måndag 9 mars 2009

Om lindrande av smärta i livets slutskede

För inte så länge sedan opererades spädbarn utan bedövning i Sverige. Man trodde helt enkelt att dessa barn inte kunde känna smärta på samma sätt som äldre gör. Nu har en narkosläkare häktats för motsatsen. (Och försatts på fri fot idag.) En tre månader gammal, döende flicka har betraktats som vilken människa som helst, med rätt till en god palliativ vård i livets slutskede.

Av vad jag kunnat läsa mig till i tidningarna hade hennes föräldrar anmält den händelse som sägs ha orsakat hjärnskadorna. D v s att någon skall ha gett för stark dos vid ett dropp när flickan föddes, fyra månader för tidigt.

Åklagaren och polisen däremot verkar ha hittat en egen tråd i det hela. Nämligen ifrågasättande av den palliativa vård som getts från det att beslut fattats om att stänga av flickans respirator till det att flickan dog.

Min pappa dog på sjukhus i samband med ett andningsstillestånd. Han hade lungcancer i framskridet skede, efter ett liv i svetsrök på verkstadsgolvet, och någon kurativ vård kunde inte ges. Han befann sig på sjukhuset efter att ha körts dit i ambulans dagen innan p g a andningssvårigheter. Andningssvårigheterna orsakades i sin tur av antibiotika som getts för att motverka en lunginflammation. Hade han inte fått antibiotikan hade han lidit och kanske dött av lunginflammationen. Nu fick han i stället andningsstillestånd där han satt på sängkanten.

När det skedde fanns sköterskorna på rummet, läkaren kallades till hans sal och hade där sekunder på sig att fatta beslut om återupplivning eller att låta döden ha sin gång. Ingen av de anhöriga fanns på plats då meningen var att pappa skulle fått komma hem samma dag. Läkaren fattade beslutet att inte återuppliva. Hon berättade senare att det förmodligen skulle ha lyckats men att han då skulle varit så skadad och sjuk att det ändå bara rört sig om några få smärtfyllda dagar som skulle blivit hans avsked till världen. Något han själv sagt sig fasa inför.

Nu gick det fort, utan den dödskamp som andra cancersjuka kan uppleva. (En trovärdig illustration av detta gjorde Rolf Lassgård i danska Efter bröllopet.) Vi hann inte ta adjö, inte tala om hur mycket han betydde för oss, men jag var personligen glad att läkaren haft integritet nog att bara tänka på sin patient i det läget.

Min man å sin sida, är fortfarande besviken över att han och familjen övertalades att stänga av hans mors näringstillförsel efter att hon drabbats av sin sjunde stroke. Men även i hans fall handlar det om vad han tror att hans mor skulle velat.

Och efter allt jag läst om läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus så kan jag bara se en enda sak; hon har gjort vad hon kunnat för att lindra sin patients lidande i dödsögonblicket. Detta med ett barn som för bara 40 år sedan skulle ha behandlats helt utan bedövning.

2 kommentarer:

Mikaela Mars sa...

En kort kmomentar: Efter Bröllopet gjorde att jag åkte hem med en egen dödsångest utan dess like. Smärtan över att behöva lämna människor och ett liv man älskar var så otroligt brutal och äkta att jag var fullkomligt golvad.

det är inte lätt att veta hur man skall agera sjläv när man står inför att säga adjö till en famijlemedlem. Skall man stänga av eller ej? Jag är glad över att vi har bra och rådig personal som verkligen haft patienten och inte de anhörigas klamrande vid minnen av ett liv tillsammans med patienten osv, i fokus.

Rabiatfeminism sa...

Ja, jag hade inga svårigheter att sätta mig in i dotterns reaktion på att pappan inte ville att hon skulle få veta... Jag visste ju när det gällde pappa, men klamrade mig ändå fast vid tron på att det skulle ta längre tid. (Det tog fem veckor från diagnos till det att han dog.) Att man skulle ha mer tid på sig. Jag tror aldrig man blir redo som anhörig...