fredag 30 januari 2009

När jag drabbades av kvinneri

När jag jobbade som sakkunnig i jämställdhets- och mångfaldsfrågor på Tjänstemannaförbundet HTF (som nu gått samman med Sif och bildat Unionen) så drabbades jag ibland av själslig ångest över att min arbetsgivare inte levde som dom lärde. Ett sådant tillfälle var när förbundet som gjort sig ett namn på att driva kampanjer som Barntillåtet arbetsliv, Kvinnoslanten och Delad föräldraförsäkring kom på att det var en bra idé att skattesubventionera att kvinnor städar hos andra kvinnor. Plötsligt fanns inte männen med i ekvationen längre. De skulle befrias från alla eventuella skuldkänslor.

Ett annat sådan tillfälle berättade jag om här på bloggen. Det var när kansliledningen hade bjudit in den norske psykologen Jan Atle Andersen för att föreläsa på en personaldag för alla anställda. Jan Atle berättade för oss om kvinnan han som konsult mött och som blivit sextrakasserad och att han förstod detta, för stötte hon inte på honom också, där hon grät ut i enrum med honom? Han berättade också om sin fru som var för fet. Eller att barn som mobbas inte borde ta åt sig utan i stället fundera över vad det är dom gör för fel som blir mobbade.

Jag fick, som förbundets ansvariga för jämställdhetsarbetet nog när han uppmanade oss att se sextrakasserier som komplimanger (det rör sig om ett lagbrott) och lämnade lokalen, likaså gjorde förbundets andra jämställdhetshandläggare. Om detta berättar Anna Larsson i Svenska Dagbladet idag. Detta med anledning av en artikel i senaste Bang där två kvinnor anmält sin arbetsgivaren enligt Lex Sarah.

Kvinnorna i Bang blev omplacerade och fick gå på korrigeringskurs inspirerad av Jan Atle där dom fick veta att det är typiskt kvinneri att inte ta ansvar för sina egna reaktioner, att vara beskäftig och att skvallra. D vs anmäla missförhållanden på arbetsplatsen. Eller tala om att kejsaren är naken.

Själv blev jag inkallad till och uppläxad av min närmaste chef, enligt uppgift på uppdrag av dåvarande manlige personalchefen. Jag fick höra av henne att jag varit korkad som gått på det hela, att hela upplägget var ett sätt att testa vilka i personalen som skulle kunna ta ansvar för sina egna känslor och vilka som inte kunde det.

Men det var ju just det jag gjorde. Jag tog ansvar för mig själv och mina handlingar. Till skillnad mot de chefer som avgudar Jan Atle Andersen p g a att han ger dem fullständigt immunitet för allt som händer på arbetsplatsen.

Sen kan man fråga sig hur ett fackförbund kan komma på idén att låta en person föreläsa för personalen som menar att medbestämmande på arbetsplatsen är av ondo. Att de anställda då reser sig och går, borde väl snarare vara ett friskhetstecken?

4 kommentarer:

Malin sa...

Läste ditt inlägg "den nakna kejsaren", jag är helt mållös! Försöker komma på nått smart att skriva men nej.. jag är chockad.

Anna-Karin sa...

Ja, jag satt där i ett par timmar först och började fundera om jag var galen eller om det var han som var galen. Till slut bestämde jag mig för det senare.

En del stannade kvar för att dom tyckte det var "intressant" vad han skulle komma med för tokigheter.

Fast det var nog tiotalet personer som reste sig och gick.

Kristin sa...

Jag är mållös.

Anna-Karin sa...

Ja, själv trodde jag först att det här måste vara ett skämt...