Min farmors kök

Nån anonym fegis klarade inte att kommentera föregående inlägg utan att på något vis försöka angripa min person. Då jag plockat bort vuxenbilden på mig själv här intill för att slippa inlägg om mitt utseende eller klädsel så var han ju tvungen att finna på något annat att angripa. Hur hitta något att anmärka på i en bild av en treåring? Det fick bli att jag angett att jag sitter i min farmos kök. Å herre jistanes! Farfar då! Är det inte farfars kök också, undrar denne anonyme Pär Strömmare upprört.

Ja, varför ids jag ens bry mig, undrar nog de flesta tänkande människor nu. Jo, för att både min farmor och farfar var viktiga personer i mitt liv. Att anklaga mig för att igga en av dem p g a hans kön är ett grovt påhopp.

Nu vet ju inte den anonyme om det alls fanns en farfar med i bilden. Han bara förutsätter att det var en kärnfamilj. För jag tror inte han läst mina inlägg om min farfar guldgrävaren och järnbruksarbetaren. Men jo, det fanns en snäll, go och spjuveraktig farfar. Och i juridisk mening var det såklart även hans kök. Men när farmor träffade farfar gav hon upp jobbet som kokerska och övergick till att vara hemmafru och oavlönad köksa och kokerska till man och fyra söner. Ibland planterade hon gran för att dryga ut hushållskassan.

Det är i praktisk mening alltså inte fel att säga att det var farmors kök. Under de tio av mina år som min farfar levde såg jag honom aldrig i köket annat än när han åt. Han var då mellan 72 och 82 år. Disken sköttes av min farmor och eventuella närvarande kvinnor. Och på de flesta foton som finns från detta kök syns min farmor vid spisen. När farfar dog var hans söner lättade över att han fick dö först, för hur skulle han annars ha klarat sig. Det hade blivit hemmet direkt. (Sönerna blev dock alla hejare på att laga god mat, de lärde nog av sin mor.)

Mina farbröder läser läxor vid köksbordet, ca 1955

Min trötta och utarbetade farmor dog på mors dag 1979, 69 år gammal. Dagen innan hade hon som vanligt lagat mat och bjudit på fika åt sin familj. Samt lycklig beundrat sitt nya, fina tremånaders barnbarn. (Minns att jag var så ledsen att farfar inte fick träffa min efterlängtade lillasyster eller ens veta att hon var på väg, men att mamma tröstade med att han nog vetat ändå.)

Syrran sista dagen med farmor

Jag inbillar mig ändå att farmor var ganska nöjd med sitt liv som det till sist blev, med mannen hon gifte sig med av kärlek. Men att hon önskat sig något helt annat åt barnbarnen än att som 13-åring behöva flytta till en annan del av landet för att kunna försörja familjen efter faderns död i spanska sjukan. Att inte som nioåring och äldst i syskonskaran med sex barn behöva lämna gården för att det var fadern i huset som dog. (Hennes mor var ju inte ens röstberättigad.) Att inte behöva tampas med äldste sonens problem.

Jag, sista dagen med farmor

Men doften och värmen i hennes kök kommer alltid att leva kvar i mig. Liksom historierna om hur farfar smög ner mat under borde till vår glupska beagle Reja. Eller hur jag formulerade mina första mattermer där vid bordet, ill (sill) och e (gelé).