onsdag 10 mars 2010

Dagar då jag tar mig för pannan och känner mig medelålders

Häromdagen hade jag en diskussion med två vänner om 'dagens ungdom'. Vi har själva passerat trettio-, fyrtio- och femtiostrecket och kan väl anses ha lämnat ungdomen bakom oss. Det vi nu kom att diskutera är hur somliga yngre personer inte bara tycks ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden utan också verkar fullkomligt ovilliga att göra det. Exemplen från våra erfarenheter visade sig inte vara få.

Det rör sig om föräldrar som anser sig göra sina tonåringar en tjänst när de 'slipper' sommarjobba. Deras barn skall inte behöva slita på lovet, de har minsann råd att försörja sina barn. Detta gör att barnen inte har några som helst meriter att visa upp när de slutar gymnasiet (om de nu klarar det). De har aldrig gått till ett jobb, kan inte visa att de kan passa tider och fungera på en arbetsplats. En rejäl björntjänst från föräldrarna alltså.

Det rör sig om personer som levt på socialbidrag hela livet, upp över trettioårsstrecket. Som får förslag om att söka ett jobb där det de facto finns alla möjligheter att sedan avancera. Men som svarar att - Nääää, då måste jag ju åka hela vägen från Huddinge in till stan varje dag.

Det rör sig om personer som skadar sig själva för att slippa jobba. Som gör allt för att få en diagnos som skall förhindra att de behöver utföra arbete.

Det rör sig om personer som socialen ordnar lägenhet till då föräldrarna tycker att tjugofemåringen faktiskt inte kan bo hemma längre. Som tvingas gå i program på Arbetsförmedlingen som de sover sig igenom. Eller inte kommer till då de satt uppe hela natten och spelade på datorn.

Det rör sig om personer som gång på gång börjar på universitetet för då får man ju studielån. Men som nu sitter med flera terminers studieskulder och inga poäng. För poängen delades ju inte bara ut tillsammans med studielånet, man var ju tvungen att tenta av dem.

Det handlar om personer som inte kan söka jobb där dom skulle kunna få jobb för då måste dom åka buss till jobbet.

Hela tanken om att skaffa en bra utbildning, tjäna egna pengar och leva ett fritt liv verkar aldrig ha slagit dessa personer.

Det intressanta är att dessa personer [som jag exemplifierar med] har ett par saker gemensamt. De är övertygade om att de vet bäst och de är alla stockkonservativa och röstar endera på Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Någon tycker egentligen att Moderaterna är alldeles för liberala. Motiven till deras politiska åskådning är bland annat att det inte borde få finnas några socialbidrag till folk som inte gör rätt för sig. Att vi betalar alldeles för höga skatter i Sverige. Att man måste tänka främst på Sveriges ekonomi. Allt kryddat med främlingsfientlighet och nationalism.

Dessa djupsinnigheter har alltså våra socialbidragstagare ovan kommit fram till i sitt utanförskap, som de för övrigt inte verkar uppfatta som ett utanförskap.

Och jag minns min far vars tinningar började bulta om man vågade framföra att man helst ville gå och drälla hela sommarlovet. Som ordnade sommarjobb hos bonden på Torpet där han och jag målade ladan och jag fick en slant för besväret. (Som jag fick behålla själv.) Eller mamma som också fixade sommarjobb på dåvarande KAMYR, där jag sorterade post i fyra veckor när den ordinarie personalen var på semester. Och hur gôtt det var när lönen kom. Och hur skönt det var att kunna skriva in de där veckorna i sin meritförteckning när man sökte nästa jobb. Och nästa.

Och jag tänker på de bortskämda spolingarna som gör allt för att slippa jobba och som tycker att välfärd är trams. Och jag tar mig för pannan och känner mig rysligt medelålders.

4 kommentarer:

Sara sa...

Jag tror mig ha sett två olika typer av de "ungdomar" du beskriver. Den ena är precis som du beskriver; och antingen tycks man drivas av nån slags kronisk bortskämdhet (eftersom man vet att föräldrarna ändå alltid finns där och ställer upp, lagar mat, tvättar, hjälper till med räkningar osv) alt så drivs man av nån slags brist på respekt för samhällsorganisationen. Man kan tycka vad man vill om hur det är ställt med den, men att ställa sig helt utanför med armarna i kors och "vägra" är knappast produktivt.

Men, jag tycker mig också ha träffat på några som säkert på ytan skulle kunna passa in på din beskrivning men där det snarare handlar om att man hamnat utanför så länge av olika skäl (inte sällan pga bristande självförtroende i grunden eller kanske vissa sociala problem osv) att man helt enkelt utvecklat en slags social fobi som går så långt att man inte törs dra sig ur sin trygga soc-lägenhet till en arbetsplats där det ställs krav. Till ytan drar de kanske samma konstiga ursäkter, men inuti mår de inte alls bra. Och där kan jag tycka att samhällsapparaten bör vara mer uppmärksam och erbjuda stöd. För oftast krävs det bara att man kommer upp i sadeln igen så är man på banan. Men enkla saker kan tyckas svåra när man inte mår bra.

Poängen med den här uppsatsen är alltså att man kanske måste bli bättre på att se båda grupperna och agera därefter. Hjälp där man behöver hjälpa och ställ motkrav där det brister i ansvaret.

Rabiatfeminism sa...

Vet du Sara, att vad skönt det är med folk som ser igenom beteenden som dessa när man själv börjar misströsta. Du har helt rätt och i åtminstone ett av dessa fall handlar det om en inlärd hjälplöshet sedan barnsben och tanken på att sätta sig på pendeln till en ny arbetsplats är oöverstigligt svår. Det funkar liksom inte att säga att personen skall skärpa sig.

Det som förvånar mig är deras politiska analys. Att de som välfärdssamhället vill värna själva är så hatiska och när en fascistisk livsåskådning. Man skulle kunna psykologisera och säga att det säkert handlar om projicering. Det är De Andra som skall hållas kort. Själva tillhör man inte gruppen 'losers'.

Men samtidigt har vi dessa, inte sällan unga tjejer, som alltid hittar jobb, som sliter och jobbar och pluggar för att de vet att det är enda sättet att ta sig någonstans. Jag tror inte det är ett tillfällighet att majoriteten av dem jag nämner in inlägget är män... Sexistiska, rasistiska och nationalistiska män. Som aldrig skulle definiera sig själva så men ständigt ger uttryck för sådana åsikter.

Micke Berg sa...

Hej
Jag är ju man själv och jag har en dotter och en son och det är ofattbart vilken skillnad det är. Min dotter, vuxen nu, har alltid jobbat, prövat, kämpat, medan min son, snart vuxen, är något av det slöaste som finns.Jag jagar honom med blåslampan i alla lägen, men han ids knappt göra något annat än spela på datorn. Tyvärr gäller det hans pojkkamrater också. Det här förbannade dataspelandet( förlåt) är ju helt sinnesjukt. Personligen har jag nu gett upp. Den dagen han går ut ur gymnasiet får han sommaren på sig att skaffa ett jobb, sedan åker han ut, vare sig han skaffat jobb eller ej.

Jag tror inte på några mjuka tag i den här frågan. FÖRST sedan dom försökt, tänker jag diskutera några andra lösningar. Det här är både ett individuellt problem och ett samhällsproblem med dessa unga grabbar som inget vill eller tror sig vara bättre än alla andra.

Och precis som du fattar jag inte VARIFRÅN den här känslan av att inte behöva anstränga sig kommer, eller VARFÖR dom inte längtar efter ett eget liv?

Rabiatfeminism sa...

Micke Berg,
Det tror jag du gör rätt i, att låta honom stå på egna ben. Systern visar ju att det går.

Mina föräldrar hjälpte mig ekonomiskt ganska länge men det var ju förutsatt att jag jobbade, betalade räkningarna och skaffade mig en utbildning.

Och jag ställde en gång frågan till en av dessa unga män om det inte skulle vara skönt att tjäna egna pengar och slippa ha morsan tjatande om vad man lägger pengarna på. Han såg ut som ett ufo och fattade inte vad jag pratade om. Obegriplig, men kanske det har med att göra att han aldrig upplevt detta...