Feminismen och intersektionalismen

I helgen som gick fattade Feministiskt initiativs kongress beslut i ett antal frågor som rörde föreningens intersektionella grund. D v s en grund som visar att vi förstått att kön interagerar med andra maktordningar, att det även spelar roll vilken etnisk bakgrund man har, vilken sexuell läggning, hur ens funktionalitet ser ut osv. Inför kongressen hade ett nytt politiskt program arbetats fram. Det bygger på det gamla men hade arbetats om radikalt genom förkortande och att det gamla programmet lagts som s k ”undertexter” till det nya.

Ett yrkande inkom om att lyfta upp ett stycke i den inledande texten som sammanfattade alla diskrimineringsgrunder och lägga det före stycket om könsmaktsordningen. Debatt uppstod kring detta där klyftan mellan dem som sätter könsmaktsordningen främst, som grund för allt och dem som anser att könsmaktsordningen är en av fler maktordningar blev tydlig. Jag har här på bloggen skrivit om denna fråga tidigare, senast i samband med att jag läste Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen.

Jag röstade självklart för att lyfta upp stycket med alla diskrimineringsgrunder först. För mig är det viktigt att markera att feminismen inte bara ser kön som en grund för diskriminering utan också t ex heteronormen eller olika rasismer.

Nästa gång det hettade till i frågan var i samband med en motion författad av tre medlemmar. Som underlag för motionen hade de tre ägnat sig åt att kartlägga och definiera styrelsen och alla som skrivit på Fi:s hemsida. Dessa delades in i de högst godtyckliga kategorierna ”vit” och ”icke-vit”. På vilka grunder motionärerna gjort denna olustiga kategorisering och varför framkom inte riktigt. (Jag tror personligen att de blandat ihop det lika luddiga ”etnisk svensk” med ”vit”.) Deras syfte med motionen var att tillsätta en grupp som skulle få i uppdrag att förbättra mångfalden på hemsidan, bl a genom sådana kategoriseringar får man anta. Styrelsen motsatte sig sådan kontroll av medlemmarna.

Motionärerna blev upprörda över att deras metod ifrågasattes som rasistisk. De står ju, som uttalade antirasister, liksom över sådana anklagelser. Det verkar som att bara man har ett gott syfte kan man använda vilka unkna metoder och generaliseringar som helst.

Själv har jag konfronterats med denna problematik tidigare. Det handlar helt enkelt om att människor med samma mål, mångfald och icke-rasism, har helt olika metoder för att uppnå detta. Inom TCO har vi haft diskussioner om huruvida det är bra att efterfråga eller undersöka medlemmars etniska bakgrund. Samt i vilket syfte sådana undersökningar görs. Då de som förespråkat undersökningarna sällan kunnat förklara dels på vilka grunder de gör indelningar i t ex vita och icke-vita, eller européer och icke-européer, dels hur resultatet av undersökningen skall leda till ökad mångfald, avstod HTF alltid från att delta i sådana undersökningar. Det kan skilja ganska mycket mellan en icke-europé från Kanada och en dito från Somalia, t ex kan den från Somalia vara man och regeringsledamot och den från Kanada fattig ensamstående mamma med ett funktionshinder. Det är det som är intersektionalitet…

Det hela kokar dock ner till just det här med kategoriseringen. Motionärerna hade t ex valt att kategorisera alla med en icke-svensk etnisk bakgrund som ”icke-vita”. Forskning visar dock att vithet är något mer än hudfärg och etniskt ursprung, snarare något som även kan handla om klass. Och det var där motionen gick vilse. Samtidigt som motionärerna anser sig vara intersektionella i sin utgångspunkt, d v s kunna se att olika maktordningar samverkar, så tycks dom inte medvetna om att en icke-vit visst kan vara överordnad en vit. Jag tog själv jämförelsen mellan fi-kollegan som själv definierar sig som vit och Barack Obama. Vem av dem har mest makt? Vithetsstudier, som är ett forskningsområde, visar att det till och med kan vara så att en hudmässigt till synes svart person kan vara mer ”vit” ur ett socialt och klassmässigt perspektiv än en vit människa. Vithet är idag mer än bara hud, inte ens rasister hänvisar längre enbart till biologi. I styrelsen kan det alltså sitta ”icke-vita” med bra mycket mer makt än vissa av de ”vita”. Att enbart se till etnicitet blir alltså inte särskilt intersektionellt.

Sen har vi nästa problem, d v s detta med vem det är som definierar sig själv eller andra. ”Vilka är ni att sitta och avgöra vem som är vit eller inte” som en av kongressdeltagarna uttryckte det. Det är i detta problem man alltid hamnar när man skall undersöka etnisk bakgrund, d v s att man tvingas göra kategoriseringar, bunta ihop folk i grupper. Just det som man inte vill att andra, mindre godvilliga personer än man själv, skall göra. Såvida man inte går ut och låter folk själva definiera sig, utan att ha förutbestämda svarsalternativ. Men då måste man ju ändå kategorisera i efterhand, om det nu är jämförelsen man är ute efter vilket det ju ofta är i sådana undersökningar. Man stoppar nämligen ofta vid jämförelsen. ”Titta så ojämställda vi är!” säger man på DN Debatt. Full stop. I stället för att redan från början tala om hur man tänker lösa denna ojämställdhet. (Och är man, som TCO, inte beredda till kvotering på etnisk grund så vad mer skall man då med resultatet till?)

I fallet med Fi:s hemsida verkade motionärerna luta åt kvotering som lösning. (Åtminstone tolkar jag deras motion så.) Och kvotering kräver kategorisering enligt samma mönster som rasisternas. Där skall vi alltså delas in i ”vita” och ”icke-vita” d v s ”födda av svenska föräldrar” eller ”icke födda av svenska föräldrar” (enligt den uppdelning motionärerna gjort). Om en person med svenska föräldrar, som Gudrun Schyman, vill yttra sig på hemsidan kan hon alltså mötas av beskedet att nej, din kvot är uppfylld. Med tanke på att i stort sett allt som kommer in till hemsidan publiceras redan idag, skulle den bli väldigt tyst och tom… Det är ju inte så att det står en massa människor med utländsk bakgrund på kö och blir nekade publicering. Sen är det självklart så att den dag vi väljer en talesperson med utländsk bakgrund kommer denna kvot att öka. Där är kanske hemsidan en bra mätare av att vi borde bli bättre på att locka människor från alla håll, alldeles oavsett hudfärg. Skapa ett klimat där hudfärg och etnicitet spelar lika liten roll som sexuell läggning eller funktion. Där mångfald är så självklart att det inte behövs tal om kvotering. Där vi alla är med för att vi är feminister, inte för att vi har ett visst kön eller en viss hudfärg.

Så kom det sig alltså att jag i helgen åter befann mig som åsnan mellan två hötappar, där jag som alltid slogs för mångfald men återigen fick kämpa mot andra som också gör det. Där vi alla egentligen har samma mål, jämställdhet och mångfald, men skiljer oss åt när det gäller metoderna att nå dit. Som så ofta inom politiken.

Fotnot: Kongressen beslutade att gå på styrelsens linje och avslå motionen.