tisdag 10 februari 2009

Vem beslutar över när det är dags för dig att dö?

1992: Jag är 24 år och pluggar arbetsrätt i Lund. Bor i Helsingborg men flyttar under hösten till Lund. Umgås mycket med Ulrika och gänget i Helsingborg men lär också känna vännen Helena som bor vägg i vägg med mig på korridoren i Lund. På andra sidan gården på Ulrikedal bor kursaren och diskussionspartnern Andreas. Livet präglas av fest och simning. Samt studier vid Handelsrättsliga institutionen. I den ordningen... Jag lyckas gå ner 18 kilo i vikt och livet leker.

Samtidigt i Italien råkar Eluana Englaro, 20 år, ut för en bilolycka och hamnar i koma. Hon andas själv men är i övrigt gravt hjärnskadad och i ett vegetativt tillstånd.

Medan Eluana tillbringar sina dagar i en sjukhussäng åker jag till Frankrike med Helena, pluggar franska, festar och sitter på kafé. I omvänd ordning. Träffar människor som kommer göra outplånliga intryck i mitt liv och delvis bidra till stora förändringar längre fram.

Jag reser hem, jobbar ett tag i Skåne och Värmland men får sedan jobb inom mitt utbildningsområde i Stockholm. Hinner bl a med sju år som förhandlande ombudsman och fem som sakkunnig i jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Pluggar internationell politik i Skottland, statsvetenskap och engelska i Stockholm.

Träffar den stora kärleken julen 2004. Vi förlovar oss i april 2006 på Circo Massimo i Rom, i samma land där Eluana fortfarande, 12 år senare, ligger i koma i sin säng. Vi gifter oss en månad senare i Rådhuset i Stockholm.

Medan vi reser runt jorden, jobbar och njuter av sköna, lata dagar på Torpet strider Eluanas pappa för rätten att sluta sondmata dottern, att låta henne dö. Eluana själv kan inte tala om vad hon önskar. Katolska kyrkan och Italiens megalomaniske premiärminister Silvio Berlusconi anser sig dock veta vad som är bäst för henne. Den senare försöker till och med kringgå ett beslut från Högsta Domstolen som gett läkarna rätt att sluta sondmata Eluana.

Igår kväll, strax efter klockan åtta, dog Eluana efter 17 år i sin sjukhussäng. Senaten samlades till en tyst minut och galningarna i Vatikanen lät meddela att Gud kommer att förlåta pappan för det han gjort. Som om det var pappan som skadat Eluana den där dagen för 17 år sedan.

Vad Eluana skulle velat vet ingen. Men jag kan nog säga att om jag i stället för allt det som hänt mig de senaste sjutton åren skulle ha legat i en säng, med liggsår och utan att kunna kommunicera eller läsa, så undrar jag om detta tillstånd varit något jag önskat mig, där och då. Det kan jag så klart inte veta. När man i förväg inte kan veta, och i efterhand inte kan tala om, vad är då bäst för en själv? Vems är makten då att besluta? Jag lutar nog mer åt de anhöriga och läkarna, än åt en korrupt premiärminister och galen kyrka.

2 kommentarer:

Malinka sa...

Jag hade – om man nu kan tänka sig att man vill något när man ligger i koma – inte heller velat bli sondmatad i 17 år.

Det är mycket som stör mig i kyrkans och Berlusconi et al:s argumenation (obviously), men det som får mig att klia mig i huvudet är hur man får sondmatning att gå ihop med guds vilja. Ja, man ska rimligen försöka rädda folk som råkar ut för olyckor, men om det vore guds vilja att hon skulle leva skulle väl gud se till att hon kunde överleva utan maskiner?

Weird. Men så är jag inte troende heller.

Anna-Karin sa...

Nä, det är väl sådant som gör att det blir svårt att förstå sig på den där guden dom hävdar finns... Eller hur de som tror på honom får ihop det...