"En tolkning av islam som är förenligt med jämlikhet och demokrati är ett äkta uttryck för tro. Det är inte religionen som förslavar kvinnor, i motsats till vad de påstår, de som vill se kvinnor instängda. Den övertygelsen, liksom den att en förändring måste komma inifrån och på ett fredligt sätt, har alltid varit grunden i mitt arbete."
Orden är Shirin Ebadis (Mitt Iran, s 245), kvinnan som 2003 förärades Nobels fredspris för sitt ihäriga arbete för att förbättra kvinnors och flickors liv i mullornas Iran. Ebadi visar i sin bok Mitt Iran hur en människa kan vara både djupt trönde muslim och samtidigts tro på universella mänskliga rättigheter, individuella rättigheter så som de är utförmade i FN:s konventioner. Som läsare slås man av hur hon står ut att arbeta för sådana rättigheter i ett land som styrs av uttolkare av religionen som väljer en tolkning som inte använts sedan 600 talet e Kr.
Ebadi har mycket riktigt kritiserats för detta. Inom landet som en avfälling från den rätta, medeltida tolkningen av Koranen, utomlands av mer sekulära krafter.
Varför stannar hon? Varför fördömmer hon sin vänner som valt att fly till väst? (Särskilt de som inte har söner.) Orsakerna är som jag kan utläsa två.
Nationalism och Identitet.
Dessa två ständigt sammanlänkade och, till synes, inseparabla enheter. Ebadi skriver om hur halv man kan känna sig som utvandrad. (Fast hon inte gjort det själv.) Att det värsta för en iranier som lämnat sitt land är att separeras från sin familj. Det är något jag är övertygad om stämmer för de flesta människor, men när det handlar om att delar av familjen (de unga pojkarna) skickas ut som kanonmat i ett tröstloset krig kanske det är enda vägen? Ebadi beskriver detta ständigt öppna sår som separationen från ditt folk och din nation innebär. Och där har vi det, inte bara familjen, utan också själva Iran. Den nationalistiska stoltheten över vad landet ibland varit och skulle kunna varit.
En bild av ett önsketillstånd som i modern tid bara verkar ha infunnit sig under åren 1951-1953 då Mohammad Mossadeq regerade efter att ha valts i en jordskredsseger. Han var premiärminitern som jämfördes med Mahatma Gandhi och som lät nationalisera oljetillgångarna och verka för yttrandefrihet.
Det förstår ju alla att Iran inte kunde tillåtas vilja få ha sina oljetillgångar för sig själva, eller själva sätta priset. Ett sådant tilltag accepterades inte av USA som via CIA drev på för Mossadeqs avsattande. De sände dit Kermit, inte grodan utan Theodore Rosevelts sonson som
ledde statskuppen mot den folkvalde Mossadeq och lät åerinstallera shahen Mohammad Riza Pahlavi. Shahen hade sedan 1906 mest haft symbolisk makt men fick nu i tort total makt. En makt han använde för att leva i sus och dus, bjuda sina affärsbaktanta på lunch i Paris och så vidare.
Den snudd på idiotiskt blåögda vänstern lierade sig med de fundamentalistiska mullorna och
gjorde revolution. Ebadi var då Irans högst uppsatta kvinnliga domare och deltog i revolutionen för att störta shahen, egentligen utan någon som helst bild av vad som skulle komma efter. Hon fick vid ett tillfälle frågan om hur hon kunder stödja dem som i ett nafs ville ta ifrån henne hennes karriär och svarade naivt att hon hellre var en fri iranier än en bunden domare.
Något hon skulle få äta upp. Bara månader efter att ayatollah Khomeyni återkom från sin
landsflykt 1979 inrättadea ett totalt förtryck mot den egna befolkningen, infördes sharialagar med tolkning från 600-talet, och Ebadi avsattes som domare och blev skrivbiträde istället. (I början av 1990-talet skulle hon öppna egen advokatbyrå.)
Hon beskriver i sin bok hur författare, pöter och andra intellektuella förföljdes och lönnmördades av den hemliga polisen. Själv verkar hon ha antagit en strategi att inte ifrågasätta att landets styrdes utifrån sharia utan att istället försöka tolka islam och sharia utifrån sin position som förträdare för kvinnor och förföljda. Hennes liv verkar ha gått ut på att "reclaima" sin egen religion. Hon hade kunnat dra med sin familj men räds den känsla av alienation som så ofta drabbar den som lämnar sitt eget land. Dessutom brinner hon av tron på att hon verkligen kan göra skillnad under en påtvingad, bildligt och bokstavligt, chador.
Möjligen är det så att utan islam hade de fundamentalistiska männen funnit ett annat sätt att utöva sin totalitära makt på. Det är inte religionen i sig utan möjligheten till tolkningar som ger upphov till medeltida uttolkningar. Detta synes vara ett dubbeleggat svärd, där man å ena sidan kan tolka religionen välvilligt utifrån lika rättigheter och å andra sidan kan välja en talibantolkning.
Den välkomstkomitte som mötte henne på flygplatsen efter att hon mottagit Nobels fredspris var den största sedan ayatolla Khomeyni återvände 1979. Även om detta förmodligen är ett uttryck för den nationella stoltheten så visar det också att Ebadis strategier verkar ha gått hem. Eller om denna strategi egentligen bara utgör en djup tro, något jag själv inte kan förstå men mullorna ju borde begripa (om det nu är tro, och inte maktlystnad, som styr dem).
Ebadi beskriver hur hon inte någonsin tror sig kunna skriva något i Iran utan att skydda sig. Hon beskriver sig som en kvinna som blev förrådd av revolutionen men som stannade kvar och sitt Iran.
När boken skulle skrivas och ges ut kunde det inte ske i USA eftersom deras sanktioner mot Iran innebar att hennes litträra agent hade kunnat drabbas av böter och fängelse... "Vad är det för skillnad mellan Irans censur och censuren i USA" frågar sig Ebad (s 253)
"Men vad kan jag göra utomlands frågar jag mig. Kan min uppgift skötas utomlands? Självklart inte. Och så påminner jag mig själv om det faktum att det är min egen rädsla, att det är vår rädsla, rädslan hos de iranier som vill sen en annan framtid, som sätter vapnen i händerna på våra motståndare." (s 258)
Förändringen måste enligt Ebadi komma inifrån. Frågan är hur det skall ske i ett land där de kvinnliga parlamentsledamöterna inte ens fatt stolar och bord att arbeta vid och heller inte förmår, trots att de är folkvalda, att skaffa fram detta. Denna förändring kommer gå mycket, mycket långsamt såvida inte en ny revolution sker. Men vi vet ju vad som skedde vid de två senaste kupperna... Slutsatsen måste bli att Shirin Ebadis enträgna arbete är värd den yttersta respekt. Att människan orkar!
2 kommentarer:
Har du laest de paa dansk? DLM
Nae, snarare saa har dom inte aa, ae och oe, paa dessa tangentbord, eller jag orkar inte staella om dem...
Skicka en kommentar