan ju förstå vad det innebär för kvinnors frigörelse och möjlighet att skapa sig en egen ekonomi. Att vara ensamstående mamma i Tyskland kan för övrigt inte vara lätt.

Men Tysklands regering har valt en helt annan väg än de kristdemokratiska kollegorna i Sverige. Enligt svensk modell har man infört längre föräldraledighet för båda föräldrarna och skolorna har börjat erbjuda undervisning även på eftermiddagarna. Anledningen är krass. Kvinnorna behövs på arbetsmarknaden och barnen behövs för samhällets fortlevnad. För alla vet ju vad som händer när man snörper åt kvinnors möjlighet att både skaffa barn och jobb. Det blir inga barn, vilket väl Angela Merkel är ett utmärkt exempel på själv.

Otacksamma kvinnor

Sent omsider hittar jag Lisa Förare Winbladhs inlägg om att internationella kvinnodagen inte är någon mors dag. Moderaterna gratulerade ju i måndags alla kvinnor på vår dag. Liksom för att fira att kvinnor är underordnade män på så många områden i livet. Sen tog dom tillbaka lite genom att säga att det inte var dom utan en praktikant som sluntit lite på tangenterna. (Minns: Det var inte jag, det var Ursula-Federley.) Särskilt Anna Ardin var taskig mot den stackars praktikanten och frågade om Moderaterna säger grattis till de HIV-sjuka på internationella AIDS-dagen också.

Vad ÄR det med oss kvinnor? Kan vi inte bara vara glada och tacksamma att vi fått en egen dag? Varför skall vi vara så sura hela tiden? Som på 8 mars för ett par år sedan, då vi kvinnor hyllades av Kurdo Baksi som stod på Sergels Torg och delade ut rosor till alla kvinnor som gick förbi. Och en massa bittra kvinns häcklade hans fina initiativ. Otacksamma är vad vi är.


Dagar då jag tar mig för pannan och känner mig medelålders

Häromdagen hade jag en diskussion med två vänner om 'dagens ungdom'. Vi har själva passerat trettio-, fyrtio- och femtiostrecket och kan väl anses ha lämnat ungdomen bakom oss. Det vi nu kom att diskutera är hur somliga yngre personer inte bara tycks ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden utan också verkar fullkomligt ovilliga att göra det. Exemplen från våra erfarenheter visade sig inte vara få.

Det rör sig om föräldrar som anser sig göra sina tonåringar en tjänst när de 'slipper' sommarjobba. Deras barn skall inte behöva slita på lovet, de har minsann råd att försörja sina barn. Detta gör att barnen inte har några som helst meriter att visa upp när de slutar gymnasiet (om de nu klarar det). De har aldrig gått till ett jobb, kan inte visa att de kan passa tider och fungera på en arbetsplats. En rejäl björntjänst från föräldrarna alltså.

Det rör sig om personer som levt på socialbidrag hela livet, upp över trettioårsstrecket. Som får förslag om att söka ett jobb där det de facto finns alla möjligheter att sedan avancera. Men som svarar att - Nääää, då måste jag ju åka hela vägen från Huddinge in till stan varje dag.

Det rör sig om personer som skadar sig själva för att slippa jobba. Som gör allt för att få en diagnos som skall förhindra att de behöver utföra arbete.

Det rör sig om personer som socialen ordnar lägenhet till då föräldrarna tycker att tjugofemåringen faktiskt inte kan bo hemma längre. Som tvingas gå i program på Arbetsförmedlingen som de sover sig igenom. Eller inte kommer till då de satt uppe hela natten och spelade på datorn.

Det rör sig om personer som gång på gång börjar på universitetet för då får man ju studielån. Men som nu sitter med flera terminers studieskulder och inga poäng. För poängen delades ju inte bara ut tillsammans med studielånet, man var ju tvungen att tenta av dem.

Det handlar om personer som inte kan söka jobb där dom skulle kunna få jobb för då måste dom åka buss till jobbet.

Hela tanken om att skaffa en bra utbildning, tjäna egna pengar och leva ett fritt liv verkar aldrig ha slagit dessa personer.

Det intressanta är att dessa personer [som jag exemplifierar med] har ett par saker gemensamt. De är övertygade om att de vet bäst och de är alla stockkonservativa och röstar endera på Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Någon tycker egentligen att Moderaterna är alldeles för liberala. Motiven till deras politiska åskådning är bland annat att det inte borde få finnas några socialbidrag till folk som inte gör rätt för sig. Att vi betalar alldeles för höga skatter i Sverige. Att man måste tänka främst på Sveriges ekonomi. Allt kryddat med främlingsfientlighet och nationalism.

Dessa djupsinnigheter har alltså våra socialbidragstagare ovan kommit fram till i sitt utanförskap, som de för övrigt inte verkar uppfatta som ett utanförskap.

Och jag minns min far vars tinningar började bulta om man vågade framföra att man helst ville gå och drälla hela sommarlovet. Som ordnade sommarjobb hos bonden på Torpet där han och jag målade ladan och jag fick en slant för besväret. (Som jag fick behålla själv.) Eller mamma som också fixade sommarjobb på dåvarande KAMYR, där jag sorterade post i fyra veckor när den ordinarie personalen var på semester. Och hur gôtt det var när lönen kom. Och hur skönt det var att kunna skriva in de där veckorna i sin meritförteckning när man sökte nästa jobb. Och nästa.

Och jag tänker på de bortskämda spolingarna som gör allt för att slippa jobba och som tycker att välfärd är trams. Och jag tar mig för pannan och känner mig rysligt medelålders.

Frågor kring pigavdrag

Även Magnus Ljungkvist reagerar på journalisters flathet inför de verkligt intressanta frågorna i debatten om pigavdrag. Sådana frågor som jag och mina kollegor som arbetar med jämställdhet, jämlikhet och arbetsmiljö ställt oss från början. Till exempel hur ett skyddsombud kunna bevaka arbetsmiljön då de inte har tillträde till privata hem? Hur kan arbetsgivaren förebygga en dålig arbetsmiljö hos kunderna i deras hem? Om det är svårt inom bemanningsbranschen så lär det inte vara lättare där kunden är en privatperson. Detta är frågor som de fackförbund, bland annat mitt eget Unionen, som vurmar för hushållsnära tjänster inte gett något svar på. Varken då eller nu.

Tror facken att alla företag skall teckna kollektivavtal? Att kollektivavtalet automatiskt kommer att få företaget i fråga att börja ställa krav på kunden för hur arbetsmiljön, den fysiska och den psykosociala, är utformad på arbetsplatsen? Om kunden ignorerar städerskan och behandlar henne som luft, är det då inte ett arbetsmiljöproblem? Vad gör städföretagen åt det? Vågar den icke fast deltidsanställda städerskan säga ifrån? När Svenskan skulle hitta en städerska att intervjua fick man använda tolk. Hur enkelt är det att säga ifrån om man inte ens talar samma språk som sina chefer?

Eller är det helt enkelt så att fackens ledningar och styrelser, liksom de journalister Magnus Ljungkvist granskar, själva nyttjar dessa tjänster och tycker att avdraget är toppenbra. För just dem. För oftast är det ju, som i Unionens fall, inte deras egna medlemmar som står där uppflugna på en stege för att putsa byrådirektör HK Bergdahls (eller förbundsordförande NN:s) kristallkrona.

tisdag 9 mars 2010

Touché!

Ulrika Hagström är jämställdhetspolitisk utredare på TCO. I detta inlägg ställer hon ett par riktigt bra frågor. Till exempel den här: - Om vi redan är jämställda i Sverige, när blev vi det? Eller har vi alltid varit det? Är vi kanske rent av det enda jämställda landet i världen, eller är alla länder jämställda?

Tål att tänkas på.
Jag klarar inte av att ha det där badrummet överst på bloggen. Brrrrr! Petar därför in den vinnande bilden i omröstningen om vilka Mongolietbilder jag borde hänga på väggen. Resultatet blev denna och den med den ensamma kalven. Men.... *låter som Tony Irving* Jag tror jag skall göra på det sättet att jag parar ihop olika tavlor i olika storlekar. Skall bara bestämma hur, och dessutom hur jag skall hantera inramningen. Canvas? I glasram med passepartout?

Resultatet blev:

Den med två hästar (ovan) 9 röster

Den med kalven 7 röster

Den med hästar på rad mot horisonten 6 röster

Den med hästar, MC och gerar 6 röster

Den med berget 5 röster

Den med flera hästar 5 röster

Den med utsikt 3 röster

Den med kon 3 röster (och det hade Lars-Erik i Bröderna Lagerståhls berättelse om Pedagogiska Snutte inte gillat, han som älskar bokmärken med kor på)

Stort tack för ert engagemang och fina smakhjälp! När det är klart kommer det komma bilder här.

Hemma hos verklighetens folk

Som den Hemnetknarkare jag är har jag sett det mesta. Trodde jag. Men nu inser jag att mäklarna gör ett hästjobb för att få folk att rensa innan de fotar deras lägenheter. Sådan smakcensur förekommer inte på Expressens sajt där folk får lägga upp bilder på sina hem, helt ostagade. Och ja, man kan säkert köpa billigt om man bara lyckas se igenom alla prylar men vad gör man med ett badrum som det ovan?

måndag 8 mars 2010

Varför skulle inte kvinnor rösta rödgrönt?

Svenska Dagbladet har beställt en Sifoundersökning av partisympatier uppdelat på män och kvinnor. Denna tar sin början 1998 då MP, S och V började sitt samarbete. (Intressant att man åtminstone på redaktionell plats ger dessa tre partier erkännandet att de faktiskt samarbetat i över tio år, åtta år i majoritet, då man på ledarplats brukar förneka existensen av ett sådant samarbete.)

Undersökningen visar att kvinnors partisympatier för det mesta ligger till vänster. Förutom 2006 då fler kvinnor röstade på Alliansen än på de Rödgröna. Detta trendbrott verkar dock kvinnorna ha ångrat bittert då stödet för de rödgröna är rekordhögt bland kvinnorna idag.

Är någon förvånad?

Anledningen till att kvinnor tenderar att vara med vänster än män brukar anges till att kvinnor prioriterar den offentliga sektorn högre. (Medan män sätter skattepolitik och landets ekonomi högre.) Kanske beror det på att det är i den offentliga sektorn många kvinnor jobbar. Kanske att denna sektor ger dem möjlighet att jobba och tjäna egna pengar genom att den tar hand om deras barn och gamla föräldrar. Varför skulle man rösta på några som har som främsta strategi att sänka skatterna och minska denna sektor för att istället överlåta ansvaret för barn och gamla på privata alternativ eller, genom vårdnadsbidrag, på kvinnorna själva? Ett politiskt alternativ som består av partier (M och KD) som vägrar redovisa sina partistöd, förmodligen för att det skulle skrämma iväg än fler kvinnor om det framkom att pengar pumpas in till ett regeringsparti från Ja till livet-rörelsen som vill begränsa kvinnors rätt att själva bestämma när det skall ha barn eller inte.

Grunden i ett jämlikt samhället är att man skall ha en lön man kan leva på. Grunden i ett jämlikt och jämställt samhälle är att man skall kunna försörja sig själv och sin familj på denna lön, oberoende av någon annan. Själva kärnan i jämställdheten är det ekonomiska självbestämmandet. I praktiken betyder det att man skall ha tillräckligt med piss-off-pengar för att kunna lämna ett dåligt förhållande och fortfarande kunna överleva som ensamstående. Det betyder att man inte inte skall behöva be sin partner om pengar för att gå ut och köpa den där snygga jumpern man sett på Best of Brands.

För att kvinnor skall ha en möjlighet att tjäna dessa pengar måste de avlastas de obetalda uppgifter som kvinnor i mycket större utsträckning fått sig tilldelade/tagit på sig. Någon annan måste ta hand om barnen på dagarna, någon annan måste ta hand om gamla svärmor. Om detta skrev jag för Fi efter ett ABF-semiarium 2006. Då visades att mer än 90 procent av allt arbete inom äldreomsorgen utförs av kvinnor, ca 70 procent av alla anhörigvårdare är kvinnor och ca 70 procent av dem som tar del av äldrevården är kvinnor.

Tro fan att kvinnor värnar om en fungerande offentlig sektor med hyfsade löner. Det sker inte genom skattesänkningar och nedmotering av den allmänna välfärden. För även om löneskatteavdraget ger pengar att köpa den där jumpern så räcker det inte till vården av barnen och våra äldre. För detta måste vi spara och satsa gemensamt och det är det vi kvinnor fattat.

söndag 7 mars 2010

Tips till feministiska partier

Åsa Petersen är, som alltid, bra på Aftonbladets ledarsida idag. Hon sticker hål på Moderaternas nya jämställdhetsretorik där dom säger sig vilja förbättra jämställdheten genom reformer som ändå inte återställer läget till där det var före valet 2006. Först försämrar vi. Sen förbättrar vi lite och låtsas som om det är en förbättring, när det i själva verket fortfarande är en försämring. Duh!

Rätten till heltid. Delad föräldraförsäkring. Lika lön. Där finns tre frågor som feministiska partier, i och utanför riksdagen, borde ha som sina huvudfrågor i valrörelsen. Då det gynnar jämställdheten för både kvinnor och män. Det skall bli spännande att se vilka av feministerna som tar sig an dessa för jämställdheten grundläggande frågor genom att formulera dem och sedan driva dem stenhårt.

I döda mäns sällskap

Jag verkar ha drabbats av en vurm för biografier om döda män, om man skall döma av de i Bangkok inköpta böckerna ovan. Jim Thompson, thaisilkesindustrins skapare i Thailand, som mystiskt försvann under en promenad i Malaysias högländer på 1960-talet. Pol Pot, ledare för Röda Khmererna, som dog i Kambodias djungel trettio år senare och revolutionens ledare Ayatholla Khomeini som fortfarande spökar i Iran. Författarna är i tur och ordning William Warren, Philip Short och Con Coughlin. Och jag började med den i sammanhanget avsevärt trevligaste, Thompson.

(Denna manskoncentration vägs upp av att jag just avslutat biografier om Monica Zetterlund och Zarah Leander och till största delen endast lyssnar till kvinnors musik, med Melody Gardot som starkaste röst just nu.)

Fi:s tredje valrörelse

Gudrun Schyman berättar för Fria Tidningen att hon ser lika lön som den viktigaste valfrågan. Det blir spännande att se om Feministiskt initiativ (Fi) håller med henne. Efter mina år i föreningen, som aktiv i en valrörelse och i styrelsen, kan jag konstatera att arbetsmarknadsfrågor inte precis legat i topp i de interna diskussionerna. Där har jag från gång till annan känt mig ganska ensam. Kanske har det med ålderssammansättningen bland medlemmarna att göra. För även om schyssta förhållanden på arbetsmarknaden är viktigt även för unga, ännu inte fast anställda, så är det inte alltid prio ett i denna grupp. Alla som jobbar med rekrytering av unga till facket vet vad jag pratar om. Det är oftast när man varit ute på arbetsmarknaden ett tag som man ser sambanden och behoven av fackligt inflytande och alls upptäcker att löneskillnader existerar.

Schyman nämner också att man jobbar med nollbudget i Fi. Ja, det blir ju gärna så när folk själva får välja hur mycket de vill betala, med en miniavgift på 30 kr. Då går det inte att lägga en budget, då får man förlita sig helt och hållet till att medlemmarna ställer upp och bidrar gratis med resor till möten och sin tid. Låt oss hoppas, för sakens skull, att folk anser sig ha råd att satsa mycket av både pengar och tid.

Fi:s valberedning har i dagarna lämnat förslag om riksdagslista. 38 nya och gamla namn. De flesta känner nog bara igen Gudrun Schyman. Det kommer krävas tid, kraft och pengar för att förklara för folk varför just denna lista skall väljas in i riksdagen. Utöver en bra valplattform förstås. (Ett genomarbetat politiskt program finns redan.) Jag kan tänka mig att ålder och bostadsort kan bli frågor som lyfts när listan skall fastslås på valkonferensen i slutet av mars. Av de 16 första på valberedningens förslag är 50 procent under 30 och nära 70 procent bor i Stockholm. Som jag kunnat läsa mig till finns inte en enda kandidat från norr om Uppsala. (Och det lär knappast vara valberedningens fel.)

Utöver riksdagslistan kommer Fi förmodligen att presentera listor till kommunvalen i olika städer. Stockholm och Malmö torde vara givna då partiet i vissa av dessa orters valkretsar får oerhört stort stöd. (Södermalm i Stockholm och Möllevången i Malmö.) Mitt tips inför Fi:s tredje valrörelse är att om man lyckas mobilisera i större städer som Malmö, Göteborg och Stockholm kan man kanske åtminstone ta steget in i dessa kommunfullmäktigen. Det ger i sin tur möjligheter till en fjärde och femte valrörelse. För återväxten av nya, unga feminister är det ju inget fel på.

RUT-förespråkarna överdriver effekterna av avdraget

Förre TCO-ekonomen Roland Spånt förklarar idag det som varje journalist borde kunnat räkna ut själv innan de spridit det uppenbart felaktiga ryktet att RUT-avdraget skapat 11 000 nya jobb. Spånt menar att det är en grov överskattning och att antalet skapade jobb snarare ligger kring 900 (!) heltidsjobb. Det blir väldigt många skattekronor för varje skapat städjobb, det.

När partier och fackförbund bestämde att de skulle jobba för dylika skatteavdrag på hushållsnära tjänster hänvisade de positivt inställda ofta till Finland och alla de jobb som skapats där. Men även där överdrevs effekten av avdragen kraftigt.

Det vore värdigare, ja snyggare om förespråkarna talade klarspråk, att det de vill bidra till är lågbetalda deltidsjobb som, enligt Spånts beräkningar, kostar skattebetalarna uppåt 800 000 kr per skapat jobb. Men då skulle ju skattebetalarna förmodligen inte vara lika positivt inställda.

lördag 6 mars 2010

Godaste fisken

I slutet av förra året bloggade jag om 00-talets stora restaurangupplevelser. Frågan är om inte en av 10-talets diton skedde i tisdags kväll.

Mellan Ban Phe och Lae Mae Pim i östra Thailand ligger en lummig restaurang som bara de redan invigda hittar till. Där produceras eget vin (inte någon höjdare enligt ryktet) och man tar sig också an övergivna barn som får gå i lära.

Menyn är inte lång och det är för fisken man kommer dit. Plaa, rakt upp och ner utifrån dagens fångst. Därför gäller det att vara där i tid. Vårt sällskap fick två olika sorters fiskar, grillade och kryddade med chilli, koriander och mynta.

Här skådas den ena före skrovmålet.

Och efter. Så mycket kött att jag tvingades lämna...

Till huskattens stora lycka. (Kolla in magen på den smala siamesblandningen!)

tisdag 2 mars 2010

Ikea-Svenska

Kristin berättar om ett enkelt sätt att lära sig svenska. Vilket påminner mig om när jag och min väninna Katharina (polsk-engelsk-tysk-fransktalande) besökte det nyöppnade IKEA i Edinburgh 2000. Vi hade inte hunnit mer än in innan vi sprang på datorbordet Jerker, och bröt ihop av skratt.

måndag 1 mars 2010

Lille mannen och jag uppträder i Tambon Phe sjungandes Delilah