torsdag 12 mars 2009

Inte lätt skilja på vad som är vad

Under rubriken "Båda doserna dödliga när tre månaders bebis dog" kan man i Svenska Dagbladets pappersupplaga idag läsa följande ingress:

"Den lilla flickan dog av en kraftig överdosering av tiopental och morfin. Båda doserna var dödliga. Det visar obduktionsprotokollet från Rättsmedicinalverket som nu offentliggjorts av åklagarna. Men enligt specialister på området är det svårt att dra några långtgående slutsatser av protokollet."

Lite intressant är det allt att Svenska Dagbladet, som ju skall jobba i "sanningens" tjänst, väljer att sätta en sådan rubrik när de är medvetna om att det kanske inte går att dra dessa slutsatser från obduktionsprotokollet. Bl a kan ju även en lekman som jag förstå att det inte alls behöver handla om "två doser", utan kan vara flera. Eller att det inte ens går att dra slutsatser om dosering från halten av droger i blodet. (Det vet vi ju att t ex promillehalt kan variera stort hos olika människor efter alkoholintag.)

Nå, jag vet lika lite som Svenska Dagbladet, eller åklagaren, vad som egentligen hänt där på sjukhuset. Vad jag däremot kan konstatera när jag läser tidningarna är att två läger verkar utkristallisera sig i debatten. Vi kan lite raljant kalla dem ja-till-livet-gänget mot legalisera-dödshjälps-gänget.

I den förra gruppen återfinns ett antal personer med kristen livsåskådning, tillhörande olika samfund. Barnets föräldrars målsägandebiträde (Peter Althin) är kristdemokrat. Socialministern (Göran Hägglund) som idag skriver debattartikel på Brännpunkt är även han kristdemokrat. Christina Doctare som gett sig in i debatten till försvar för åklagarsidan kandiderar till Europaparlamentet för KD. Ja, till och med åklagaren i fallet ryktas vara medlem i ett religiöst samfund nära länkat till Ja till livet-rörelsen. (Det senare har jag dock inte hittat några som helst belägg för, utan det kan lika gärna vara något som uppstått i kommentarsgeggan på nätet.)

På andra sidan har vi t ex folkpartisten Barbro Westerholm (känd som den som 1979 såg till att homosexuella inte längre bedömdes som sjuka) och professorn i etik Nils Lynöe. Kristdemokraten och socialministern Hägglund lyfter särskilt fram dem på Brännpunkt som varande "för att få lagändringar som öppnar för läkarassisterade självmord". Samt människor som verkar tycka att när en person väl är döende gör det ingenting om dom dör utan plågor av morfin, minuter eller någon timme tidigare än vad som varit fallet om dom i stället kvävts till döds utan medicin. Det är ju per definition dödshjälp, men frågan är vad som skulle hända om läkare sparade på morfinet i dessa ögonblick. - Nä, du får inget mer nu, då kan jag dömas för mord.

Mitt emellan dessa två poler verkar alla de läkare stå, som mest är intresserade av att kunna bedriva en bra palliativ vård. Själv har jag inte tagit ställning i frågan om dödshjälp utan mest lutat åt att livet är okränkbart och att det uppstår när man kommer ut i det och börjar andas på egen hand. Aktiv dödshjälp värjer jag mig mot av ungefär samma orsak som dödsstraffet, att det är fel att ta en annan människas liv. Men samtidigt blir jag inte särskilt upprörd av tanken på att någon skulle dö av morfin eller narkosmedel i stället för av kvävning, när man väl konstaterat att döden kommer att inträffa snart och förbereder människan i fråga inför detta. Är jag plötsligt för aktiv dödshjälp då?

1 kommentar:

Sara Rosberg sa...

Nej jag ser inte det som aktiv dödshjälp. Inom vården har jag bekantat mig med termen passiv dödshjälp, och däri kan ligga mycket. Vi gör tex inga HLR-insatser på äldreboenden om inte andra läkarinstruktioner föreligger. Det är också en form av dödshjälp.
Sanningen är ju att du kan dö av en "normal dos" av morfin också eftersom medlet i sig är andningshämmande. Vad som är en normal dos eller inte är dock inget som är statuerat vid palliativ vård. Man brukar försöka ge så att patienten verkar lugn och smärtfri. Det skulle dessutom vara min definition av en normal dos.