tisdag 10 februari 2009

En tsunami av eld

Maken och jag såg en film om bombningarna av Dresden där det effektivt beskrevs vad en eldstorm kan åstadkomma. När man läser om vad som just nu händer i sydöstra Australien får man bilden av en tsunami av eld som sveper in och drar med sig allt i en enda stor eldstorm. Ser framför mig hur folk försöker fly, gömma sig i badkaret (där vattnet väl måste börja koka?) och läser i Svenska Dagbladet om hur man finner sina släktningars bilar packade med bilnyckeln och den (döda) hunden i, men släktingarna fångade av elden innan de hunnit fly.

Usch, jag får ont i magen. Eld är på något sätt det värsta, där finns inget hopp att undfly. Elden spolar inte upp en i ett träd, den bara förtär.

7 kommentarer:

Veiken sa...

Jag sitter vid mitt frukostbord och mina tankar finns i Australien där denna fasa utspelar sig!

Anna-Karin sa...

Ja, det är underligt hur vissa katastrofer tar sig rakt in i hjärtat.

Tror att

Sensation och dramatik
Möjlighet att identifiera sig
Bildmöjligheter

är tre faktorer som påverkar mycket här. Australien är för oss "närmare" än t ex Bangladesh. Det är dramatiskt så att man får gåshud och bilderna (på människor som ser ut som oss...) bidrar helt klart till intresset/medkänslan/nyfikenheten.
Dessutom bidrar det ju att tidningarna alltid hittar svenskar som kan berätta om det som händer, på plats och säga sådant som att "det är en katastrof" och "människor flyr för sina liv".

Mikaela Mars sa...

För min del är det dessutom så att jag har en vän i Australien, som jobbar inom sjukvården. Att se hennes statusuppdateringar om dagarna är hemskt. Idag uppmanade hon alla nya blodgivare att fortsätta ge blod, eftersom alla brännoffer kommer behöva rikligt....

vmm sa...

Att vi bryr oss mer om ifall en båt sjunker utanför Sveriges kust än utanför Kinas kust tror jag är något högst mänskligt. Det här är en plågsam insikt. Jag tror benhårt på att alla människor är lika mycket värda men ändå blir jag mer berörd av om min granne dör än om någon i Bangladesh dör.

Men på något sätt är det här något oerhört mänskligt. Motsatsen vore omänsklig. Om jag inte brydde mig om att min pappa dog med motiveringen att "det dör ju 30.000 personer varje dag av svält och umbäranden" så skulle jag ta mig fan säga till mig själv att jag inte är människa. Prova att sitta vid ditt köksbord och vägra ge ditt hungriga barn mat med motiveringen att det finns andra barn som är ännu hungrigare. I dare you. Gör man det måste man fråga sig om man är människa eller inte.

En värld där vi bryr oss lika mycket om alla människor/lika lite om alla människor kommer att bli en mycket, mycket omänsklig värld. Tragiskt nog.

Anna-Karin sa...

Självklart är det lättare att bry sig om dem man känner. Men jag känner ju varken människan i Australien eller Bangladesh. Däremot känner jag mer igen mig och kan identifiera mig med dem i Australien. Vilket ju är intressant i sig då jag aldrig besökt något av länderna, eller känner någon som bor där, om man inte skall räkna en massa tremänningar som jag aldrig träffat.

Detta styr självklart också hur vi får läsa om det i media.

vmm sa...

Anna-Karin: så du är alltså en människa? ;)

Anna-Karin sa...

Rent biologiskt åtminstone. ;)