Sjuka och blinda Moderater

Igår var jag på TCO:s Stora Jobbdagen där det diskuterades hur vi skall jobba oss ur krisen. Ett digert program med spännande föreläsare. I slutet av dagen skulle arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin möta Unionens ordförande Cecilia Fahlberg i debatt.

Sedan tidigare vet vi ju att arbetsmarknadsministern inte gillar att bli grillad, inte gillar att få försvara sig eller när det hettar till lite i debatten.

Senast det begav sig sprang han ut ur kammaren när han blev ifrågasatt av Luciano Astudillo. Ministern förklarade sitt beteende med att han blev så "jävla förbannad". (Samtidigt beklagade han sig över att ha blivit utskälld av LO-ordföranden när hon blev förbannad.)

Tidigare har vi beskrivit hur ministern vägrat svara på frågor och vägrat att ge intervjuer. Andra kan berätta hur han inte svarar på interpellation utan skickar Anders Borg istället. Ibland tackar han nej till debatt med hänvisning till att han skall hämta barn på dagis. Vilket ju iofs är hedervärt. Littorin lämnade t ex en interpellationsdebatt om höstens många varsel för att ta hand om sjuka barn. Innan dess hade han iofs skjutit upp debatten. Ibland undrar man hur Littorins månadsrapporter på jobbet ser ut. Eller ministrar kanske inte behöver sjukanmäla sig eller registrera när de vabbar?

Igår var det dags igen. Littorin anmälde sig sjuk inför en sedan länge planerad debatt med Unionens ordförande, Ceclia Fahlberg, angående regeringens roll i den svenska modellen. Han skickade istället sin statssekreterare Eva Uddén Sonnegård. Kanske var det den arga LO-ordföranden som väntade på sin tur i publiken som skrämde honom.

Statssekreteraren vägrade resolut att svara på frågor om hur hon såg på IF Metalls uppgörelse med Svenskt Näringsliv om sänkt arbetstid och sänkt lön. Det var parternas ansvar. Regeringen har ju nämligen sin alldeles egna tolkning av den svenska modellen. Denna existerar i deras värld tydligen bara som ett tvåpartssamarbete i förhandlingssituationer. Att det i själva verket rör sig om ett system där parterna på arbetsmarknaden sköter autonoma förhandlingar medan staten (regering och riksdag) beslutar om socialförsäkringarna bl a a-kassan, och att detta hänger tätt samman, vill inte Moderaterna i regeringen kännas vid. Att IF Metalls beslut kan ha fattats p g a att vi i Sverige har en riktigt usel a-kassa låtsas inte regeringens företrädare om.

Cecilia Fahlberg var orolig för att lönesänkningar och arbetstidsreduktioner drabbar individen och gör att risken övergår till den enskilde anställde som får ett sämre utgångsläge. Det leder till sämre a-kassa om man ändå blir arbetslös, till sämre pension och lägre SGI. Hon ville veta vad som händer i samhället om lönerna sänks. Uddén Sonnegård svar var att hon inte ansåg att regeringen hade något direkt uppdrag när det gällde lönernas påverkan på efterfrågan utan meddelade att man gett i uppdrag till Medlingsinstitutet att sköta detta.

Unionen har gjort en undersökning där man frågat företag vilka de helst skulle se fick sparken först om man fick välja fritt. Svaret: visstidsanställda, långtidssjukskrivna och äldre. Detta visar sig ju i praktiken när visstidsanställda är de första som sägs upp. Enligt Uddén Sonnegård har visstidsanställda istället en stark ställning på arbetsmarknaden då SCB-statistik visat att fler visstidsanställda fått jobb än som förlorat det.

Det (enda) regeringen kan bidra med är enligt Uddén Sonnegård att se till att de som nu mister jobbet p g a långtidssjukskrivning inte är långtidssjukskrivna i nästa lågkonjunktur.

När moderatorn undrade om regeringen tänkte höja taket i a-kassan, något som 88 procent av publiken var för, svarade Uddén Sonnegård att

”Vi [den Moderatstyrda regeringen] är en röst för dem som är svagast, inte för dem som tjänar mer”.

Moderatorn undrade då vad hon menade, om det skulle leda till en höjning av taket. Det menar dock inte regeringen, utan de anser att den som får 15 000 kr i a-kassa tillhör ”dem som tjänar mer”.

Jag antar att man inte borde vara så häpen över denna cyniska strutspolitik. Så jag nöjer mig med att konstatera att dom förmodligen själva tror på det dom säger. Dessvärre lär dom inte vakna förrän framåt slutet av september 2010 och då kan det vara för sent att hindra en riktig L-kris. (D v s en sådan som till skillnad från en V-kris inte går snabbt ner och snabbt upp igen, utan som blir riktigt långvarig och dyr för samhället.)

Det är synd att regeringen inte vill lyssna på fackets förslag om ökad ekonomisk trygghet, statligt finansierade kunskapsinvesteringar och utbyggd infrastruktur. Eller ens se att de har ett eget ansvar i detta. Att man inte kan kräva av småföretagen runt om i landet att de skall stå för sina anställdas strukturomvandling.