Det var först när jag passerade Småland med flyg något år senare, som jag förstod omfattningen av stormen Gudruns kraft. Detta trots att en av mina nära vänner mist en stor del av sin vuxna skog, skogen hans far ägnat en livstid åt att vårda för kommande generationer. Jag hade så klart läst om förödelsen i tidningarna, läst och hört om människor som tappat livsgnistan efter att ha fått se sin barndoms skog jämnad med marken. Men det var först nu jag såg det på riktigt, från luften, där vi flög rakt över vännensägor.
På Byholma flygfält i Småland samlades timret i över tio meter höga och flera kilometer långa rader. (Bilden ovan.) Där skulle senare turister samlas för att få en uppfattning om vad som hänt den där vinterveckan då alla hade sitt fokus i Thailand och inte riktigt kunde ta in vad som hände i Småland. Om man inte befann sig mitt uppe i det, förstås. Vi andra översköljdes med bilder på saknade barn och vuxna.
Jag är själv skogsägare men orkanen nådde aldrig riktigt upp till Vänern och antalet välta träd i vår skog var lätträknade. Det blev aldrig riktigt verkligt förrän den där dagen i SAS-planet på väg mot Växjö och i taxin på väg från flygplatsen där skogen var illa åtgången. Men den där natten, då stormen nådde orkanstyrka uppmanades folk att stanna inne. Natten mot den 9 januari 2005 var 341 000 hushåll utan ström. Man bedömer att tre årsavverkningar av skog fälldes i Götaland under stormen.
Men i allt elände kan man hitta små strimmor av sol. Medan skogen växer upp igen har nya miljöer skapats. Förra våren besökte vi farmors barndomshem i Kopparebygd mitt i Göingebygden. (Pappas) Morbror Evald hade dött, 94 år gammal, och lämnat huset till oss släktingar att slåss om. När vi stod där ute på tunet pekade någon av pappas kusiner på bergåsen i väster bakom vilken solen höll på att gå ner. Den som tidigare varit klädd med tjocka granar som stängt ute solljuset.
- Det där gjorde Gudrun, nu har vi sol här nere.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar