lördag 6 februari 2010

Om detta må du inte skriva!

Så var det dags igen då. Frilansjournalisten Dilsa Demirbag Sten startar debatt om Islams vara eller icke vara. Nu inom juridiken och vetenskapen. Under 10-talets första skälvande en och en halv månad har vi i olika tidningar kunnat läsa artiklar som följer Dilsa-mallen för kritik av Islam. Samma innehåll i något olika förpackning men enligt samma mall.

En disputerande juridikforskare i Uppsala, Mosa Sayed, har ådragit sig Demirbag Stens vrede. Ja, inte bara forskaren utan även universitetet som låter sin forskare skriva om fel saker, i fel ämne. Juridikforskaren skulle inte fått skriva sin avhandling vid juridiska fakulteten utan borde gjort det vid den teologiska... (Journalisten Demirbag Sten borde kanske inte få skriva sina personliga drapor i tidningar utan istället hänvisas till att predika dem på Humanisternas årsmöte.) Demirbag Sten är upprörd över att Sayed, som är muslim, tillåts skriva om sharialagar och arvsrätt. Han är ju partisk och därmed kan han inte nå någon vetenskaplig höjd i sin forskning. (Det kan dock kristna som skriver om svensk rätt...) Demirbag Sten avslöjar i sin artikel att hon är okunnig om svensk arvsrätt som redan idag tillåter att en son kan ärva 75 procent och dottern 25 procent. Hon verkar också okunnig om att för utländska medborgare i Sverige gäller den rätt i det land där man är medborgare. Mosa Sayed problematiserar i sin avhandling grunderna för arvslagstiftningen och gör en komparativ studie. Jag har inte läst avhandlingen så jag kan inte kritisera den i detalj. (Motbilder beskriver dock delar av innehållet i avhandlingen här. UNT skriver om avhandlingen och forskarens avsikter här.) Har Demirbag Sten alls läst avhandlingen, eller bara sammanfattningen? Vid disputationen blev hon direkt uppmanad av professorn i religionshistoria Mattias Gardell:

- Du har inte funderat på att kanske läsa avhandlingen nu?

Oavsett om Demirbag Sten läst avhandlingen eller inte så verkar hon ha missförstått både avhandlingen och det svenska universitetsväsendet. Dekanus på juridiska fakulteten, professorn i processrätt Torbjörn Andersson, svarar Demirbag Sten att det är betygsnämnden, inte journalisters allmänna tyckande, som avgör om avhandlingen är godkänd eller inte. Demirbag Sten tycker nämligen att avhandlingen inte skulle fått skrivas då den har en normativ grund och lagar skall inte baseras på normativ grund utan på grundlagen. (Duh!)

Dilsa Demirbag Sten verkar alltså mena att juridik inte skall baseras på normer. Utan på? Ja, i hennes replik till Andersson avslöjar hon sin okunnighet kring svensk juridik och svenska disputationer. Hennes svar är förmodligen skrivet i affekt, som så många av hennes alster verkar vara, men hade nog tålt lite redigering även om det var bråttom. Till exempel kanske hon skulle strukit liknelsen mellan juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Rasbiologiska institutet. Hon hävisar också till att "vetenskapshistorien" är full av "plagiat, felaktiga och ovetenskapliga" alster. Ergo: Sayeds avhandling är felaktig och ovetenskaplig. Demirbag Sten skriver stolt att hon inte knäböjer inför vare sig Vatikanen eller betygsnämnden i det aktuella fallet. Betygsnämnden är endast en "förment auktoritet" i Demirbag Stens ögon. Vem som skall garantera vetenskapligheten framgår dock inte.

Låt oss ändå gå igenom vad som händer inför en disputation inom juridik och samhällsvetenskap. Forskaren har ansvaret för att skriva en avhandling där han eller hon redogör för varför man valt detta ämne, vilka avgränsningar man gjort och vilken teori och metod man använt. Disputationen föregås vanligen av ett antal seminarier, bland annat ett slutseminarium, eller provdisputation, där man granskar avhandlingens vetenskapliga höjd. När doktoranden och dennes handledare sedan finner att avhandlingen är klar för disputation utses betygsnämnd och en opponent. Opponenten kan, som i fallet med Mosa Sayed, vara en person som fördjupat sig i samma ämne, fast gärna med lite annan vinkel och ett kritiskt öga. Opponentens uppgift är sedan att lyfta sådant i avhandlingen som denna anser är svagheter. Frågor kan ställas om varför man valt att skriva om det man skriver om. Sedan följer vanligen en diskussion om den metod man valt förmår bevisa de slutsatser man drar. Betygsnämnden har sedan i uppgift att ställa frågor kring den kritik som opponenten lyft, samt om man funnit annat i avhandlingen som man vill diskutera. Den disputerande svarar på kritiken från såväl betygsnämnd som opponent och sedan fattar betygsnämnden ett beslut, godkänna eller ej. Det skall tilläggas att det är mycket ovanligt att en avhandling som nått fram till disputation underkänns, så noggrann är förprocessen.

Konstateras kan alltså att Demirbag Sten dömer ut hela den vetenskapliga processen ovan och att hon verkar tro att svensk lag är 'rätt' och annan lagstiftning 'fel', även för medborgare i dessa andra länder som råkar bo och leva i Sverige. Slutsatsen blir att man som svensk rättsvetenskaplig forskare aldrig kan skriva en avhandling om någon annan rätt än den svenska. Att tänkta svenskt är alltid rätt. Och det är ingen normativ slutsats utan ett faktum.

Uppdatering: För något år sedan skrev jag detta inlägg om konsten att vara liberal på ett oliberalt vis. Dilsa Demirbag Sten verkar ha gjort censuren till sin paradgren. Tidigare var det tidskriften Mana och SVT-programmet Halal-TV som skulle stoppas, nu är det vetenskapliga avhandlingar som handlar om fel saker som skall kvävas i sin linda. Dilsa Demirbag Sten är ovanligt auktoritär mot de icke rättroende.

6 kommentarer:

Ulla Wennberg sa...

Tack för detta skarpa inlägg. Jag såg D D-S text och kände stark olust. Klarar emellertid inte själv att argumentera emot den. Du har här gett en massa bra argument så att jag i alla fall kan försöka argumentera emot de av mina bekanta som (tyvärr) är på samma linje som hon.

Rabiatfeminism sa...

Ja, jag har ju tidigare skrivit om att DDS argumenterar med väldigt oliberala argument. Konstigt nog är hon rätt auktoritär för att förespråka ett icke-auktoritärt samhälle.

Anna sa...

Du skriver att du inte har läst avhandlingen, men ändå är du beredd att försvara den. Din reaktion tycks vara precis lika ryggmärgsstyrd som Dilsas.

Jag har inte heller läst avhandlingen, men av det jag läst får jag den uppfattningen att den handlar om sharia i en svensk kontext. Om möjligheten att ha parallella lagstiftningar för olika grupper.

Det man kan diskutera i detta sammanhang är förekomsten av dubbla medborgarskap. Det leder till problem. Personer permanent boende i ett land bör lyda under samma lagar. Har du en motsatt uppfattning?

Sen är det onekligen skillnad på en lag som ger oss rätten att testamentera bort halva arvslotten till vem vi vill jämfört med en lag som är knuten till kön – som den muslimska arvslagen. Det är lite som de gamla landskapslagarna – mössa till och hätta från.

Rabiatfeminism sa...

"Anna",
Jag gör ett undantag från mina kommentarsregler och publicerar ditt inlägg.

Jag försvarar inte avhandlingen. Jag försvarar däremot rätten att inom sitt ämne skriva en avhandling som ställs under granskning av betygsnämnd. Dilsa vill uppenbart förhindra att människor som tycker annorlunda än hon skriver avhandlingar i juridik. Inte så liberalt.

Och om du nu inte heller läst avhandlingen tycker jag du skall undvika att recensera den.

Hampus Eckerman sa...

Anna, avhandlingen handlar inte om Sharia i sig. Den handlar om hur svenska domstolar ska döma i arvsfrågor då den avlidne har utländskt medborgarskap. Som du säkert vet så är det medborgarskapet som avgör vilket lands lagstiftning som gäller.

Sharia gäller alltså redan idag i svenska domstolar, om den avlidne var medborgare i ett land med Sharia-lagstiftning.

Hela avhandlingen handlar alltså enbart om hur man ska tolka de redan existerande lagarna.

Rabiatfeminism sa...

Hampus,
Tack för klargörandet. Mitt blogginlägg handlar alltså om de metoder (censur) DDS brukar förespråka mot det hon upplever som meningsmotståndare. När det gäller innehållet i uppsatsen har jag försökt hänvisa till dig och andra som bloggar om detta.

När jag tänker efter förstår jag också Mattias Gardells kommentar bättre då DDS:s kritik av Halal-TV ju framfördes utan att hon ens sett programmet. Hade glömt att även detta ingår i DDS metoder, att kritisera sådant hon ännu tagit del av, ja själva dess (kvinnor med huvuddukar i TV, avhandlingar om arvsrätt) existens.