Min barndoms vattentorn

Sitter och slösurfar och hittar en sajt om min fars uppväxtort, Björneborg. Denna håla som är berömd för att även Helge Fossmo växte upp där, och för att Linda Bengtzing nästan kommer därifrån, och såklart för sitt järnverk med norra Europas största smedja. Där jobbade min farfar. Historierna kring gubbarna på bruket lever fortfarande i vår starkt decimerade släkt.

Igår när jag reste från Karlstad till Stockholm med tåget såg jag från mitt fönster vattentornet på Kronoparken. Det är vackert blått och gör sig snyggt mot en blå himmel.

När vi någon halvtimme senare passerade genom Björneborg mindes jag historien om hur min far en gång suttit på tåget med några fackliga kollegor. Det var redan då länge sedan tåget slutade stanna i Björneborg men av någon anledning saktade tåget in vid gamla stationen i Björneborg och min far kunde ju inte låta bli att tala om för kollegorna att här hade han växt upp. I samma ögonblick får dom alla syn på en mansperson ute vid spåret som vänder sig om, drar ner byxorna och moonar mot tåget.

- Ja, vi kan se det, lär ha varit kollegornas svar.

På Konsum i Björneborg brukade jag och farmor möta de andra tanterna. De frågade alltid om detta var Åkes dotter (då jag var enda barnbarnet så fanns det ju inte någon annan att välja mellan), och ååååhhh så lika vi var. (Vilket kan stämma.) Jag tyckte mest att det var pinsamt.

Med farfar gick jag ofta till kiosken. När farmor var arg på mig för att jag hittat på något sattyg som att knipsa av alla knopparna på hennes vackra rhododendron, eller stoppa brunnen full med vedträn, så förstod inte farfar vad det bråkades om.

- Tösa ä ju så snäll när ho ä mä mej till kiosken.

Tro jag det.

Och även Björneborg hade ett vattentorn. Där brukade jag leka. Minns att jag sprang runt, runt det alldeles runda tornet och att det till slut blev svårt att veta var man befann sig. Detta vattentorn har jag kramat många gånger, kan nästan komma ihåg hur det kändes under händerna.

Min mor kommer från gnällbältesmetropolen Örebro, och när jag kom upp i tonåren hade jag en annandag pingst en traumatisk upplevelse i vattentornet Svampen när hissen fastnade. Jag, ett par kompisar och ett antal pensionärer på bussresa fastnade i ca två timmar. Och det enda vi var oroliga för var att vi skulle missa Miami Vice på TV...