söndag 15 mars 2009

Om det outsinliga behovet av att få säga neger

Via Hemliga Morsan hittar jag till Karin Rebas inlägg om att över femtio tusen person på Facebook kräver sin rätt att använde ordet neger i negerboll. Bara för att det är deras rätt, inte för att det inte finns andra ord som bättre beskriver vad det är för bakverk, t ex chokladboll eller havreboll.

Själv minns jag stunder i livet där mitt storsvenska tolkningsföreträde ställt till det för mig, åtminstone när jag senare analyserat mina handlingar och tankar... T ex det där ögonblicket i första ring på gymnasiet (1985) där Susan, utbytesstudent från Oklahoma, ifrågasatte mitt användande av ordet neger. "Det där ordet använder vi väl inte?" Sa Susan förvånat. Genast kom mina klasskompisar till mitt försvar med att nej, det var inte NIGGER jag sagt, utan NEGER! (Bland gymnasietstudenterna i Karlstad 1985 var det nämligen troligare att en engelskspråkig hade svårt att skilja på E och I än att vi skulle använda oss av en rasistisk diskurs. Den mest exotiska i vår årskkurs var min gode vän Stilianos som kommit från Grekland som tvååring, och som senare flyttade tillbaka till Thessaloniki.) Minns att Susan gav upp sin argumentation. Själv var jag sårad över att hon kunde tro att jag, den upplysta med rör-inte-min-kompis-märke, skulle använda ett ord som nigger...

För ett antal år sedan bevittnade jag en väskryckning på en radhusgata i London. En gammal dam blev av med sin handväska och jag såg mannen i fråga mycket tydligt när han kastade sig in i en rivstartande bil. Jag skrev ner bilnumret, tog hand om damen och ringde 999. En av mina första kommentar till larmcentralen var inte hur han varit klädd eller hur lång han var utan

- He was black!
När jag senare blev förhörd av polisen, som gripit mannen samma dag tack vare bilnumret, så frågade dom på vilket sätt han var svart. Eah... I min föreställningsvärld var en svart man en man från endera västra eller södra Afrika, Karribien, USA... (D v s svart som i Afro American). Men i London är svart inte sällan allt som inte är typ English Rose-vitt. Ordet kan alltså användas även om folk som många svenskar skulle välja att karaktärisera som "gula" och där man i Sverige inte sällan inbegriper alla från Mongoliet till Vietnam, men inte dem som britterna avser i begreppet "Asian".

Genom åren har jag väl kommit till någon slags insikt om att det är onödigt att använda ord som kan upplevas som sårande eller missvisande. Jag väljer därför att säga same (inte lapp), rom (inte zigenare) och möjligen färgad om det finns anledning att diskutera kulören på människan över huvud taget. (Vilket jag, som jag tagit upp tidigare här på bloggen, inte tycker är särskilt intressant. Dock är behovet av att kategorisera intressant att diskutera.) Edit 2012-01-06: Det är nu tre år sedan jag skrev det här inlägget och samhällsdiskursen utvecklas ständigt, så även mitt vokabulär. Idag skulle jag förmodligen inte heller använda mig av ordet 'färgad' för att prata om en viss grupp, vi är väl alla färgade i någon slags nyans. Själv är jag färgad blekgrisrosa just nu men hoppas vara lite mer brunrosa i mars då jag varit på semester. Dit jag åker på semester använder människor paraply och diverse krämer för att bli mer blekvita. Vitt är tydligen fint, brunt är fult. Utom om du är vit av födseln och vill bli lite exotiskt brun ett tag.

Att folk ändå vill göra något slags politiskt statement av att de minsann har rätt att använda ordet neger inbillar jag mig härrör från en bild av Sverige som ett homogent samhället. Där majoritetsbefolkningen har ett självklart tolkningsföreträde och också är de som avgör huruvida ett ord är lämpligt eller inte.

Christian Catomeris citerar i sin bok Det ohyggliga arvet statsminister Tage Erlander från 1965. Många år efter arbetskraftsinvandringens början och i ett land med minoritets- och ursprungsbefolkningar:

"Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden."

Egentligen är det väl där folk lever kvar, i Tage Erlanders bild av Sverige. Där inga rasister finns och där allt är bra bara folk fattar att prata och bete sig som oss. Som denne insändarskribent i en norrländsk tidning i slutet av 1980-talet, angående ursprungsbefolkningars rätt till sitt eget språk:

"Varför har ni flyttat till Sverige om ni inte vill lära er svenska? Sverige är enspråkigt och det är svenska som gäller. Ni som bor i Tornedalen. Vi börjar tro att gränsen dragits på fel sida om er, för ni bryter mer på finska än svenska. /.../ Vi svenskar har ingenting emot utlänningar, för vi har inga fördomar. Prata erat modersmål /.../ i hemlandet men inte här."

(Även detta citat kommer från Catomeris bok.)

Uppdatering: Nu har jag värvat femton personer till gruppen Det heter chokladboll på Facebook. Här kan man läsa om hur det där andra ordet kan användas.

2 kommentarer:

Ms Spider sa...

Bra skrivet! Jag har själv svårt att förstå varför man vill använda begrepp som sårar andra "bara för att". Det där med rätten att säga vad man vill, jag förstår den inte. Respekten för medmänniskan måste väl ändå vara det viktigaste, eller???

//Ann-Katrin

Bloggerskan sa...

Anonyma Pia, välkommen i chokladbollsgänget! ;)