Common people

This morning I sent an email to a friend in another country, telling her about the debate about "ordinary people" here in Sweden and us belonging to what in Sweden is refered to as the "cultural elite" and in her country as the "secularist political elite". And somehow this song popped up in my head...

När jag i helgen möblerade om för våren på bloggen valde jag ett av de mest vårlika tecken jag vet som header. Nu är väl sanningen den att våren i Jönköping kommit ungefär lika långt som på bilden ovan. Men solen skiner fortsatt från klarblå himmel och nu väntar vi på islossning.

Jämställdhetsstriden om hemmen

För fem år sedan författade jag en uppsats om hushållsnära tjänster och huruvida en skattesubventionering av sådana stred mot den sedan fyrtio år hållna jämställdhetspolitiken i Sverige. I uppsatsen kom jag fram till att så är fallet. Det vill säga att en politik som syftar till att få kvinnor att gå ut på arbetsmarknaden och männen att gå hem till familjen motverkas av att staten betalar för att andra kvinnor skall utföra detta hemarbete.

Det förvånar mig att det varit så tyst i debatten om just detta pespektiv. När Jan Björklund plötsligt blir en försvarare av invandrade kvinnors jämställdhet och står i TV och gång på gång upprepar att skattesubventionerna är en jämställdhetsreform för dessa stackars kvinnor som inte skulle få något annat jobb än städjobb. Ja, då är det ingen som ifrågasätter det med att fråga var männen finns i detta.

I Dagens Arena skriver Devrim Mavi om en något annan vinkling på problemet. Det som Björklund ville ta upp, att man tycker att det är OK med ROT-avdrag men inte med avdrag för städtjänster. Är man för jämställdhet måste man gilla att ens skattepengar går till finsansiering av högavlönade som inte vill städa själva. Men är det verkligen jämställdhet att (invandrade) kvinnor lotsas in i ännu en låglönesektor? Och skulle de då inte lika gärna kunna arbeta inom välfärdssektorn för dem som verkligen behöver deras hjälp, gamla och sjuka?

Även Lena Andersson tog upp ämnet i en krönika i DN i veckan som gick, skillnaden mellan de sammanhang RUT och ROT existerar i, om offentliga och privata sfärer. (Vilket såklart svårt provocerade kommentatorer som inte vill kännas vid heller denna dimension.)

Lena Andersson:

"Kontexter är viktiga. Den som forskar i tarmens bakterieflora hanterar samma avföring som den som tömmer latrintunnor. En gynekolog och en hallick tjänar sitt levebröd av samma kroppsliga sfär. Ändå förstår vi att det är olika saker, därför att vi förstår sammanhangets betydelse."

Devrim Mavi

"Rut-avdraget handlar till syvende och sist om en ideologisk strid om hemmet och familjen. Just nu subventionerar vi borgerliga ideal om den lilla familjens alltid renskrubbade ordentliga hem. Det är dags att ta ställning för lite skit i hörnen. Ett rent hem kan vara trevligt att komma till, men det är ingen mänsklig rättighet att få det subventionerat med skattemedel."

Nog är det dessa herrskapsideal vi betalar för, snarare än schyssta villkor på arbetsmarknaden och jämställdhet. Det vore klädsamt att förespråkarna för dessa skattesubventioner ville erkänna det.

Relativa mänskliga rättigheter

Integrationsminister Nyamko Sabuni har givit Säpo i uppdrag att ta fram en "nationell helhetsbild över den våldsbejakande islamistiska extremismen" i Sverige. Det lär ju vara Säpos uppgift att ha en helhetsbild av våldsbejakande extremism så det kan väl inte vara så svårt? Frågan är bara varför just den islamistiska extremismen är så intressant när vi nu inte haft något islamistiskt våld i Sverige. Vore inte en helhetsbild av den vita nationalistiska extremismen av större intresse för regeringen, det är ju trots allt dom som mördat människor här i landet på senare år.

Detta har även Janne Flyghed, professor i kriminologi, och juristen Anna Wigenmark från Civil Rights Defenders (formerly known as Helsingforskommittén) konstaterat på Brännpunkt idag. De ifrågasätter utvidgningen av uppdraget att inte bara kartlägga våldet utan också oskyldiga människors åsikter. Det vill säga människor som inte begått några brott men som kanske, möjligen kommer göra det i en framtid. Typ. McCarthyismen lever och frodas i Sverige med muslimer som måltavla.

Nyamko Sabuni gjorde en tämligen blek figur när hon häromdagen med Jan Guillou och Lars Vilks debatterade yttrandefrihet i SVT. Liksom sin partikollega Jan Björklund i debatten med Wanja Lundby Wedinn om hushållsnära tjänster, hade Sabuni övat in ett mantra, ett budskap hon hade att hålla sig till. Björklunds var, mycket oklädsamt med tanke på partiets status i jämställdhetskampen, jämställdhet för städerskorna. Sabunis att yttrandefrihet står över allt. Lars Vilks har rätt att rita rondellhundar som ser ut som Muhammed och blogga om att muslimer är lite bakom och inte lika upplysta som kristna och judar. För här har vi yttrandefrihet.

Men åsiktsfrihet, det har bara de som tycker som Sabuni. Därför lär väl uppdraget att utreda blivande islamistiska våldsverkare gå till Magnus Ranstorp som har erfarenhet av att utan hänsyn till jobbig forskningsmetodik leverera de svar regeringen vill ha.

För övrigt anser jag att det faktum att Magnus Ranstorp destruerat sin forskningsmaterial från den famösa Rosengårdsrapporten, borde ha granskats lika mycket som någonsin Christoffer Gillberg.

Uppdatering: Här kan man läsa hur Peter Kadhammar försökt få svar från Säpo om islamistiska brott i Sverige. Det var svårt eftersom inga sådana begåtts.

Godistrollen

I fredags satt jag och min gode vän A på en lunchkrog i Jönköping. På andra sidan gatan ligger en godisaffär, lockande med ljusa och klara färger. Under vår dryga timme på lunchstället klev en evig ström av människor genom godisaffärens dörr. Vuxna människor i sällskap av sina kollegor. Några kanske handlade inför helgen, andra köpte förmodligen bara lite fredagsgodis efter lunchen.

Att jag alls noterade detta var förmodligen för att jag själv kände ett oerhört sug efter att gå in i butiken när jag fick syn på den. Detta trots att jag varit på godisavvänjning i Thailand och knappt ätit något godis på tre veckor. För utomlands är godissuget inte detsamma. Det beror förmodligen på en avsevärd skillnad i godiskonsumtionen. Inte bara äter vi svenskar mest godis i världen (17 kilo/person om året, jämfört med t ex amerikanernas 11 kilo). Vi är också världsmästare på lösgodis och valfrihet.

I Sverige har vi en lång tradition av att välja exakt vilka bitar vi vill ha. Minns hur vi på rasterna i fjärde klass sprang till Boddes godisaffär på Kronoparken i Karlstad och pekade ut det godis vi ville ha, som den sure Bodland, som verkade hata oss barn, sedan la i små påsar. Sega råttor, bumlingar, colaflaskor.

Utomlands finns inte denna valfrihet. Utbudet är inte heller detsamma. Gå in i en brittisk tidningskiosk och du kan på sin höjd hitta en påse Malteesers eller en Twix, och det är helt enkelt inte lika lockande som sockerbitar, hallonlakritsskallar och syrliga skumbläckfiskar (min senaste favorit, särskilt de turkosa).

Lördagsgodis har heller aldrig varit ett fungerande koncept för mig. Måndags-, tisdags-, onsdags-, torsdags-, fredags- och söndagsgodis går minst lika bra. Därför försöker jag nu vänja mig vid att bara äta godis på lördagar. Barnsligt kan tyckas men så har vi svenskar också ett oerhört barnsligt förhållande till godis. Känn efter själva, hur ni känner er när ni står där med skeden vid Karamellkungens byttor och känner snålvattnet börja rinna till och hur det suktande belöningssystemet tar över våra hjärnor.

Det är förmodligen denna långa tradition av godisätande, kombinerat med utbudet, som är orsak till att det inte längre är småungar som trängs kring godisbutikens disk på lunchrasten.

Ommöblering av bloggen

Om någon av mina läsare är bra på HTML-kodning skulle jag behöva lite tips. Dels skulle jag vilja ha bredare fält för själva blogginläggen, dels skulle jag vilja ha två spalter för sidomenyerna. Och en bloggheader som löper över hela sidan. Tips mottages tacksamt för var i HTML-koden jag ändrar detta. :)

De komma från öst och väst

Idag är det demonstrationer i Bangkok. [Ändrat till imorgon söndag sedan vi var i Thailand för en vecka sedan.] Rödskjortorna, före detta premiärminister Thaksin Shinawatras anhängare, väller in i huvudstaden från runt om i landet. Samtidigt sägs familjen Shinawatras släktingar fly landet inför demonstrationen. Anledningen till demonstrationen är att den landsflyktige Thaksin av högsta domstolen fråntagits en dryg miljard dollar som han tillskansat sig olagligen under sin tid som premiärminister. Thaksin är omåttligt populär på landsbygden och ses av folket där som en person som bryr sig om fattiga. Ironiskt nog är det för att ha lagt beslag på statliga medel som han befinner sig i landsflykt. Han sägs befinna sig i Kambodja men höll när domen föll i slutet av februari presskonferens från Dubai.

Gulskjortorna, som stödjer kuppmakarna från 2006 då Thaksin störtades, är ju kända för att ta till ganska tuffa metoder, som att ockupera den internationella flygplatsen och därmed förhindra turister från att komma in eller ut ur landet. Detta har synbarligen påverkar turistindustrin i Thailand då antalet utländska turister minskat, om än kanske inte från just Sverige. I år tror man att en halv miljon svenskar kommer att besöka Thailand. Några av dem är våra vänner som just nu befinner sig i en bil på väg till flygplatsen från östra Thailand. Låt oss hoppas att köerna inte är för intensiva och att de röda inte får samma idé som de gula.

- Pappa var... mazarintjuv...

Ett av Galenskaparna/After Shaves bästa nummer är intervjun som kulturpersonligheten Ulf Raskenstam utför för programmet Påflugen på med författaren Jim Ture Ödegård om Ödegårds svåra böcker om lille Sejfert vars mamma var hora och vars pappa var rånare. Intervjun urartar när Ödegård säger att hans mor alltid var glad och att pappa alltid hade gott om pengar.

Urartade gjorde också mazarinkuppen i Åstorp. När polisen snabbt kom bovarna på spåret och kunde gripa en av dem på bar gärning när han matade sitt lilla barn med mazariner, brownies och dammsugare.

Känn på den. "Nä, vi hade ett underbart liv, mamma var alltid glad, pappa bjöd alltid på mazariner."

Röda Malmö ser likheter med Kasper och Jesper och Jonatan, Jan Nilsson med Ville Vessla. På något vis känns det tryggare med rånare som stjäl mazariner än som håller på med knark och annat ont. Bronsonbloggen menar att detta till och med ger Black Cobra ett mänskligt ansikte, och att nöd går före rätt när kaffet är bryggt och kakburken gapar tom.

Hur bra är inte den här mannen!?

Och vi prickade in 44 poäng i finalen! Och jag tog gåtan om 'det gamla berget'. :)))

För övrigt anser jag att På Spåret borde sändas varje helg året runt.

Kvinnor i massor

På Internationella kvinnodagen satt Pär Ström i radion och sa att anledningen till att nio av tio statyer av verkliga personer är män beror på att det inte funnits några kvinnor att avbilda. Idag har medlemmarna i Rättviseförmedlingens Facebookgrupp på bara några timmar tagit fram ca hundra kvinnor som borde ha en eller flera statyer. En fantastisk lista över fantastiska kvinnor. Allt från de första kvinnorna i Malmö kommunfullmäktige, Anna Herslow och Kristina Frank till min stora idol Monica Zetterlund. I Malmö finns för övrigt inte en enda staty med en påklädd kvinna som funnits på riktigt. Och som någon skrev, tänk er en stor staty av Magdalena Forsberg med geväret på ryggen skidande i spåret över ett väl valt torg!

Men Pär Ström, här kommer listan över kvinnor som borde få både en och två och tre statyer!

En gång världens sexigaste rocksångare, och karln kan fortfarande sjunga! Underbar låt dessutom.

När floden inte sipprar neråt

Trickle down. Teorin som låg till grund för Margareth Thatchers politik i Storbritannien på 1980-talet. Att om bara de rika tillåts bli riktigt, riktigt rika så kommer små smulor av rikedom trilla ner till alla andra på samhällets botten. Små bäckar av guld som sipprar ner genom samhällskroppen och komma alla till godo.

Denna idé är dessvärre inte död hos den svenska högern utan lika alive and kicking som Simple Minds 1985. Tron på att sänkta skatter för de rika leder till störrre välstånd för de fattiga är högst aktuell inom Alliansregeringen. Man kunde ju önska att det skulle gått för Trickle Down-teorin som för Simple Minds efter Once Upon a Time-albumet, att den fallit i om inte glömska så åtminstone bara levt kvar som ett romantiskt minne i det kollektiva medvetandet.

Men så kommer Kate Pickett och Richard Wilkinson från Thatchers och Jim Kerrs hemland och ger ut en bok om jämlikhetens verkan på samhället. Jämlikhetsanden (Karneval). Och Högerdebattörerna får hicka. Deras stora skäl för att inte vilja minska inkomstklyftorna, att dessa behövs för att skapa välstånd bland alla, bemöts och ifrågasätts starkt i Jämlikhetsanden. I stället menar författarna att inkomst spelar roll för hälsan och att jämlika samhällen har mindre problem med våld och droger. Människor blir friskare av jämlikhet, helt enkelt.

Peeter-Jaan Kask skrev på Internationella kvinnodagen en upplysande krönika i Värmlands Folkblad om högerns försök att göra ner Picketts och Wilkinsons bok med de gamla vanliga argumenten, de positivistiska att inga orsakssamband föreligger bara för att man kan visa ett statistiskt samband mellan ojämlikhet och ohälsa. Som om de nyliberala ekonomerna någonsin kunna föra sin trickle down-teori i bevis. Som om det finns ett enda samhälle i världen där stora inkomstklyftor och ojämlikhet lett till välfärd för alla.

- Förlåt att vi svek er

Återigen har brittiska myndigheter fått be om ursäkt för sin oförmåga att skydda barn från deras föräldrar. Sist jag tog upp ämnet gällde det den så kallade "Baby P" i Haringay, London. Nu har två vuxna systrar fått en oreserverad ursäkt från myndigheterna i Sheffield för misslyckandet att skydda dem från deras fars övergrepp under en trettiofemårsperiod. Fadern som kallade sig själv 'gaffer' [chef, men också ett ålderdomligt dialektalt uttryck för 'käre far'] våldtog och misshandlade sina döttrar från åtta års ålder. På känt Fritzl-maner gjorde han dem gravida 19 gånger och de födde tillsammans nio barn varav sju lever. När den ena utsattes för sexuella övergrepp fick den andra passa barnen. Graviditeter har inte hindrat våldtäkterna och under perioden 1990-1996 var båda ständigt gravida, ibland två gånger samma år. Av rädsla för att barnen skulle omhändertas har flickorna/kvinnorna inte vågat anmäla. När de ringt myndigheterna för att få hjälp skall dessa ha svarat att de inte skulle fått behålla sina barn om de namngett fadern.

Kvinnorna har varit i kontakt med 28 olika myndigheter och ett hundratal anställda sedan 1973. Ingen av dessa har lyckats skydda dem från övergreppen även om många misstänkt att allt inte stod rätt till i familjen. Fadern har hela tiden flyttat runt med familjen för att undvika myndighetsinblandning. En allmänläkare som behandlat flickorna under flera av deras graviditeter blev avstängd redan för fem år sedan. I övrigt har ingen blivit uppsagd eller omplacerad som en följd av underlåtelsen att agera. Vissa myndighetspersoner lär ha levt med den felaktiga uppfattningen att de inte kunnat agera om inte döttrarna erkänt vad de utsatts för, att de därmed skulle kunnat bli anklagade för att ha brutit mot en tystnadsplikt de inte haft i sådana här fall.

Den 57-årige mannen, som erkänt 25 av de ca 1 000 våldtäkter han anklagats för, är nu dömd till ett livstidsstraff, vilket åtminstone innebär 14 år i fängelse. (Hans historia skulle innebära att det blivit 19 graviditeter på 25 våldtäkter, alternativt att döttrarna ville ha sex med honom.) Mannens identitet får inte avslöjas då det även skulle avslöja döttrarnas identitet. (Med Elizabeth Fritzl i färskt minne känns det som ett vettigt beslut.) I media porträtteras han på pixlade bilder med kammad lugg och en pint lager i handen. Av medierapporteringen kan man läsa sig till att det även fanns en mor och en bror i familjen. Brodern, även han utsatt för misshandel och att ha fått bevittna grov misshandel av systrarna, uttalar sig och säger att de borde fått hjälp redan under den tidiga barndomen på 1970-talet. Modern har känt till faderns övergrepp och att han var far till döttrarnas barn. En blaska i Australien berättar att även hon fått utstå upprepad misshandel från maken och att hon flyttade ut tillsammans med sonen 1992. Brodern säger att han skall ha anmält att systrarna utsatts för incest redan 1997 efter att modern berättat att hans systerson även är hans halvbror.

Utredaren, som konstaterar att det förmodligen skulle ha räckt med att en enda person agerat, säger också att många av myndigheternas misstag har begåtts under 1970-, 80- och 90-talen. Detta innebär att det förmodligen är mer rätt att säga att det är de rutiner som funnits under denna tid som skall ifrågasättas. Men frågan är också om samma sak skulle kunna hända igen, idag? Historien om Baby P visar ju att det är fullt möjligt.

- Varför skaffar du barn om du inte kan ta hand om dem?

Den frågan fick tyska Manuela Maier när hon skrev in sin nioåring (!) på eftermiddagslektioner i skolan. Tyskland har en 250 år lång tradition av att barn bara går i skolan på förmiddagarna för att sedan gå hem till mamma som lagar lunch och hjälper med läxorna. Alla kan ju förstå vad det innebär för kvinnors frigörelse och möjlighet att skapa sig en egen ekonomi. Att vara ensamstående mamma i Tyskland kan för övrigt inte vara lätt.

Men Tysklands regering har valt en helt annan väg än de kristdemokratiska kollegorna i Sverige. Enligt svensk modell har man infört längre föräldraledighet för båda föräldrarna och skolorna har börjat erbjuda undervisning även på eftermiddagarna. Anledningen är krass. Kvinnorna behövs på arbetsmarknaden och barnen behövs för samhällets fortlevnad. För alla vet ju vad som händer när man snörper åt kvinnors möjlighet att både skaffa barn och jobb. Det blir inga barn, vilket väl Angela Merkel är ett utmärkt exempel på själv.

Otacksamma kvinnor

Sent omsider hittar jag Lisa Förare Winbladhs inlägg om att internationella kvinnodagen inte är någon mors dag. Moderaterna gratulerade ju i måndags alla kvinnor på vår dag. Liksom för att fira att kvinnor är underordnade män på så många områden i livet. Sen tog dom tillbaka lite genom att säga att det inte var dom utan en praktikant som sluntit lite på tangenterna. (Minns: Det var inte jag, det var Ursula-Federley.) Särskilt Anna Ardin var taskig mot den stackars praktikanten och frågade om Moderaterna säger grattis till de HIV-sjuka på internationella AIDS-dagen också.

Vad ÄR det med oss kvinnor? Kan vi inte bara vara glada och tacksamma att vi fått en egen dag? Varför skall vi vara så sura hela tiden? Som på 8 mars för ett par år sedan, då vi kvinnor hyllades av Kurdo Baksi som stod på Sergels Torg och delade ut rosor till alla kvinnor som gick förbi. Och en massa bittra kvinns häcklade hans fina initiativ. Otacksamma är vad vi är.

Dagar då jag tar mig för pannan och känner mig medelålders

Häromdagen hade jag en diskussion med två vänner om 'dagens ungdom'. Vi har själva passerat trettio-, fyrtio- och femtiostrecket och kan väl anses ha lämnat ungdomen bakom oss. Det vi nu kom att diskutera är hur somliga yngre personer inte bara tycks ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden utan också verkar fullkomligt ovilliga att göra det. Exemplen från våra erfarenheter visade sig inte vara få.

Det rör sig om föräldrar som anser sig göra sina tonåringar en tjänst när de 'slipper' sommarjobba. Deras barn skall inte behöva slita på lovet, de har minsann råd att försörja sina barn. Detta gör att barnen inte har några som helst meriter att visa upp när de slutar gymnasiet (om de nu klarar det). De har aldrig gått till ett jobb, kan inte visa att de kan passa tider och fungera på en arbetsplats. En rejäl björntjänst från föräldrarna alltså.

Det rör sig om personer som levt på socialbidrag hela livet, upp över trettioårsstrecket. Som får förslag om att söka ett jobb där det de facto finns alla möjligheter att sedan avancera. Men som svarar att - Nääää, då måste jag ju åka hela vägen från Huddinge in till stan varje dag.

Det rör sig om personer som skadar sig själva för att slippa jobba. Som gör allt för att få en diagnos som skall förhindra att de behöver utföra arbete.

Det rör sig om personer som socialen ordnar lägenhet till då föräldrarna tycker att tjugofemåringen faktiskt inte kan bo hemma längre. Som tvingas gå i program på Arbetsförmedlingen som de sover sig igenom. Eller inte kommer till då de satt uppe hela natten och spelade på datorn.

Det rör sig om personer som gång på gång börjar på universitetet för då får man ju studielån. Men som nu sitter med flera terminers studieskulder och inga poäng. För poängen delades ju inte bara ut tillsammans med studielånet, man var ju tvungen att tenta av dem.

Det handlar om personer som inte kan söka jobb där dom skulle kunna få jobb för då måste dom åka buss till jobbet.

Hela tanken om att skaffa en bra utbildning, tjäna egna pengar och leva ett fritt liv verkar aldrig ha slagit dessa personer.

Det intressanta är att dessa personer [som jag exemplifierar med] har ett par saker gemensamt. De är övertygade om att de vet bäst och de är alla stockkonservativa och röstar endera på Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Någon tycker egentligen att Moderaterna är alldeles för liberala. Motiven till deras politiska åskådning är bland annat att det inte borde få finnas några socialbidrag till folk som inte gör rätt för sig. Att vi betalar alldeles för höga skatter i Sverige. Att man måste tänka främst på Sveriges ekonomi. Allt kryddat med främlingsfientlighet och nationalism.

Dessa djupsinnigheter har alltså våra socialbidragstagare ovan kommit fram till i sitt utanförskap, som de för övrigt inte verkar uppfatta som ett utanförskap.

Och jag minns min far vars tinningar började bulta om man vågade framföra att man helst ville gå och drälla hela sommarlovet. Som ordnade sommarjobb hos bonden på Torpet där han och jag målade ladan och jag fick en slant för besväret. (Som jag fick behålla själv.) Eller mamma som också fixade sommarjobb på dåvarande KAMYR, där jag sorterade post i fyra veckor när den ordinarie personalen var på semester. Och hur gôtt det var när lönen kom. Och hur skönt det var att kunna skriva in de där veckorna i sin meritförteckning när man sökte nästa jobb. Och nästa.

Och jag tänker på de bortskämda spolingarna som gör allt för att slippa jobba och som tycker att välfärd är trams. Och jag tar mig för pannan och känner mig rysligt medelålders.

Frågor kring pigavdrag

Även Magnus Ljungkvist reagerar på journalisters flathet inför de verkligt intressanta frågorna i debatten om pigavdrag. Sådana frågor som jag och mina kollegor som arbetar med jämställdhet, jämlikhet och arbetsmiljö ställt oss från början. Till exempel hur ett skyddsombud kunna bevaka arbetsmiljön då de inte har tillträde till privata hem? Hur kan arbetsgivaren förebygga en dålig arbetsmiljö hos kunderna i deras hem? Om det är svårt inom bemanningsbranschen så lär det inte vara lättare där kunden är en privatperson. Detta är frågor som de fackförbund, bland annat mitt eget Unionen, som vurmar för hushållsnära tjänster inte gett något svar på. Varken då eller nu.

Tror facken att alla företag skall teckna kollektivavtal? Att kollektivavtalet automatiskt kommer att få företaget i fråga att börja ställa krav på kunden för hur arbetsmiljön, den fysiska och den psykosociala, är utformad på arbetsplatsen? Om kunden ignorerar städerskan och behandlar henne som luft, är det då inte ett arbetsmiljöproblem? Vad gör städföretagen åt det? Vågar den icke fast deltidsanställda städerskan säga ifrån? När Svenskan skulle hitta en städerska att intervjua fick man använda tolk. Hur enkelt är det att säga ifrån om man inte ens talar samma språk som sina chefer?

Eller är det helt enkelt så att fackens ledningar och styrelser, liksom de journalister Magnus Ljungkvist granskar, själva nyttjar dessa tjänster och tycker att avdraget är toppenbra. För just dem. För oftast är det ju, som i Unionens fall, inte deras egna medlemmar som står där uppflugna på en stege för att putsa byrådirektör HK Bergdahls (eller förbundsordförande NN:s) kristallkrona.

Touché!

Ulrika Hagström är jämställdhetspolitisk utredare på TCO. I detta inlägg ställer hon ett par riktigt bra frågor. Till exempel den här: - Om vi redan är jämställda i Sverige, när blev vi det? Eller har vi alltid varit det? Är vi kanske rent av det enda jämställda landet i världen, eller är alla länder jämställda?

Tål att tänkas på.

Jag klarar inte av att ha det där badrummet överst på bloggen. Brrrrr! Petar därför in den vinnande bilden i omröstningen om vilka Mongolietbilder jag borde hänga på väggen. Resultatet blev denna och den med den ensamma kalven. Men.... *låter som Tony Irving* Jag tror jag skall göra på det sättet att jag parar ihop olika tavlor i olika storlekar. Skall bara bestämma hur, och dessutom hur jag skall hantera inramningen. Canvas? I glasram med passepartout?

Resultatet blev:

Den med två hästar (ovan) 9 röster

Den med kalven 7 röster

Den med hästar på rad mot horisonten 6 röster

Den med hästar, MC och gerar 6 röster

Den med berget 5 röster

Den med flera hästar 5 röster

Den med utsikt 3 röster

Den med kon 3 röster (och det hade Lars-Erik i Bröderna Lagerståhls berättelse om Pedagogiska Snutte inte gillat, han som älskar bokmärken med kor på)

Stort tack för ert engagemang och fina smakhjälp! När det är klart kommer det komma bilder här.

Hemma hos verklighetens folk

Som den Hemnetknarkare jag är har jag sett det mesta. Trodde jag. Men nu inser jag att mäklarna gör ett hästjobb för att få folk att rensa innan de fotar deras lägenheter. Sådan smakcensur förekommer inte på Expressens sajt där folk får lägga upp bilder på sina hem, helt ostagade. Och ja, man kan säkert köpa billigt om man bara lyckas se igenom alla prylar men vad gör man med ett badrum som det ovan?

Varför skulle inte kvinnor rösta rödgrönt?

Svenska Dagbladet har beställt en Sifoundersökning av partisympatier uppdelat på män och kvinnor. Denna tar sin början 1998 då MP, S och V började sitt samarbete. (Intressant att man åtminstone på redaktionell plats ger dessa tre partier erkännandet att de faktiskt samarbetat i över tio år, åtta år i majoritet, då man på ledarplats brukar förneka existensen av ett sådant samarbete.)

Undersökningen visar att kvinnors partisympatier för det mesta ligger till vänster. Förutom 2006 då fler kvinnor röstade på Alliansen än på de Rödgröna. Detta trendbrott verkar dock kvinnorna ha ångrat bittert då stödet för de rödgröna är rekordhögt bland kvinnorna idag.

Är någon förvånad?

Anledningen till att kvinnor tenderar att vara med vänster än män brukar anges till att kvinnor prioriterar den offentliga sektorn högre. (Medan män sätter skattepolitik och landets ekonomi högre.) Kanske beror det på att det är i den offentliga sektorn många kvinnor jobbar. Kanske att denna sektor ger dem möjlighet att jobba och tjäna egna pengar genom att den tar hand om deras barn och gamla föräldrar. Varför skulle man rösta på några som har som främsta strategi att sänka skatterna och minska denna sektor för att istället överlåta ansvaret för barn och gamla på privata alternativ eller, genom vårdnadsbidrag, på kvinnorna själva? Ett politiskt alternativ som består av partier (M och KD) som vägrar redovisa sina partistöd, förmodligen för att det skulle skrämma iväg än fler kvinnor om det framkom att pengar pumpas in till ett regeringsparti från Ja till livet-rörelsen som vill begränsa kvinnors rätt att själva bestämma när det skall ha barn eller inte.

Grunden i ett jämlikt samhället är att man skall ha en lön man kan leva på. Grunden i ett jämlikt och jämställt samhälle är att man skall kunna försörja sig själv och sin familj på denna lön, oberoende av någon annan. Själva kärnan i jämställdheten är det ekonomiska självbestämmandet. I praktiken betyder det att man skall ha tillräckligt med piss-off-pengar för att kunna lämna ett dåligt förhållande och fortfarande kunna överleva som ensamstående. Det betyder att man inte inte skall behöva be sin partner om pengar för att gå ut och köpa den där snygga jumpern man sett på Best of Brands.

För att kvinnor skall ha en möjlighet att tjäna dessa pengar måste de avlastas de obetalda uppgifter som kvinnor i mycket större utsträckning fått sig tilldelade/tagit på sig. Någon annan måste ta hand om barnen på dagarna, någon annan måste ta hand om gamla svärmor. Om detta skrev jag för Fi efter ett ABF-semiarium 2006. Då visades att mer än 90 procent av allt arbete inom äldreomsorgen utförs av kvinnor, ca 70 procent av alla anhörigvårdare är kvinnor och ca 70 procent av dem som tar del av äldrevården är kvinnor.

Tro fan att kvinnor värnar om en fungerande offentlig sektor med hyfsade löner. Det sker inte genom skattesänkningar och nedmotering av den allmänna välfärden. För även om löneskatteavdraget ger pengar att köpa den där jumpern så räcker det inte till vården av barnen och våra äldre. För detta måste vi spara och satsa gemensamt och det är det vi kvinnor fattat.

Tips till feministiska partier

Åsa Petersen är, som alltid, bra på Aftonbladets ledarsida idag. Hon sticker hål på Moderaternas nya jämställdhetsretorik där dom säger sig vilja förbättra jämställdheten genom reformer som ändå inte återställer läget till där det var före valet 2006. Först försämrar vi. Sen förbättrar vi lite och låtsas som om det är en förbättring, när det i själva verket fortfarande är en försämring. Duh!

Rätten till heltid. Delad föräldraförsäkring. Lika lön. Där finns tre frågor som feministiska partier, i och utanför riksdagen, borde ha som sina huvudfrågor i valrörelsen. Då det gynnar jämställdheten för både kvinnor och män. Det skall bli spännande att se vilka av feministerna som tar sig an dessa för jämställdheten grundläggande frågor genom att formulera dem och sedan driva dem stenhårt.

I döda mäns sällskap

Jag verkar ha drabbats av en vurm för biografier om döda män, om man skall döma av de i Bangkok inköpta böckerna ovan. Jim Thompson, thaisilkesindustrins skapare i Thailand, som mystiskt försvann under en promenad i Malaysias högländer på 1960-talet. Pol Pot, ledare för Röda Khmererna, som dog i Kambodias djungel trettio år senare och revolutionens ledare Ayatholla Khomeini som fortfarande spökar i Iran. Författarna är i tur och ordning William Warren, Philip Short och Con Coughlin. Och jag började med den i sammanhanget avsevärt trevligaste, Thompson.

(Denna manskoncentration vägs upp av att jag just avslutat biografier om Monica Zetterlund och Zarah Leander och till största delen endast lyssnar till kvinnors musik, med Melody Gardot som starkaste röst just nu.)

Fi:s tredje valrörelse

Gudrun Schyman berättar för Fria Tidningen att hon ser lika lön som den viktigaste valfrågan. Det blir spännande att se om Feministiskt initiativ (Fi) håller med henne. Efter mina år i föreningen, som aktiv i en valrörelse och i styrelsen, kan jag konstatera att arbetsmarknadsfrågor inte precis legat i topp i de interna diskussionerna. Där har jag från gång till annan känt mig ganska ensam. Kanske har det med ålderssammansättningen bland medlemmarna att göra. För även om schyssta förhållanden på arbetsmarknaden är viktigt även för unga, ännu inte fast anställda, så är det inte alltid prio ett i denna grupp. Alla som jobbar med rekrytering av unga till facket vet vad jag pratar om. Det är oftast när man varit ute på arbetsmarknaden ett tag som man ser sambanden och behoven av fackligt inflytande och alls upptäcker att löneskillnader existerar.

Schyman nämner också att man jobbar med nollbudget i Fi. Ja, det blir ju gärna så när folk själva får välja hur mycket de vill betala, med en miniavgift på 30 kr. Då går det inte att lägga en budget, då får man förlita sig helt och hållet till att medlemmarna ställer upp och bidrar gratis med resor till möten och sin tid. Låt oss hoppas, för sakens skull, att folk anser sig ha råd att satsa mycket av både pengar och tid.

Fi:s valberedning har i dagarna lämnat förslag om riksdagslista. 38 nya och gamla namn. De flesta känner nog bara igen Gudrun Schyman. Det kommer krävas tid, kraft och pengar för att förklara för folk varför just denna lista skall väljas in i riksdagen. Utöver en bra valplattform förstås. (Ett genomarbetat politiskt program finns redan.) Jag kan tänka mig att ålder och bostadsort kan bli frågor som lyfts när listan skall fastslås på valkonferensen i slutet av mars. Av de 16 första på valberedningens förslag är 50 procent under 30 och nära 70 procent bor i Stockholm. Som jag kunnat läsa mig till finns inte en enda kandidat från norr om Uppsala. (Och det lär knappast vara valberedningens fel.)

Utöver riksdagslistan kommer Fi förmodligen att presentera listor till kommunvalen i olika städer. Stockholm och Malmö torde vara givna då partiet i vissa av dessa orters valkretsar får oerhört stort stöd. (Södermalm i Stockholm och Möllevången i Malmö.) Mitt tips inför Fi:s tredje valrörelse är att om man lyckas mobilisera i större städer som Malmö, Göteborg och Stockholm kan man kanske åtminstone ta steget in i dessa kommunfullmäktigen. Det ger i sin tur möjligheter till en fjärde och femte valrörelse. För återväxten av nya, unga feminister är det ju inget fel på.

RUT-förespråkarna överdriver effekterna av avdraget

Förre TCO-ekonomen Roland Spånt förklarar idag det som varje journalist borde kunnat räkna ut själv innan de spridit det uppenbart felaktiga ryktet att RUT-avdraget skapat 11 000 nya jobb. Spånt menar att det är en grov överskattning och att antalet skapade jobb snarare ligger kring 900 (!) heltidsjobb. Det blir väldigt många skattekronor för varje skapat städjobb, det.

När partier och fackförbund bestämde att de skulle jobba för dylika skatteavdrag på hushållsnära tjänster hänvisade de positivt inställda ofta till Finland och alla de jobb som skapats där. Men även där överdrevs effekten av avdragen kraftigt.

Det vore värdigare, ja snyggare om förespråkarna talade klarspråk, att det de vill bidra till är lågbetalda deltidsjobb som, enligt Spånts beräkningar, kostar skattebetalarna uppåt 800 000 kr per skapat jobb. Men då skulle ju skattebetalarna förmodligen inte vara lika positivt inställda.

Godaste fisken

I slutet av förra året bloggade jag om 00-talets stora restaurangupplevelser. Frågan är om inte en av 10-talets diton skedde i tisdags kväll.

Mellan Ban Phe och Lae Mae Pim i östra Thailand ligger en lummig restaurang som bara de redan invigda hittar till. Där produceras eget vin (inte någon höjdare enligt ryktet) och man tar sig också an övergivna barn som får gå i lära.

Menyn är inte lång och det är för fisken man kommer dit. Plaa, rakt upp och ner utifrån dagens fångst. Därför gäller det att vara där i tid. Vårt sällskap fick två olika sorters fiskar, grillade och kryddade med chilli, koriander och mynta.

Här skådas den ena före skrovmålet.

Och efter. Så mycket kött att jag tvingades lämna...

Till huskattens stora lycka. (Kolla in magen på den smala siamesblandningen!)

Ikea-Svenska

Kristin berättar om ett enkelt sätt att lära sig svenska. Vilket påminner mig om när jag och min väninna Katharina (polsk-engelsk-tysk-fransktalande) besökte det nyöppnade IKEA i Edinburgh 2000. Vi hade inte hunnit mer än in innan vi sprang på datorbordet Jerker, och bröt ihop av skratt.

Lille mannen och jag uppträder i Tambon Phe sjungandes Delilah

Lata dagar infoer den stora festen

Naer jag aer ute och reser brukar jag oftat baera med mig min Moleskine-bok var aen jag gaar foer att plita ner ideer och infall som dyker upp laengs vaegen. Saa icke haer paa Koh Samet. Nu har jag aegnat fyra dagar aat att bara vara. Laesa (deckare), bada (baest paa foermiddagen innan det blir foer varmt i vattnet), aeta (grillad fisk och som tam) och dricka (Singha i brist paa vin). Och min Moleskine ligger daer i en laada i bungalowen och samlar damm.

Paa soendag aer det stor 70-aarsfest som foerbereds av flitige festarrangoeren Goelan (thailaendskt uttal) i hans och blivande 70-aaringens residens paa fastlandet. Imorgon fyller han dessutom aar sjaelv, grattis Goeran!

Nu aaterstaar aennu ett av dagens svaara val, vilken av fiskarna haer ute paa stranden som skall faa aeran att grillas aat just oss.

Legs made of alabaster

Lagom till semestern ser batteriet i min mobiltelefon ut att ha lagt av. Inte mycket att goera aat. Bara att luta sig tillbaka i faatoeljen paa verandan och njuta av havsutsikten och en god bok. (Just nu Xiaolong Qius When Red is Black.)

Den som vill faa kontakt kan naa mig via mejlen som syns i slutet av min presentationstext haer paa bloggen. akjo38(snabel-a)yahoo.se.

Gone fishing

... or something.

Omröstning Mongoliettavlor!

Jag skall göra två tavlor och hänga på väggen här hemma. Motiven är två av följande. Alla föreställer Mongoliet i försommarskrud. (Tavlorna kommer göras lika stora så ni kan bortse från vissa skillnader i höjd här.) Nu behöver jag hjälp att bestämma mig. Därför får ni gärna rösta genom att klicka i rutorna här intill. I kommentarsfältet kan man lämna kommentarer också, för dem som har en blogg och något på hjärtat. Det går bra att rösta på flera alternativ.

The boxes to tick is in the same order as the photos.

Måndagen den 15 februari 2010

Det har gått nära fyrtio år men tillståndet i världen tycks vara detsamma.



Tack till Motbilder för en bra sammanfattning idag.

Uppdatering: Denna sång tillägnas Johanne Hildebrand, krönikör på Aftonbladet, som i dagens tidning tycks mena att kritik endast får riktas mot kriget i Afghanistan om man varit där, och att om man bara sett lidandet skulle man vara för vår militära närvaro där. Du har fel Johanne Hildbrand. Som Pete Seeger sjunger: I might be right, I might be wrong but I got a right to sing this song.

Speed kills

Avskräckande exempel utanför Ulaanbaatar.

"Ett ynka grillat marsvin bli man ju inte mätt av. Men som tur är finns det köttklister så man kan limma ihop en hel kull." ("Göran Persson" i Public Service 14/2 2010)

Bäst just nu

Fruimport eller bara längtan efter kärlek?

Längtan efter kärlek där sådan är sällsynt. En av mina sorgligaste läsupplevelser är Karin Fossums Älskade Poona, om Gunder som sitter på den norska landsbygden och längtar efter sin fru Poona som snart skall komma från Indien. Men Poona nådde aldrig ända fram, eftersom Karin Fossum skriver deckare.

Svenska Dagbladet har senaste veckan granskat vad dom kallar "fruimport" från framförallt Thailand. Kvinnor från fattiga länder som tagits hit av svenska män ökar hela tiden på kvinnojourerna. Kvinnor vittnar om psykiskt, fysiskt och sexuellt förtryck. Männen kommer inte sällan från områden i Sverige med kvinnounderskott. Eller från Värmland, där landshövding Eva Eriksson i veckan uttryckte sin förfäran på Brännpunkt.

Gemensamt, oavsett om männen är kärlekstörstande eller bara vill ha en hemhjälp, verkar vara att kvinnorna som kommer hit har liten eller ingen insyn i det svenska samhället, inte talar svenska och att de ofta blir mycket isolerade. Något som många av männen alltså verkar utnyttja. Ibland genom att ta hit flera fruar efter varandra och hota dem med att de är utbytbara. På olika forum på nätet kan man läsa hur män säger sig tycka att jämställdheten gått för långt här i Sverige och att man med en thailändsk kvinna har mer tydliga könsroller. Ja, en thailändsk kvinna har förmodligen sämre möjligheter att värja sig mot mannens krav, än en svensk kvinna skulle ha. Frågan är alltså om det är skilda könsroller eller olika ställning i samhället man efterfrågar. "Jag vill ha en fru som inte vet så mycket om sina rättigheter." Säger dom inte.

Men, jag tror också att bilden av thailändska kvinnor som undergivna och 'kvinnligare' är en illusion. Min bild av dessa kvinnor är att de har rätt mycket skinn på näsan, vilket förmodligen är naturligt om man kommer från Thailands fattiga landsbygd eller försörjt sig i Patong eller Pattaya. Att vara kvinna i Thailand kan vara att vara byggarbetare, jordbruksarbetare, vägarbetare. Att vissa av dessa kvinnor väljer att resa till andra sidan jorden med den där blekfete mannen från Sverige beror nog på flera saker. Dels på att svenska män (fortfarande) har lite bättre rykte än till exempel tyska och brittiska män. Men också att kvinnorna givetvis sett svenska kvinnor på semester i Thailand och förmodligen antar att det är lättare att vara kvinna i Sverige än i Thailand.

Sen hamnar dom här, långt ute i skogen. Utan familj, utan vänner, utan att kunna språket eller veta vart man skall vända sig om det visar sig att mannen inte ville ha en fru utan en piga. Vissa av dem, inte alla. Kanske långt ifrån alla. En del kanske får det där livet dom längtade efter. Ibland är det dessutom mannen som väljer att bosätta sig i Thailand och då blir ju rollerna delvis annorlunda.

Nu säger sig migrationsminister Tobias Billström (M) vara villig att se över lagreglerna för "import" av kvinnor från fattiga länder. Men då undrar jag om andra regler gäller för män som träffar kvinnor i Thailand än till exempel kvinnor som träffar män från Chile? Min förra kollega träffade sin stora kärlek i Stockholm och de tvingades gå igenom långa tämligen förnedrande förhör hos migrationsverket, han fick resa hem och sitta där och vänta i ett halvår innan han fick komma hit för att myndigheterna beslutat att de nog var kära ändå. Hur kan en man få importera fyra fruar utan att gå igenom denna process?

Uppdatering: Dala-Demokraten redogör för en undersökning som gjorts av svenska ambassaden i Bangkok om vilka som söker visering till Sverige för att hälsa på partners här. Den bekräftar bland annat min erfarenhet att det man ser på thailändska stränder, äldre män med unga thailändskor som bär deras ciggpaket och hämtar öl åt dem, inte riktigt stämmer överens med de män och kvinnor som jag känner till som funnit varandra över landsgränsen Sverige-Thailand. Dessa är istället relativt jämnåriga och mig veterligen tillsammans av kärlek till varandra.

Däremot slås fast att de flesta kvinnor som kommer till Sverige kommer från norra Thailand. Vad man nu menar med det. Vissa brukar ju hävda att Koh Lanta ligger i östra Thailand så det är inte helt lätt av veta... Men jag tolkar det som jordbruks- och bergstrakterna i nord-nord/öst.

Hit återvänder jag gärna!

Svenskan listar världens mest överskattade städer/turistfällor. Tycker deras lista låter högst trovärdig. Men känner att jag måste lista fem städer som inte går att överskatta i stället.

1. London

Ja, vad skall man säga? Vid första besöket kanske man känner att var det här allt? Svaret är, nej. Däremot finns allt i London. Och när man tror sig ha sett det mesta av det, hittar man alltid något nytt.

2. Shanghai

Om inte annat så för det fantastiska köket. Varje måltid är som i Ang Lees film Mat, dryck, man, kvinna. Skynda att åka medan det fortfarande finns något kvar av det gamla Shanghai. Fin tunnelbana.

3. Bangkok

Denna myllrande, osande, rykande storstad erbjuder även den det mesta. När man tröttnar på gatulivet, att åka skytrain eller strosa i svala shopping malls vid Siam Sq kan man besöka Jim Thompson House och äta lunch på deras skuggiga veranda. På två timmar tar man sig sedan med buss från Ekamaistationen till Ban Phe. Där går båtarna till ön Koh Samet med finaste sanden i Thailand. Ju längre söderut man åker ju lugnare stränder.

4. Rom

Mmmmm. Räcker gott att bara strosa runt. Ta en glass. Stanna till för ett glas vin. Äta en fyrarätters middag och skölja ner allt med en Fernet.

5.Ulaanbaatar

Vilda västern möter Sovjet. En självklar startpunkt för den som skall göra resor på landsbygden. Ögon i nacken krävs i trafiken dock. Samt njurbälte om man tänker åka utanför stan. Står det Guinness utanför puben betyder det att dom serverar Chinggis öl. Gott men ljust. Mat äter man helst hos någon korean.

Lika som bär special

- Det var inte jag, det var Ursula/Maja.

Nominera Smålands bästa journalist!

Shit! Det här blir svårt. Måste vara jämnt skägg mellan damen med de tappade siffrorna på tvättmaskinen och damen som gömde sig för bussen och missade den.

Horoskopet III

Dags för klokskap från VF igen.

"Fisken utmärks för ögonblicket av en viss obetänksamhet och tecknet råder dig till att inte ta några onödiga risker."

Detta igår tisdag då vi var såååå nära att köpa en bostadsrätt i centrala Jönköping till ett väldans högt pris. Men till slut insåg att det här är inte Stockholm. Och om vi inte skall bo här till pension så kanske det är bättre att vara lite säkrare på att få igen pengarna om vi flyttar.

Men den som har en hyresrätt i Öster City att hyra ut, gärna gammal träkåk, kan ju höra av sig till väldigt skötsamt, medelålders akademikerpar med god inkomst och smak.

Den duckande regeringen

– Fredrik Reinfeldt vill inte möta någon, liksom Maud Olofsson, uppger en journalist.

– Cristina Husmark Pehrsson har konsekvent vägrat infinna sig till höstens mest omdebatterade fråga som angår vanligt folk: utförsäkrandet av sjuka, uppger en annan.

Detta är citat från journalister som svarat på Föreningen Grävande Journalisters undersökning om huruvida regeringen duckar för debatt. Regeringen Reinfeldts ministrar vill inte träffa dem deras beslut verkligen berör.

Det säger ni inte! För att citera Jonas Hallberg i P1:s Spanarna: Är det sant?

Jag är såklart, liksom Hallberg, ironisk. Detta är något vi vetat länge, sedan september 2006 typ. Maud Olofsson, näringsminister, vågar inte debattera i morgon-tv med Lars Ohly (V). Sven-Otto Littorin är ju notorisk när det gäller att ducka för journalister, men också för sina kollegor i riksdagen. Ibland vägrar han debattera för att han anser att det är fel kvinna som motdebattör, ibland springer han till och med koleriskt ut ur riksdagssalen. Den där vägran att debattera med vad Littorin ansåg var fel person fick han f ö en uppläxning av talmannen för.

Alliansregeringen vill sätta dagordningen för public services redaktionella innehåll, de vill sätta dagordningen för vilka som skall debattera i riksdagen, de vill över huvud taget sätta dagordningen. Men de vill inte stå upp för den.

Av rätt orsak och som en sista utväg

För inte alls länge sedan bloggade jag om tystnaden kring Sveriges upptrappning i kriget i Afghanistan. Medierna brukar annars kalla vårt krigande och dödande av talibaner för "närvaro". ("Närvaro" är lite i samma klass som "collateral damages".) Nu skulle vi hjälpa den afghanska polisen och militären att leta knark och knarkhandlare. Häromdagen kunde jag läsa på Facebook hur en av de "närvarande" svenskarna i Afghanistan skrev i sin statusrad om att man beslagtagit 70 kilo knark, en hel del sprängämnen och gripit fyra personer. Han raljerade om att nu kunde man ha fest med fyrverkerier. Någon dag senare hade två av hans kollegor skutits ihjäl av en "polis". För det var så svenska medier valde att framställa mannen i polisuniform som tidigare var känd av svenskarna för att de hade haft någon slags samröre med honom. "Närvarande" svenskar skjutna av "polis" alltså. Medierna spekulerade i om det var en hämd för tillslaget dagarna innan.

Då, i höstas skrev jag om CNN-faktorn. Hur mediernas rapportering om humanitära interventioner kan få hemmaopinionen att svänga. Från att folket där hemma varit poitiva till och önskat militär "närvaro" i en fjärran krigshärd blir dom mindre positiva när de egna soldaterna och medborgarna forslas hem i kistor.

Med tanke på hur medierna presenterat vår militära "närvaro" senaste dagarna har svenskarna dock inte fått så stora möjligheter att tänka efter själva. Expressen leder såklart ligan med gigantiska krigsbokstäver på löpet om HJÄLTARNA SOM DOG FÖR FREDEN. Det vill säga de två svenskar som dödades när dom rest till Afghanistan för att kriga. (Den afghanske tolken som dog, dog tydlgien för att han ville tjäna pengar till sitt bröllop.) Krig för fred. Vi uppmanas att sätta på oss gula band för att stödja kriget. Detta stödjer svenskarna fortfarande. Precis som brukar vara läget i början av krig. Nationalismen frodas på tidningarnas löpsedlar och ledarsiddor. I bloggosfären får man läsa kommentarer om att afghanerna kommer komma till Sverige och ta ifrån oss vår jämställdhet om vi inte krigar i Afghanistan.

Ikväll kommer vi i TV få se hur hjältarnas flaggsvepta kistor tas emot. Skulle inte förvåna om Sten Tolgfors (M) gör honnör också. (Noterar att varken statsministern eller kungahuset kommer vara där och kan tänka mig hur diskussionerna gått kring detta...)

Men jag vill nog anbefalla lite ödmjukhet för nationalisterna som fröjdas över det faktum att Sverige nu får visa sig kunna delta i krig igen, efter tvåhundra år. Upptrappningen och kriget mot narkotikan slår givetvis mitt i talibanernas ekonomiska hjärta. De lär ju inte stillatigande se på och även en talibanledare är förmodligen medveten om CNN-faktorn. Till att börja med är Expressens läsare stolta nationalister med gula band på rockslaget men låt oss vänta och se hur det blir om upptrappningen fortsätter.

Personligen är jag skeptisk. Till krig givetvis, men även till humanitära interventioner. Har haft möjlighet att fördjupa mig i ämnet och läst hur bland annat professor Jack Donnelly resonerar kring hur det kan vara berättigat att delta i humanitära interventioner. Han slår fast att det måste ske av rätt orsak och som en sista utväg. Alltså, inte för att gnugga axel med ett land som tidigare varit talibanernas bästa kompisar utan för att man verkligen är övertygad om att man med sin intervention kan hjälpa landets befolkning till en hållbar fred utan förtryck. Och först när man försökt allt vad man kan tidigare, utan att ta till vapen. Har vi det?

PS: Upptrappning kan man besluta om men en liv- och olycksfallförsäkring för lokalanställda, det har vi inte råd med.

With a little help from my readers

Niklas skriver, som alltid, bra om att "hata" sitt jobb eller att hata det, och om skillnaden och gränsen däremellan.

Själv klev jag av mitt senaste jobb av flera skäl, men ett tungt vägande sådant var att jag kände att jag låg farligt nära den där gränsen. Och det berodde ju inte bara på jobbet utan också på min privata situation med veckopendling och särboskap. Min käre vän rehabiliteringsexperten A nickade och gav mig rätt, när man passerat den där gränsen finns ofta ingen återvändo och det kan ta år att komma igen. Jag har ju, som arbetsmiljöansvarig och huvudskyddsombud, sett detta både i teorin och praktiken. Hos andra vill säga. Själv har jag alltid hittat strategier för att motverka utbrändhet, mycket för att jag i mina olika jobb haft stor egenkontroll över upplägg av arbetstider och arbetsuppgifter samt att det hos chefer och kollegor funnits en stor acceptans och förståelse för nyttan av återhämtning. Min erfarenhet och kunskap inom detta område innebar dock att jag kände igen varningssignalerna när de så stilla började ringa även hos mig. Och fattade beslutet att kliva av och välja nytt medan jag hade min kraft, styrka och arbetsglädje intakt.

I en kommentar på Niklas blogginlägg uppmanas han att skriva en bok, att välja några av sina blogginlägg för publicering. Och genast känner jag mig ungefär som Niklas när han står med kuvertet från Fortum i handen... Aaaarrrgggghhhh! Detta är ett projekt som jag sysslat med i flera år. Jag har börjat med att välja några inlägg men fastnat i att jag väljer för många. Då tänkte jag att jag börjar med att printa ALLA inlägg och väljer sedan HÅRT ut 10-15 av dem. Men då fastnade jag i det självklara att det blir svårt att välja om man inte bestämt sig för ett tema. Och då blir det ÄNNU svårare. Sen fastnar jag i att denna blogg ju är en fritidsblogg där jag skriver om sådant som ligger mig varmt om hjärtat och det bidrar också till att det blir svårt att välja bort... Jag skullle helt enkelt behöva en redaktör eller förläggare eller what ever som hjälpte mig välja!

Eller läsare! Detta är ju ändå en blogg. Och det var där idén till detta blogginlägg tog form. Läsarna, de fem-tio personer som troget följer denna blogg och de övriga kanske tio som läser då och då, kanske har något favoritinlägg. (Nåja, jag har ju ett genomsnittsläsande per dag som är lite högre men det är svårt att veta vilka som är återvändande...) Något som berört dem extra. Och om läsarna får välja kanske ett tema utkristalliserar sig.

Så, kära läsare av denna blogg. Om ni någon gång läst något här eller på min förra blogg som ni funnit extra läsvärt, som berört er, som engagerat er dela gärna med er av det! Det handlar ju ändå om nära fem års regelbundet bloggande. Något minnesvärt kanske jag har åstadkommit under dessa år? ;)

Svara i kommentarsfältet eller i mejl akjo38[snabel-a]yahoo.se.

Om den svåra konsten att tänka kritiskt

Ibland påminns man om hur godtrogna vi människor kan vara. Som när jag läser om den senaste Facebook-blåsningen. En kvinna får sitt Hotmailkonto kapat. Kaparen går sedan in på hennes Facebookkonto och börjar chatta med gamla kompisar hon inte träffat på åratal. Kompisarna tror att det är deras gamla polare som hör av sig. Bara där undrar man ju lite hur det går till. Jag inbillar mig att du när du pratar med folk du inte sett på länge gärna återknyter till senast eller något gemensamt samtalsämne? Men inte dessa människor. Här går bedragaren rakt på sak och säger sig behöva kompisarnas bankinloggningskoder för att hon själv tappat bort sin kod, eller nåt dylikt.

Jag kan tänka mig flera olika saker jag skulle svara en long lost friend i det läget:

- Har du pratat med din bank?

- Du kommer ju förmodligen ändå inte kunna utföra några transaktioner förrän nästa bankdag så det enklaste är väl att ringa banken på måndag morgon?

- Hur skall du kunna komma in på ditt konto med MIN kod?

- Kan vi ringa varandra och prata om det här i stället för att jag skall skicka min PIN-kod över Facebookchatten?

- Jag kan låna dig pengar så länge.

Tydligen har ingen av de vänner vars konton tömdes av bedragaren ställt sådana frågor. Då är frågan, hur kommer dessa personer ens upp ur sängen på morgonen? Hur klarar dom av sina liv med jobb, räkningar, ansvar för familj, barn, hus?

Detta aningslösa beteende anknyter till människors godtrogenhet inför kedjebrev och Facebookgrupper för välgörande ändamål. De ser en grupp på Facebook där man genom att gå mer påstås bidra med två kronor till de lidande på Haiti. Istället för att klicka in på gruppen och kolla runt lite bland de andra människor som är med i gruppen så klickar dom bara på 'gå med'. Frid och fröjd, nu har jag bidragit till något gott. Tills de någon vecka senare plötsligt är med i en Nekrofilgrupp som vill forsla lik från Haiti att ha sex med.

Samma sak med kedjebrev där man skall bry sig om en liten arm- och benlös flicka i Långbortistan. Bara genom att du skickar vidare brevet kommer flickans armar och ben att växa ut igen. Så då gör du det. Istället för att klippa ut delar av brevet och googla detta och direkt få se att det är fejk.

Eller dessa eviga virusvarningar. Eller den senaste grejen, när jag på Facebook får se en före detta kollega varna för en grupp där man verkligen inte bör gå med för att dom kommer byta namn och sno alla dina bilder. Om kollegan, som självklart agerade med välvilja, bara sökt på gruppnamnet hade hen fått se att någon sådan grupp inte ens existerade. Det var varningen som var ett practical joke.

Så snälla medmänniskor där ute! När ni får en propå från någon bekant i form av kedjebrev eller dylikt. Gör så här:

1. Googla avsändare och namn i utskicket INNAN ni skickar vidare!

2. Tänk kritiskt!

Lisa på Taffel har också reagerat över detta. Läs gärna vad den där "Edit" skriver i slutet på inlägget. :)

Om detta må du inte skriva!

Så var det dags igen då. Frilansjournalisten Dilsa Demirbag Sten startar debatt om Islams vara eller icke vara. Nu inom juridiken och vetenskapen. Under 10-talets första skälvande en och en halv månad har vi i olika tidningar kunnat läsa artiklar som följer Dilsa-mallen för kritik av Islam. Samma innehåll i något olika förpackning men enligt samma mall.

En disputerande juridikforskare i Uppsala, Mosa Sayed, har ådragit sig Demirbag Stens vrede. Ja, inte bara forskaren utan även universitetet som låter sin forskare skriva om fel saker, i fel ämne. Juridikforskaren skulle inte fått skriva sin avhandling vid juridiska fakulteten utan borde gjort det vid den teologiska... (Journalisten Demirbag Sten borde kanske inte få skriva sina personliga drapor i tidningar utan istället hänvisas till att predika dem på Humanisternas årsmöte.) Demirbag Sten är upprörd över att Sayed, som är muslim, tillåts skriva om sharialagar och arvsrätt. Han är ju partisk och därmed kan han inte nå någon vetenskaplig höjd i sin forskning. (Det kan dock kristna som skriver om svensk rätt...) Demirbag Sten avslöjar i sin artikel att hon är okunnig om svensk arvsrätt som redan idag tillåter att en son kan ärva 75 procent och dottern 25 procent. Hon verkar också okunnig om att för utländska medborgare i Sverige gäller den rätt i det land där man är medborgare. Mosa Sayed problematiserar i sin avhandling grunderna för arvslagstiftningen och gör en komparativ studie. Jag har inte läst avhandlingen så jag kan inte kritisera den i detalj. (Motbilder beskriver dock delar av innehållet i avhandlingen här. UNT skriver om avhandlingen och forskarens avsikter här.) Har Demirbag Sten alls läst avhandlingen, eller bara sammanfattningen? Vid disputationen blev hon direkt uppmanad av professorn i religionshistoria Mattias Gardell:

- Du har inte funderat på att kanske läsa avhandlingen nu?

Oavsett om Demirbag Sten läst avhandlingen eller inte så verkar hon ha missförstått både avhandlingen och det svenska universitetsväsendet. Dekanus på juridiska fakulteten, professorn i processrätt Torbjörn Andersson, svarar Demirbag Sten att det är betygsnämnden, inte journalisters allmänna tyckande, som avgör om avhandlingen är godkänd eller inte. Demirbag Sten tycker nämligen att avhandlingen inte skulle fått skrivas då den har en normativ grund och lagar skall inte baseras på normativ grund utan på grundlagen. (Duh!)

Dilsa Demirbag Sten verkar alltså mena att juridik inte skall baseras på normer. Utan på? Ja, i hennes replik till Andersson avslöjar hon sin okunnighet kring svensk juridik och svenska disputationer. Hennes svar är förmodligen skrivet i affekt, som så många av hennes alster verkar vara, men hade nog tålt lite redigering även om det var bråttom. Till exempel kanske hon skulle strukit liknelsen mellan juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Rasbiologiska institutet. Hon hävisar också till att "vetenskapshistorien" är full av "plagiat, felaktiga och ovetenskapliga" alster. Ergo: Sayeds avhandling är felaktig och ovetenskaplig. Demirbag Sten skriver stolt att hon inte knäböjer inför vare sig Vatikanen eller betygsnämnden i det aktuella fallet. Betygsnämnden är endast en "förment auktoritet" i Demirbag Stens ögon. Vem som skall garantera vetenskapligheten framgår dock inte.

Låt oss ändå gå igenom vad som händer inför en disputation inom juridik och samhällsvetenskap. Forskaren har ansvaret för att skriva en avhandling där han eller hon redogör för varför man valt detta ämne, vilka avgränsningar man gjort och vilken teori och metod man använt. Disputationen föregås vanligen av ett antal seminarier, bland annat ett slutseminarium, eller provdisputation, där man granskar avhandlingens vetenskapliga höjd. När doktoranden och dennes handledare sedan finner att avhandlingen är klar för disputation utses betygsnämnd och en opponent. Opponenten kan, som i fallet med Mosa Sayed, vara en person som fördjupat sig i samma ämne, fast gärna med lite annan vinkel och ett kritiskt öga. Opponentens uppgift är sedan att lyfta sådant i avhandlingen som denna anser är svagheter. Frågor kan ställas om varför man valt att skriva om det man skriver om. Sedan följer vanligen en diskussion om den metod man valt förmår bevisa de slutsatser man drar. Betygsnämnden har sedan i uppgift att ställa frågor kring den kritik som opponenten lyft, samt om man funnit annat i avhandlingen som man vill diskutera. Den disputerande svarar på kritiken från såväl betygsnämnd som opponent och sedan fattar betygsnämnden ett beslut, godkänna eller ej. Det skall tilläggas att det är mycket ovanligt att en avhandling som nått fram till disputation underkänns, så noggrann är förprocessen.

Konstateras kan alltså att Demirbag Sten dömer ut hela den vetenskapliga processen ovan och att hon verkar tro att svensk lag är 'rätt' och annan lagstiftning 'fel', även för medborgare i dessa andra länder som råkar bo och leva i Sverige. Slutsatsen blir att man som svensk rättsvetenskaplig forskare aldrig kan skriva en avhandling om någon annan rätt än den svenska. Att tänkta svenskt är alltid rätt. Och det är ingen normativ slutsats utan ett faktum.

Uppdatering: För något år sedan skrev jag detta inlägg om konsten att vara liberal på ett oliberalt vis. Dilsa Demirbag Sten verkar ha gjort censuren till sin paradgren. Tidigare var det tidskriften Mana och SVT-programmet Halal-TV som skulle stoppas, nu är det vetenskapliga avhandlingar som handlar om fel saker som skall kvävas i sin linda. Dilsa Demirbag Sten är ovanligt auktoritär mot de icke rättroende.

Obegripligt

Ingenstans finns någon dokumentation om att injektion skett. Det fanns hela tiden massor av anhöriga och sjukvårdspersonal i salen. Ändå anser åklagaren att det finns bevis för att en enskild person, barnläkaren, injicerat en dödlig dos diopenal i ett barn som var döende och ändå skulle dö inom ett par timmar.

För mig är det fullkomlig obegripligt såväl vilket motiv läkaren skulle haft, som hur åklagaren skall kunna bevisa att just läkaren givit en injektion som ingen expert kan säga ens har givits.

Det hela känns som någon slags politisk inlaga för att markera mot vad man tror är någon slags halvaktiv dödshjälp. Eller ett sätt att försöka sätta dit någon, vems om helst, för att man misstänker överdocering. Bara rubriceringen dråp får det hela att låta mystiskt. Skulle läkaren ha gjort detta utan planering, men med viljan att påskynda flickans död med någon timme?

Obegripligt, som sagt.