måndag 15 mars 2010

Godistrollen

I fredags satt jag och min gode vän A på en lunchkrog i Jönköping. På andra sidan gatan ligger en godisaffär, lockande med ljusa och klara färger. Under vår dryga timme på lunchstället klev en evig ström av människor genom godisaffärens dörr. Vuxna människor i sällskap av sina kollegor. Några kanske handlade inför helgen, andra köpte förmodligen bara lite fredagsgodis efter lunchen.

Att jag alls noterade detta var förmodligen för att jag själv kände ett oerhört sug efter att gå in i butiken när jag fick syn på den. Detta trots att jag varit på godisavvänjning i Thailand och knappt ätit något godis på tre veckor. För utomlands är godissuget inte detsamma. Det beror förmodligen på en avsevärd skillnad i godiskonsumtionen. Inte bara äter vi svenskar mest godis i världen (17 kilo/person om året, jämfört med t ex amerikanernas 11 kilo). Vi är också världsmästare på lösgodis och valfrihet.

I Sverige har vi en lång tradition av att välja exakt vilka bitar vi vill ha. Minns hur vi på rasterna i fjärde klass sprang till Boddes godisaffär på Kronoparken i Karlstad och pekade ut det godis vi ville ha, som den sure Bodland, som verkade hata oss barn, sedan la i små påsar. Sega råttor, bumlingar, colaflaskor.

Utomlands finns inte denna valfrihet. Utbudet är inte heller detsamma. Gå in i en brittisk tidningskiosk och du kan på sin höjd hitta en påse Malteesers eller en Twix, och det är helt enkelt inte lika lockande som sockerbitar, hallonlakritsskallar och syrliga skumbläckfiskar (min senaste favorit, särskilt de turkosa).

Lördagsgodis har heller aldrig varit ett fungerande koncept för mig. Måndags-, tisdags-, onsdags-, torsdags-, fredags- och söndagsgodis går minst lika bra. Därför försöker jag nu vänja mig vid att bara äta godis på lördagar. Barnsligt kan tyckas men så har vi svenskar också ett oerhört barnsligt förhållande till godis. Känn efter själva, hur ni känner er när ni står där med skeden vid Karamellkungens byttor och känner snålvattnet börja rinna till och hur det suktande belöningssystemet tar över våra hjärnor.

Det är förmodligen denna långa tradition av godisätande, kombinerat med utbudet, som är orsak till att det inte längre är småungar som trängs kring godisbutikens disk på lunchrasten.

2 kommentarer:

Malinka sa...

Av någon anledning har jag aldrig blivit biten av godisflugan, och är mycket tacksam för det. Längtan efter chips kan bli stor, men det låter som om sockersuget är värre.

Det händer förstås att jag blir sugen på lite salta pluttar, men eftersom jag fått en släng av magsjukefobi har jag börjat tänka ganska mycket på det där med hur saker smittas. Då är det faktiskt snudd på omöjligt att plocka smågodis ur plastbyttorna. Går bara inte. För de lokalgemensamma croissanterna från Konsum kan jag blunda och lalla bingo, men inte för smågodiset. Praktiskt!

Rabiatfeminism sa...

Själv är jag i det närmaste immun mot bacillskräck. Sköljer knappt grönsakerna. Tappar jag en godis på marken tar jag upp den och blåser på den och stoppar den i munnen. Helt enligt principen att lite skit rensar magen. Men så är jag aldrig, peppar peppar, magsjuk heller. Annat än utomlands ibland.

Så dessvärre får inte baciller mig att avstå från hallonlakritsskallarna och surbläckfiskarna.