fredag 15 januari 2010

Om du inte är snäll kommer barnavårdsnämnden och tar dig!

- Om du inte är snäll kommer barnavårdsnämnden och tar dig!
Jag var ett livligt och påhittigt barn. Mina föräldrar var pedagogiska och kärleksfulla i sin uppfostran. Men ibland kunde även de tröttna på det livliga barnet som for fram som en virvelvind genom rummet. Det var väl vid sådana tillfällen det hotades med barnavårdsnämnden. Barnavårdsnämnden var något läskigt som tog hand om vanartiga ungar. Tilläggas bör att hoten inte hade någon omedelbar effekt på min livlighetsnivå. Farfar hade en egen teori som gick ut på att barnbarnet var uttråkat för att hon bara umgicks med äldre damer (farmor och dagmamman Astrid) hela dagarna.

När jag nu åter ser på TV och läser i tidningarna om de barn som verkligen kom i kontakt med barnavårdsnämnden blir jag mörkrädd. Mina föräldrar kunde ju rimligen inte ha en aning om vad som verkligen hände med barn som togs om hand av barnavårdsnämnden. Men regeringens utredning, som man kan ta del av här, visar att det var värre än den värsta mardröm. Staten lämnade barnen att tas hand av sadistiska fosterfamiljer för att misshandlas och förnedras. Ständiga slag och övergrepp, sova bland grisarna, inga julklappar, ständiga flyttar. En fostermor som ägnade sig åt så kallad facesitting på sin fosterson när maken var på möte. En fosterfar som tvingade fostersonen att äta koskit. Hälften av alla intervjuade i regeringens utredning säger sig ha utsatts för sexuella övergrepp, såväl pojkar som flickor, varav en stor del genom vaginal/anal penetration.

Även i andra länder, som Norge, Island, Kanada, Irland och Australien har utredningar genomförts, regeringar har bett de nu vuxna foster- och barnhemsplacerade om ursäkt och skadestånd betalats ut. Det är väl det minsta man kan göra efter att staten placerat små utsatta barn hos sadister och pedofiler och sedan vänt ryggen till.

I början av 1970-talet fosterhemsplacerades Lille mannen efter att också ha varit ett livligt och påhittigt barn som i tonåren började kanalisera denna påhittighet på ett allt brottsligare sätt. För att han skulle komma bort från sina kompisar skickades han till en bonde på Västkusten. Han hade inte varit där många veckor innan han ringde till socialen i Örebro och talade om att de endera fick komma och hämta honom eller så rymde han.

Socialarbetaren Eila var en klok kvinna, gift med en polis. Hon och maken Göran satte sig genast i bilen och körde ner och hämtade den olycklige 16-åringen. Det var egentligen vistelsekommunen som hade ansvar för tillsynen men Elia hade ansvar för placeringen och hittade raskt en ny fosterfamilj, i en bruksort i Västmanland. En helt vanlig, väl fungerande familj som till skillnad mot bonden inte såg fosterbarnet som en dräng.

Polisen Göran och fosterpappan Bosse kom att bli två manliga förebilder som fick stor påverkan på lille mannens liv.
- Göran lärde mig att poliser också var människor.
Han bodde sedan hos familjen tills fosterpappan förklarade att nu var det dags att börja jobba och fixade ett jobb åt honom. Fostermamman, Asta, hjälpte honom sedan att inreda sin egen lägenhet. Där stannade han sedan tills kompisarna på orten började gå på allt tyngre droger. Då var det dags att flytta hem till Örebro igen, men med en insikt i bagaget att det är rätt schysst med ett hederligt jobb, egen lön och närheten till mamma.
- Mamma slutade aldrig tro på mig!
Det här är ett exempel på att det fanns myndighetspersoner som tog sitt ansvar, kanske mer än lagen egentligen krävde, och fosterfamiljer som hade barnets och ungdomarnas bästa för sina ögon. Där fosterhemsplaceringen bidrog till att få bort en person från en destruktiv miljö. Men jag kan ändå inte sluta undra hur Barnavårdsnämnden rekryterat sina fosterfamiljer i alla de fall som utredarna ovan hunnit intervjua. Ringde dom upp ordföranden för närmsta pedofilring? Var det så enkelt att sadister med sug på ett litet barn att förnedra bara kunde ringa Barnavårdsnämnden och be dem skicka en liten femårig pojke? Det har visat sig att fosterfamiljer sällan undersöktes i förväg. Först 1969 kunde myndigheterna göra tillståndsprövning utan att fosterfamiljen begärt det... Före 1960 krävdes endast att fosterfamiljen skulle anmäla till barnavårdsnämnden i vistelsekommunen att de tagit emot barn.

Kanske var det helt enkelt så att barnhemsbarn och fosterbarn betraktades som lägre stående varelser, horungar och tattarungar, som behövde rejält med stryk för att hållas på mattan? När man tittar närmare på barnaga visar det sig att sådana övergrepp som dessa barn utsatts för aldrig varit accepterade. Visst fick många barn en örfil eller luggning, än oftare om dom kom från arbetarmiljöer. Men ren misshandel och sexuella övergrepp var knappast accepterat på 1950-och 60-talen. Utredarna citerar en studie av aga och barnmisshandel i Sverige från reformationen till nutid där historikern Eva Bergenlöv visar att kroppslig bestraffning har haft stöd i den allmänna rättsuppfattningen sedan 1500-talet endast om den tillgripits som sista utväg, inte utdelats i affekt, inte orsakat synliga skador samt syftat till barnets bättring.

Ändå har sådan aga förekommit i stor utsträckning utan att ha upptäckts, än mindre åtgärdats. Det verkar dessutom inte ha varit något unikt för Sverige utan liknande berättelser finns ju över hela västvärlden. Kanske är det när allt kommer omkring bara en extrem variant av "våra barn och andras ungar". Där apatiska flyktingbarn ses som kverulanter och 12-åringar som busar på en minigolfbana förtjänar stryk och han som slår applåder.

2 kommentarer:

DLM sa...

Nu kommer jag ihåg att det inte var så att de här fosterfamiljerna stod i kö direkt, utan det var brist på dem. Jag tror att det gjorde att man tog sådana familjer som man helst inte skulle ha velat ta eftersom alternativet var någon form av barnhem.

Rabiatfeminism sa...

Nej, jag förstår det. Sen är det ju en fråga vilka man skall jämföra mellan. De barn som hamnade i de dåliga fosterhemmen hade kanske haft det bättre på barnhem. Det verkar utredningen peka på, det var färre övergrepp (särskilt sexuella) på barnhemmen. Men för er som kom till bra fosterhem var det nog bättre än barnhem, antar jag.

De utsatta har själv fått föreslå vad man skulle gjort för att förhindra det hela. Där är tillsyn och tilltro två ord som återkommer. Bättre tillsyn av fosterhemmen och större tilltro till barnens berättelser.