söndag 1 februari 2009

Arbete, frihet och lust

Högerregeringen brukar ju använda sig av begreppen frihet och arbete i skön förening. (Det är förmodligen inte meningen att detta skall associeras till andra regeringar i historien som också haft arbete och frihet som motto.)

Idag är sista dagen på mina tre och en halv månader som arbetsfri. Det har banne mig varit välgörande att bara "gå och drälla" med full lön. Drälla som i ta det lugnt, shoppa, äta lunch med någon hårt arbetande vän, baka småkakor, blogga, resa på semester till Thailand, shoppa lite mer, hänga på lille mannens jobb, laga och äta middag med honom (något vi sällan gör i veckorna). Detta hade jag ju i och för sig kunnat fortsätta med fram till sommaren 2010 eller nåt. Som min gode vän, den store kompositören Plång, sa en gång, där vi stod i röken på jazzklubben Sax'Aphone i Montpellier, Frankrike:

- Varför skall man ha ett fast jobb för?

Men någonstans är man ju också sitt yrke. Eller har blivit i mitt fall, sedan den där kvällen i Montpellier för över femton år sedan. Jag har/är ju dessutom två yrken, dels som expert på jämställdhet och mångfald, dels som arbetsrättslig förhandlare. Det har dessutom varit en upplyftande process att söka jobb. Jag har kunnat välja och vraka bland de lediga jobb som ändå finns inom mina områden. Inte behövt titta åt mer perifera yrken, där jag har kompetens men inte fördjupat mig så mycket, som t ex arbetsförmedlare eller personalhandläggare. Utan kunnat söka exakt de jobb jag varit intresserad av och har lång och gedigen erfarenhet av.

Tre jobb har jag sökt. Med resultatet att jag kommit på tre intervjuer. Det ena visste jag direkt vid intervjun att här vill jag inte jobba. (Min spontana kommentar till kollegorna efteråt var att när anställningsintervjun är utformad som ett polisförhör då är det nog läge att dra öronen åt sig.) Det andra skulle jag gärna velat jobba på om det inte krockat med att jag kom in på Poppius i Stockholm medan jobbet låg i Malmö. Som tur är gick jobbet till en annan bra feminist som säkert får både en bra chef och spännande arbetsuppgifter och garanterat kommer vara en tillgång i jämställdhetsarbetet. Det tredje börjar jag alltså på imorgon. Självklart så har denna positiva upplevelse av att söka jobb påverkat min känsla inför att inte ha något jobb för tillfället. Om jag sökt massor med jobb men inte kommit på en enda intervju hade såklart min tid utan jobb varit mindre upplyftande.

Sen skall jag inte sticka under stol med att dubbla löner är en bra grund för att bygga upp sin ekonomi. Det påverkar naturligtvis också mitt beslut att börja jobba så snart som möjligt. Det och att man inte gärna vill vänja sig vid att "gå och drälla" och riskera att komma allt längre bort från arbetsmarknaden. Men jag skall säga att jag väl förstår de föräldralediga som när föräldraledigheten börjar närma sig sitt slut funderar över om inte ett barn till vore fint.

Jag tror att det är bra med tid för återhämtning som det så fint heter i arbetsmiljösammanhang. D v s dagliga/nattliga perioder där man inte gör någonting annat än sover och är. Längre perioder för återhämtning finns sällan tid för annat än möjligen under sommarsemestern. Genom åren har jag försökt att vika dagar i min kalender där jag inte förhandlat, inte haft några möten utan bara kunnat läsa ikapp, göra administrativa uppgifter eller bara suttit och tänkt. (Vilket ju egentligen inte är återhämtning utan bara tid för administrativt arbete.) Detta har sällan fungerat i praktiken. Istället har man fått göra det administrativa på icke betald övertid och sällan haft tid att kompensera sig tidsmässigt för detta. Därför har min megatid för återhämtning varit välgörande. Dessutom ger det lust att ge sig in i hetluften igen. Och lust är förmodligen det viktigaste man kan känna inför jobbet.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det är med vemod som jag ännu minns den tid då man inte riktigt förstod vad ett arbete var bra för. Mycket hängde ju på att det blandade sig i den jätteviktiga fritiden. På den tiden levde jag enligt devisen: "Arbete är ett bra sätt att förstöra fritid på". DLM

Anna-Karin sa...

Nu hade ju både du och jag, till skillnad från en del andra, föräldrar av manligt kön som inpräntade arbetets dygd i oss. Åtminstone min far hade aldrig någonsin accepterat att jag inte jobbat på sommarlovet. Hittade jag inget jobb ordnade han det åt mig. Som när han och jag målade grannens ladugård en sommar. Eller jag och min kompis Malin målade huset åt min farbror. Eller jag målade min andre farbrors källarfönster.

Hade jag inte jobbat minst en månad av sommarlovet hade jag förmodligen inte fått äta hemma. (Nåja, men jag hade blivit ständigt påmind om min lättja och hur det går för dem som inte skaffar sig hederliga jobb.)

Anonym sa...

Den som inte arbetar ska inte heller äta - etiken??? DLM

Anna-Karin sa...

Snarare "Döttrar som inte sommarjobbar får leva med att bli tråkade-etiken".