Jag minns fortfarande när jag såg filmen om Lassie första gången. I versionen med Elizabeth Taylor som ung. Jag måste ha varit kring nio år gammal och hälsade på hos min barndomskompis som flyttat till hus, Eva Edman. Jag tror aldrig jag gråtit så. Historien om den trogna collietiken som kämpade sig hem till lillhusse för att vänta utanför skolan fick tårkanalerna att brista.En kollega till Lassie är skotska Skyeterriern Bobby som vaktade sin husses grav i fjorton år på Greyfriarkyrkogården i Edinburgh innan hunden till slut dog. Detta var på 1800-talet. Greyfriar's Bobby har idag fått en egen staty utanför en bar, med hundens namn, nära kyrkogården.
Sådana hundöden får mig alltid att gråta. Okontrollerat. Så frågan är om jag alls skall se den nya filmen om Hachiko, den japanska akitahunden som följde sin husse till och från tåget varje dag. Tills en dag då husse dog på jobbet och inte kom tillbaka. Varje kväll i tio år kom Hachiko till järnvägsstationen och väntade förgäves på sin husse. Även Hachiko har fått en staty rest över sig utanför stationen. Nu har historien alltså filmats av Lasse Hallström med Richard Gere i rollen som Hachikos husse.
Om man grinar redan när man hör om filmen på radion, är det då lämpligt att se den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar