Här hemma diskuterar jag och lille mannen Israels strategier och påtagliga skolboksrealism. Attackerna på Gaza verkar ju ha planerats minst ett halvår, knappast något man kommit på senaste månaden. Förmodligen går Israels strategi ut på att utnyttja det möjlighetsfönster som öppnat sig i maktvakuumet som uppstått i väntan på att Barack Obama skall ta över som USA:s president. Obama kan inte sätta ner foten innan han tillträder. Han vet att han har allt att vinna på att vänta, att ingen egentligen kan anklaga honom för detta. Israel vet att Obama vet.
Arabvärlden å sin sida oroar sig för sin ekonomiska framtid, kommer efterfrågan på olja att minska, kommer oljan ta slut? I skuggan av finanskrisen så kommer förmodligen inte ens en stark folkopinion att få dessa länders ledare att våga agera. Även detta vet såklart Israels ledning.
I Israel är det snart val. ett val som den sittande regeringen självklart vill vinna, genom att visa sig dugliga i sitt försvar av israeliska medborgare.
I detta väntetillstånd kan man slå till hårt och skoningslöst. Döpa sin massaker av palestinska män, kvinnor och barn till "gjutandet av bly" och kalla det vid populistiskt valfläskiga saker som "krig mot terrorismen". Bomba grönsaksmarknader, sjukhus och skolor under någon månad så att araberna får se vad som händer när dom stöttar fel organisationer. Sedan kan vi diskutera med Obama när han tillträder. Vi framstår som samarbetsvilliga, Obama framstår som en stor statsman, något han knappast kan stå emot frestelsen av och bör vara oss tacksam för.
Problemet är dock att man med stor sannolikhet bara skapat ytterligare självmordsbombare. Våldet lär fortsätta. Men våldet är ju också en förutsättning för en realistisk syn på politik och maktbalans. Utan hotet av palestinska terrorister, ingen möjlighet att visa sig potenta inför väljarna. Skydd mot terrorism är kanske en bättre valpropaganda än fred och frihet för alla. Lever månne Israels regering och Hamas i symbios med varandra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar