torsdag 21 januari 2010

När man går igenom gamla bilder hittar man ibland sådana här dyrgripar. Här visas hur det gick till när jag utvecklade min sweet tooth. Bilden är tagen i min farmors kök i mars 1969. På bordet ligger en röd vaxduk och finporslinet är framdukat dagen till ära. Barnbarnet fyller ett år och skall firas med saft och tårta. Tårtan är dekorerad med mitt namn och ett ljus. Det var vid detta köksbord jag lärde mig livsviktiga ord som 'e' (gelé) och 'ill' (sill).

Farmor är klädd i blå klänning och förkläde. Just den klänningen bar hon jämt och hade förmodligen sytt den själv, liksom den klänning jag har på mig under kökshandduken som fått duga som haklapp. Den blå klänningen och hennes oreserverade kärlek till sitt barnbarn är mina starkaste minnen. På bilden är hon 59 år och hade tio år kvar i livet.

På väggen hänger Konsums almanacka och utanför fönstret är det ännu vinter i körsbärsträden.

4 kommentarer:

Malinka sa...

En fin farmor!

Det slog mig att min morfar också var född 1910 – hundraårsdagen i sommar ska firas av familjen, trots att jubilaren inte är med – men vi fick ha honom med oss ända till 1999. Lite orättvist.

Rabiatfeminism sa...

Ja, framförallt tycker jag lite synd om min syster som inte fick uppleva sina farföräldrar utan bara höra om dem. Likadant med vår kusin på den sidan. Och synd om farmor och farfar att deras söner bara lyckades producera ett barn som de hann med att lära känna. (Syrran föddes tre månader innan farmor dog och nio månader efter att farfar gick bort.)

Men det där med 100-årsdagen får vi komma ihåg den 20 mars!

Malinka sa...

Det var ett långt hopp mellan dig och din syrra – elva år om jag räknar rätt. Lite ovanligt med samma uppsättning föräldrar!

Rabiatfeminism sa...

Ja, tio år, elva månader och tio dagar. Jag fick tjata länge! ;)