Läser Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter (finns i pocket i en dagligvaruhandel nära dig). Boken handlar om Rebecka vars föräldrar och äldre bröder flyr undan nazisterna till USA på 1930-talet. När båten lägger till i New Yorks hamn föds Rebecka. Det nya landet leder dock inte till lycka och välgång för familjen. Fadern, läraren, får jobb som dödgrävare och går sakta men säkert under. Något som för familjen mot katastrofen. Dottern Rebecka träffar en man som för henne bara innebär ett upprepande av katastrofen. När jag läser hur denne man bryter ner och misshandlar Rebecka blir jag nästan lite skeptisk. Berättelsen känns lite too much, lite för mallad. Ända tills jag på sidan 352 (mitten av boken) drabbas av en insikt som slår som ett slag i magen. När Rebeckas attraktive men försupne och lögnaktige man försöker få deras treårige son att skvallra på sin mamma. Visst är det så att Rebecka är otrogen med andra män när pappa är ute på vägarna? Berätta nu för pappa, visst träffar mamma en annan man! Har du inte hört hur mamma har någon annan här på kvällarna?
Mitt i denna upptrappning inför ännu en brutal misshandel inser jag att Joyce Carol Oates berättar min mormors historia. Och så många mormödrars och mödrars bredvid henne. Berättelsen känns mallad just för att den är typisk. Ända ner till hur han använder barnet för att ge sig på mamman. Det är så här dom beter sig, männen som misshandlar sina partners och sina barn. Ju mer jag läser ju mer känner jag igen mig i mormors egen berättelse om sitt liv med en sjukligt svartsjuk, svårt alkoholiserad misshandlande man. Mormor bröt sig också loss till sist, liksom Rebecka i bokens andra del.
Den del jag nu skall påbörja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar