Inte sällan känner jag mig som en katt bland hermelinerna inom såväl feminismen som facket. Som feminist inom facket blir man ibland ruskigt besviken på hur långsamt det går, på de härskartekniker man fortfarande stöter på bland sina kollegor och på det s k välvilliga motstånd mot jämställdhetsreformer man ofta möter. D v s från dem som tycker jämställdhet är jätteviktigt så länge det inte innebär några uppoffringar för dem själva. Som sakkunnig i jämställdhetsfrågor på en förhandlingsavdelning har jag under de senaste fem åren sett ganska mycket av ovanstående. Sen har vi ju de senaste i raden av domar från AD som inte direkt får en att känna framtidshopp för arbetsmarknadens parters ansvar för jämställdhets- och antidiskrimineringsfrågorna. Jag tror dock inte att detta är något speciellt för facket, men jag har väl helt enkelt större förväntningar på denna rörelse än på andra företag och organisationer.
När jag förflyttar mig från facket till rent feministiska sammanhang slås jag å andra sidan av en ibland total okunnighet i och ointresse för hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Feministiskt initiativ skriver i sitt politiska program att man värnar kollektivavtalet. Ändå hände det sig vid kongressen i helgen att man med styrelsens godkännande (dock inte hela styrelsen som t ex undertecknad) fattade beslut om att ta en skrivning i EU-valplattformen som denna
"Samtidigt innehåller ofta debatten om dessa frågor rasistiska argument och tendenser"
och som motiverades med hänvisning till att Vaxholmsfallet präglats av rasism. Där det som hände i Vaxholm i debatten framställdes som ett uttryck för rasism, istället för att framställa det som ett tillfälle där en svensk fackförening försökte värna villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Jag är medveten om att detta för vissa kan framstå som samma sak men det är enligt mig en fråga om hur man väljer att skildra saker och ting. Vid detta tillfälle var det t ex ingen som lyfte att kollektivavtalen med sin normerande verkan reglerar lika villkor för alla, oavsett etniskt ursprung, oavsett om man är med i facket eller ej. Det Vaxholm egentligen handlade om var att en person inte skall ha lägre lön för att han kommer från Lettland, lika lite som vi svenskar skulle acceptera lägre lön än norrmännen när vi åker till Norge och jobbar. Kvinnan som kommer från Filippinerna för att jobba i ett svenskt hushåll skall självklart ha svensk lön, inte filippinsk. Att belysa detta som rasism, och inte som ett sätt att försöka nå schyssta villkor oavsett ursprung är att vrida debatten till en nivå som anstår vissa tidningars ledarsidor. Och där befinner sig väl inte Feministiskt initiativ?
Nej, att ta enskilda personers rasistiska uttalanden i Vaxholm som en garant för att facket är rasistiskt, eller att Vaxholmskonflikten handlade om rasism, är som att ta Ireen von Wachenfeldts (i och för sig framtjatade) uttalande om att män är djur som en garant för att alla feminister är manshatare. Dessutom, värnandet om svenska kollektivavtal är förmodligen inte mer protektionistiskt än värnandet om svensk abortlagstiftning. Det senare tror jag få feminister skulle framställa som något dåligt.
Kollektivavtalet är den garant vi har för möjligheten att skapa jämställda och mångfaldiga arbetsplatser för alla. Det är facket (och skyddsombuden) som har tillgång till arbetsplatserna där de tillsammans med arbetsgivarparten kan åstadkomma något. Detta blir betydligt svårare att uppnå om makten över diskrimineringslagarnas tillämpning flyttas från AD till allmän domstol. Liksom det blir svårare om tillsynen skall ske av organ som inte har tillträde till arbetsplatserna, som inte finns där hela dagarna, vilket facket ofta gör. (Åtminstone är själva grundtanken med föreningen att man skall organisera sig lokalt.)
Därför kan jag konstatera att lika lite som det anstår facket att ägna sig åt att försöka förhindra jämställdhetsreformer, lika lite anstår det feminismen att vara ignoranta inför kollektivavtalets värde för att uppnå likabehandling för alla oavsett kön, könsidentitet, etnisk bakgrund, sexuell läggning och funktionalitet. Som feminist har man inte råd att slarva bort detta redskap genom att hänfalla till en antifacklig diskurs.
4 kommentarer:
Det fackliga och det som facket gjort historiskt är många ej medvetna om, det är min upplevelse i alla fall. Jag tycker att det är sorgligt, att man tänker att facket inte kan göra något för just mig idag på det arbete jag är, därför är jag inte med. Tycker själv att det är en "plikt" man har, att solidariskt vara med utan att man själv tjänar på det just nu, för att stödja fackets arbete och inte ta dagens rättigheter för givna - de kan försvinna, särskilt om facken försvagas.
Ja, och det är ju just vad som håller på att ske p g a Vaxholmsfallet. Retoriken från borgerlig media kring detta har ju haft ett tydligt syfte.
Men man kan ju konstatera att vad dom ropar efter är fler sopstrejker.
Jag föredrar ett system med fredsplikt (och konflikträtt när sådan inte gäller) snarare än konflikträtt hela tiden vilket skulle vara fallet utan kollektivavtal.
Jag, som före detta medlem i Socialdemokraterna och före detta medlem i Sverigedemokraterna, medlem i Kommunal, EU-älskare och "förespråkare av den svenska modellen" tycker att det här är en knepig fråga. Jag letar efter svar, känner jag. Å ena sidan är frågan enkel eftersom jag tycker att i Sverige så ska svenska kollektivavtal gälla och löner och villkor ska vara desamma oavsett om du är från Sundsvall eller Estland.
Å andra sidan så är jag EU-liberal och tycker att arbetskraft ska vara en fri rörlighet och kan ett företag köpa in likvärdug arbetskraft från Estland istället för från Sundsvall så är det till och med viktigt att företaget anställer esterna.
En gemensam arbetsmarknad tror jag är bra och då måste vi acceptera att lågavlönade ester bygger skolor i Vaxholm.
Mina åsikter påverkas säkerligen också av att jag är ett s.k. afrikabarn, eller sida-barn, eller vad man nu vill kalla det. Bott flera år i Afrika under min uppväxt eftersom mina föräldrar jobbade i biståndssektorn.
Hur hade biståndsbranschen sett ut om svenskarna i Afrika fått löner och arbetsvillkor enligt afrikanska mått? Hade den nationella principen "i Elfenbenskusten ska ivorianska regler gälla" gällt så hade inte många svenskar accepterat att jobba där.
Jag gillar inte den antiglobaliseringsrörelse som finns som försöker hindra människor från att jobba i andra länder.
Så vad ska jag tycka? Ska den nationella principen gälla, dvs. den där "i Sverige så har alla svensk lön" eller ska den internationella principen gälla där folk får flytta fritt och söka sig till det jobb och den lön dom vill ha? You tell me.
Jag säger inte att frågan är enkel. Däremot så tror jag mycket på fackets internationella arbete, att det måste vara en global rörelse. Det har jag t o m skrivit min mastersuppsats i internationell politik om.
Men facket skall ju jobba för bättre villkor, inte sämre, och då bör ju kraften sättas på att dels försvara de villkor man uppnått, dels kämpa så att villkoren blir bättre i Estland, Lettland eller på Elfenbenskusten, eller var det nu må vara.
Detta sker ju också genom internationellt samarbete mellan facket i olika länder.
Skicka en kommentar