Ibland påminns man om hur godtrogna vi människor kan vara. Som när jag läser om den senaste Facebook-blåsningen. En kvinna får sitt Hotmailkonto kapat. Kaparen går sedan in på hennes Facebookkonto och börjar chatta med gamla kompisar hon inte träffat på åratal. Kompisarna tror att det är deras gamla polare som hör av sig. Bara där undrar man ju lite hur det går till. Jag inbillar mig att du när du pratar med folk du inte sett på länge gärna återknyter till senast eller något gemensamt samtalsämne? Men inte dessa människor. Här går bedragaren rakt på sak och säger sig behöva kompisarnas bankinloggningskoder för att hon själv tappat bort sin kod, eller nåt dylikt.
Jag kan tänka mig flera olika saker jag skulle svara en long lost friend i det läget:
- Har du pratat med din bank?
- Du kommer ju förmodligen ändå inte kunna utföra några transaktioner förrän nästa bankdag så det enklaste är väl att ringa banken på måndag morgon?
- Hur skall du kunna komma in på ditt konto med MIN kod?
- Kan vi ringa varandra och prata om det här i stället för att jag skall skicka min PIN-kod över Facebookchatten?
- Jag kan låna dig pengar så länge.
Tydligen har ingen av de vänner vars konton tömdes av bedragaren ställt sådana frågor. Då är frågan, hur kommer dessa personer ens upp ur sängen på morgonen? Hur klarar dom av sina liv med jobb, räkningar, ansvar för familj, barn, hus?
Detta aningslösa beteende anknyter till människors godtrogenhet inför kedjebrev och Facebookgrupper för välgörande ändamål. De ser en grupp på Facebook där man genom att gå mer påstås bidra med två kronor till de lidande på Haiti. Istället för att klicka in på gruppen och kolla runt lite bland de andra människor som är med i gruppen så klickar dom bara på 'gå med'. Frid och fröjd, nu har jag bidragit till något gott. Tills de någon vecka senare plötsligt är med i en Nekrofilgrupp som vill forsla lik från Haiti att ha sex med.
Samma sak med kedjebrev där man skall bry sig om en liten arm- och benlös flicka i Långbortistan. Bara genom att du skickar vidare brevet kommer flickans armar och ben att växa ut igen. Så då gör du det. Istället för att klippa ut delar av brevet och googla detta och direkt få se att det är fejk.
Eller dessa eviga virusvarningar. Eller den senaste grejen, när jag på Facebook får se en före detta kollega varna för en grupp där man verkligen inte bör gå med för att dom kommer byta namn och sno alla dina bilder. Om kollegan, som självklart agerade med välvilja, bara sökt på gruppnamnet hade hen fått se att någon sådan grupp inte ens existerade. Det var varningen som var ett practical joke.
Så snälla medmänniskor där ute! När ni får en propå från någon bekant i form av kedjebrev eller dylikt. Gör så här:
1. Googla avsändare och namn i utskicket INNAN ni skickar vidare!
2. Tänk kritiskt!
Lisa på Taffel har också reagerat över detta. Läs gärna vad den där "Edit" skriver i slutet på inlägget. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar