onsdag 28 januari 2009

Storm i en plastmugg i sjukhusmiljö

En konststudent på Konstfack har spelat självmordsbenägen och tagits in på psykakuten. Det hela är ett led i hennes examensprojekt, godkänt av handledaren på Konstfack som också står bakom studenten, fattas bara annat. Vårdpersonalen är arga, cheferna på sjukhuset är jättearga och argast av dem alla är den folkpartistiska landstingspolitikern.

Nu vill man att studenten eller Konstfack skall betala skadestånd. Bloggen Klarsynt är just det och ifrågasätter nivån på kravet. Själv ifrågasätter jag om inte de argas tid redan är uppe i den dubbla kostnaden. Bara den tid läkaren på vårdinrättningen ägnat åt att ge intervjuer borde ju kostat mer än själva vården man gett till den fejkande studenten.

Sen kan man ju lugnt säga att om det hela syftade till att vara en slags konstinstallation eller happening så har hon ju lyckats med besked. Vilka var det som tipsade pressen, förresten?

Jag tycker nog att det är lite tidigt att avfärda konststudentens projekt som "osmakligt och patetiskt", "omdömeslöst" eller, som flera bloggare gör, som icke varande konstnärligt nog. Vilka är dessa jurister och andra att tala om för oss alla vad som är konst eller ej? Det är kanske lätt att sitta och kalla studentens projekt för "löjeväckande", särskilt om man inte vet vad projektet går ut på i sin helhet, men då måste jag nog kalla dessa bloggare för lite snara att döma andra. Eller så när man över huvud taget ett förakt inför alternativa konstformer som nu får flöda fritt i bloggosfären.

Det är lätt att vara moralistisk och vilja pracka på andra sin egen moral. Jag tänker nog försöka stilla mig lite innan jag dömer. Men om det är den uppbragda vårdpersonalen som tipsat media så har dom ju kanske bara bidragit ännu mer till projektet i fråga. Ibland kan det vara bra att stilla sig lite innan man drar iväg och handlar i affekt.

Uppdatering: Blogge verkar vara mer uppdaterad än jag i Anna Odells syfte med sitt projekt. Dessutom, om det är som han beskriver, så har han rätt. Detta är konst. Samhällskritisk sådan. Även om man givetvis kan diskutera de ingripandes syfte. Syftet var förmodligen inte att begå övergrepp utan att hjälpa. Kanske kan vi genom detta få en diskussion kring gränserna däremellan.

Uppdatering 2: Det var inte Anna Odell som kontaktade media enligt uppgifter till Svenska Dagbladet. Det verkar alltså ha varit någon vid sjukvårdsinrättningen i fråga som bjussat henne på uppmärksamheten och som därmed också själva har blivit en offentlig del i installationen. Eller vad det nu skall vara. Det verkar ingen veta heller, mer än studenten själv. Blogges teori som jag hänvisat till ovan tycks därför vara just en teori. Jag tycker i allafall att det skall bli spännande att få ta del av resultatet, vilket vi ju lär få göra nu på ett helt annat sätt än om inte någon ringt och tipsat media.

Tillägg: En bra kommentar i Svenska Dagbladet den 3 februari.

5 kommentarer:

Kristin sa...

Här är en till som har roat sig med konsthappenings på hög nivå:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article4285107.ab

Anna-Karin sa...

Haha... Ja, han är snyggare utan skägg.. ;)

Jakob Heidbrink sa...

Eftersom jag är en av "alla dessa jurister" som du så rundhänt avfärdar, vill jag gå i svaromål.

Jag är långt ifrån att vilja pådyvla andra mina moraluppfattningar, och jag kan förvisso anse att mycket av den moderna konsten är rätt så skitnödigt, men jag skulle aldrig baktala något konstprojekt bara för att det inte faller mig i smaken. Däremot tycker jag nog att det på alla sätt är moraliskt minst sagt tveksamt - och enligt min mening just osmakligt och patetiskt - att ytterligare belasta ett system som redan är överbelastat.

Det finns enligt min mening även för konstnärer en förpliktelse att ta hänsyn till den skada som de tillfogar annan. Jag syftar här inte på den skada som åsamkats landstinget, utan på den skada som åsamkats verkliga psyksjuka: Odell tog i anspråk resurser som var tänkta till dessa personer, inte till konstnärer eller sådana som tror sig vara konstnärer.

Är det verkligen så småaktigt att bli upprörd över detta själviska utnyttjande av utsatta personers resurser i högst personliga syften?

Anna-Karin sa...

Jo, det är möjligt att jag var lite yvig i mitt utpekade av jurister. Ber om ursäkt för detta.

Men även du använder ju ganska starka ord om konststudentens projekt. Och du säger ju själv att du tycker det är moraliskt tveksamt och att det är synd att hon inte utsätts för "sociala reprimander" då menar du väl ändå att tala om att du anser att hon inte skulle agerat som hon gjorde? Vilket jag anser är moralism, d v s att du använder din egen moral som riktmärke för hur du anser att andra skall agera. (Lagen verkar ju inte förbjuda att man står på en bro och är olycklig.)

Sen kan man diskutera det etiska i hennes agerande. Om det faktum att hon stod på bron och var olycklig skulle leda till tvångsomhändertagande och kostander för samhället. Det kunde ju lika gärna ha lett till att ingen brydde sig, och då hade väl det varit ett resultat i hennes forskning...

Men jag misstänker att det är just detta hon vill belysa. Om jag förstått det hela rätt så hade hon vid ingripandet inte utgjort någon fara för någon annan person än sig själv. Att hon tvångsomhändertogs, trots motstånd (som det råder skilda uppfattningar om hur det skedde, men jag ser ingen anledning till varför hon skulle ljuga om detta), är ju i sig intressant eftersom det visar att samhället anser att du inte får stå på en bro och vara förtvivlad, att du inte får hoppa om du nu vill det.

Jag, personligen, anser nog att vi ibland kan behöva hjälp av samhället, även när vi själva inte vill ha denna. Jag anser inte att det var fel att omhänderta henne. Men det finns olika uppfattningar i den frågan och jag antar att det är det hon vill skildra och skapa uppmärksamhet kring. (Även om det nu inte var hon som tipsade media, det var ju andra delar/personer i hennes installation...)

Och jag anser att konsten måste vara så fri som det nu går, inom lagens gränser. (Ja, vem vet, kanske även utom men då får man ju ta konsekvenserna av det. Och nej, jag förespråkar inte att vi skall döda varandra som ett led i ett konstprojekt...) I det här fallet återstår väl att se om en åklagare kan bevisa att hon begått något brott. (Om det nu kommer så långt, vilket du ju själv verkar tivla på.)

Jag kan säga att det hela väckt tankar och funderingar i mig som jag aldrig funderat över. Det har öppnat ögonen för hur annorlunda man kan se på tvångsomhändertagande. Sådana tankar och funderingar är väl ändå något som konsten ofta försöker skapa?

Jakob Heidbrink sa...

Visst anlägger jag ett moraliskt synsätt: jag påstår inte att det är det enda giltiga moraliska synsättet, men jag påstår att det är giltigt åtminstone såtillvida att man med kraft kan ifrågasätta vilken etik Odell egentligen bär med sig. För övrigt är ju också ditt ställningstagande att konsten måste vara fri - vilket jag delar, eftersom jag är en stor vän av yttrandefriheten - ett moraliskt ställningstagande. Om alltså jag sprider moralism (vilket kan hända), träffar det också dig.

Sedan är jag som jurist tveksam till huruvida det kommer att kunna utdömas några påföljder, vilket också framgår av mitt inlägg som du länkat till. Mitt juridiska ställningstagande innebär dock inte att jag avsvär mig mina moraliska övertygelser, och jag tycker att Odell varit grovt oetisk - alldeles oavsett vilken "forskning" (konstigt ord i sammanhanget) hon nu ville bedriva. Hon utnyttjade resurserna inte för att hjälpa någon, utan för att främja sitt eget intresse av att bli examinerad.

Frågan i vilken utsträckning vi bör ha rätt att skada oss själva är mycket intressant (och helt igenom moralisk), och jag tenderar nog åt det rätt så liberala hållet - vuxna människor som skadar sig själva har rätt att göra det (vilket också innebär att jag är rätt liberalt inställd till droger, trots att jag aldrig själv skulle ta några och aldrig gjort det heller). Det är dock en annan debatt och dessutom enligt Odells uttalanden inte den debatt hon ansåg sig väcka.