onsdag 17 mars 2010

Ökad jobbsökradie

Läser i dagens tidning om en ung kvinna, 19 år, som sökt jobb i Enköping sedan hon slutade sitt sommarjobb efter gymnasiet för sisådär sju månader sedan. Svenska Dagbladet kallar det "nästan ett års tid" i sin bildsvit under vinjetten 'Unga och jobbet'. där dom skildrar ungas "utanförskap" på arbetsmarknaden. 19-åringen känner att hon "sakta slösar bort livet" och har nu bestämt sig för att lämna Sverige för Oslo. Helst vill hon bli teckenspråkstolk, inredningsarkitekt eller musikalartist men vill vänta med att börja plugga.

Och? När jag var 19 år och slutade gymnasiet (1987) hade jag redan bestämt att jag skulle åka till London och jobba som au-pair. Nu funkade inte det, mest för att jag var genuint obekväm med att leva upstairs-downstairsliv och redan då upptäckte mig ha svårt för hushållsnära tjänster. Men var det ett alternativ för oss nyutsprungna studenter att sitta kvar i Karlstad och hoppas att jobben skulle ramla över oss? Knappast. En del av oss flyttade till Stockholm, andra till London eller Göteborg. Jobben varierade. Mitt första jobb var i ett sjukhuskök i Åkersberga Ett oerhört tungt jobb i en uteslutande finskspråkig miljö (voivittu var det vanligaste ordet på jobbet) som jag lämnade för ett 14-dagarsvik på kontor. Ett vik som sedermera blev till fast jobb fram till dess jag började plugga igen, två år senare. (Jo, jag hade tur som pluggade mig igenom den dåvarande lågkonjunkturen.)

"Jag vill klara mig själv och inte vara beroende av mina föräldrar. Visste jag inte att jag skulle åka iväg snart hade det känns [sic!] hopplöst." Säger 19-åringen i bildreportaget.

Men jag tror att vi måste tänka lite bredare än till den egna landsortsstaden. Det var vi tvungna redan 1987 och det har väl inte förändrats? Och visst kändes det som att Karlstad fått sin chans då, som nittonåring. Visst har det känts som om Sverige varit för trångt ibland. Men det trodde jag var ett normalt tillstånd, inte en fråga om att en "hel generation hamnat utanför" som Svenskan försöker påskina.

Så, den nittonåriga tjejen i reportaget gör ju det enda rätta. Ut och se dig omkring! Tjäna egna pengar, res! Skaffa sedan en bra utbildning. Sen kan man ju bestämma om man vill söka sig tillbaka till hembygden eller om man hittat något roligare ställe än Enköping att leva på.

2 kommentarer:

Ann-Katrin sa...

JA, det är lustigt, hörde även på radio (Ekot igår, tror jag det var, den 16 mars) ett rapportage om hur en stor andel utexaminerade inte fått jobb inom sitt område ett år efter att de tagit examen. Och så pratade en tjej som ville jobba som journalist och som varit på arbetsförmedlingen flera gånger men det fanns inga jobb att söka. Blev lite trött. Sedan när är arbetsförmedlingen enda sättet att hitta jobben? Jag skulle vilja säga att de flesta jobb kommer andra vägar. OCh dessutom: Vill man bli journalist skulle man ju kunna tänka sig att man i alla fall klarade av att göra så mycket research att man visste redan när man började att journalistjobb inte direkt växer på trä'n...? Det går att lösa det mesta men man måste vara beredd att jobba flr det.

Rabiatfeminism sa...

Ja, jag såg en 18-årig tjej i en enkät säga att hon tänkte bli journalist eller jurist då det verkade vara "attraktiva" jobb. Jo.

Och som arbetssökande vet jag att det är väldigt lite jobb ute just nu. Både på Af och andra sajter som Offentliga Jobb. Men det lär ju blir bättre med tanke på ålderssstrukturen på arbetsmarknaden. Särskild inom statlig sektor.