lördag 21 mars 2009

Min mormors garderob

Han brukade låsa in henne i garderoben när han gick ut. Där inne kunde hon inte träffa andra män. Inte för att hon någonsin träffade, eller ens vågade lyfta blicken mot en annan man. Utan för att hon i hans fantasier var ständigt otrogen.

"Rätt vad det var fick han sina utbrott utan minsta anledning, för otrogen har jag aldrig varit, när i så fall jag som aldrig fick gå ut ensam."

Jag tänker på henne där jag sitter på ett fik och betraktar kvinnan framför mig. En parant kvinna med len hud och mycket bling-bling. Hatt och stora solglasögon. Hon dricker snabbt tre glas vitt vin. Det tar ett tag innan jag upptäcker att hela hennes ansikte är blått. Handleden också, som om någon gripit runt den. Ett hårt tumavtryck. Hon pratar i mobiltelefon, på ett språk som jag inte förstår. Kanske är hon lika ensam som hon.

Det började redan när de flyttade in tillsammans, långt från hennes föräldrahem. De hade träffats på bygdetinget i Siggebohyttan. Han var 31, hon var en glad och öppen 18-åring som svarat på en annons och fått plats hos ett äldre syskonpar på landet; sökt sig bort från familjetorpet där fadern blivit otillräknelig efter att ha överlevt Spanskan. Där, i den nya bostaden blommade den ut, svartsjukan. Svart som tjära, seg. Hon fick inte lämna hemmet annat än i hans sällskap. Gjorde hon det fick hon stryk. När hon var i fjärde månaden tvingade han henne att cykla de tio milen hem till föräldratorpet och tog sedan med henne på en kall campingtur.

"En gång skrev jag hem att jag tänkte ta livet av mig, dumt nog berättade jag för mamma hur jag hade det, hon hade nog med bekymmer själv."

Pratar kvinnan framför mig med sin mamma? Var finns hennes vänner, här eller i hemlandet?

Ingen såg eller hörde vad som hände i den trånga lägenheten, bara ett rum egentligen, trots att väggarna var tunna. Kvällen innan förlossningen misshandlade han henne svårt. Barnet var dödfött.

Hon fick inte arbeta, inte gå själv till affären. På dagarna kom han hem från arbetet för att kontrollera att hon var ensam. Så fick han jobb i en större stad, och hon kom allt längre bort från sin familj. Hon började arbeta på syfabrik, tjänade 20 kronor i veckan men drabbades av allergi, fick utslag på händer, armar och ansikte och hamnade på lasarettet i två veckor.

Strax efter krigsutbrottet föddes enda dottern, första barnet som fick leva. De levde omodernt utan rinnande vatten eller avlopp och med dass på gården. När äldste sonen föddes drabbades han av astma och hälsovårdsnämnden såg till att de fick flytta till ett något bättre hem.

Folkhemmet var under uppbyggnad och så småningom blev dom första hyresgästerna på två rum och kök i ett idag q-märkt hus. En arkitektonisk fullträff, men om andra vuxna såg vad som dolde sig innanför dess väggar, varför fick det fortsätta?

"Jag var inte mycket värd. Grannarna märkte ju hur det var och lovade mig hjälp om det behövdes. Till och med läkarna på sjukhuset frågade vad för en karl han var och pratade med honom en gång."

Borde jag göra något, prata med henne? Hur närmar man sig någon man tror är utsatt för våld? Kanske har hon bara sprungit in i en dörr där hemma?

Mot dottern var han alltid snäll, även om han pikade modern för att han inte kunde vara säker på att något av barnen var hans. Hon dolde allt väl för barnen och skrev av sig först på ålderns höst. Så fick dottern veta allt om missfallen, slagen och sparkarna; om hur läkarna till sist sa att nu fick det vara nog, och gav modern en abort. Hon hade ju själv sett hur fadern behandlat hennes yngre bröder. Skilsmässan. Plötsligt föll alla bitar på plats.

"Efter alla tråkigheter började nerverna krångla, hittills hade jag ändå klarat mig bra psykiskt. Jag hade ju full sysselsättning här hemma så jag hade aldrig tid att sitta och tänka, fast nog önskar jag att allt varit annorlunda när barnen var små. Jag orkade inte allt som jag velat. Jag kände mig alltid nedtryckt och kuvad och vågade ingenting."

Värdighet. Hon signalerar sammanbiten värdighet. De dyra kläderna, ringarna, den omsorgsfulla sminkningen, som bara nödtorftigt döljer blåmärkena i ansiktet. Trots att vinglasen snabbt töms, så är det värdighet hon signalerar. Och utsatthet.

Varje gång hon gick bort till affären tvingades hon passera huset där han bodde. Han vars namn dom aldrig yttrade, han som i alla år omnämndes som "gubben". När hon väl slitit sig loss ur äktenskapets bojor började hennes helvete om på nytt. Dels spred han lögner om henne till grannar och släktingar, dels hade yngste sonen, den klene med luftrörsproblemen, lärts upp till pappas suparkompis; nu tog han all hennes energi. Han träffade fadern för att supa, åkte ut och in på vårdhem, kom hem till modern och ställde till bråk. Det var alltid hon som fick städa upp efter honom, som fick ringa fältjouren, som fick se till att han kom in på behandlingshem.

"Idag fick G komma till Runnagården, ett behandlingshem. Om han klarar fem veckor där så får han fortsätta på Dagöholm. Hoppas det går bra. Han har sagt upp lägenheten. Jag har skött om flyttning, städning och magasinering av möblerna. Nu är jag dödstrött."

Plötsligt dyker en yngre man upp. Han ser sammanbiten ut, arg. De talar till varandra på samma språk. Han ser mer sliten ut än hon. Är det hennes son?

Sonen var sällan våldsam, tvärtom, men krävde ett barns omvårdnad ända fram till den där dagen, då han fyrtiofem år gammal dog hemma i badrummet. Akut alkoholförgiftning sa läkarna. Alldeles för ung men ändå en gammal man. Då hade hans mor fallit så djupt ner i glömska att hon inte visste vems begravning hon bevistade.

Hon cyklade alltid. När barnen var små fick dom åka på pakethållaren upp till byn i Bergslagen. Även när demensen slog till fortsatte hon cykla. En natt körde polisen hem henne till vårdhemmet, då hon var på väg på cykeln till mamma på torpet, modern och torpet borta sedan länge.

"Det värsta med mig är att jag har så svårt att glömma alla oförrätter."

Kvinnan som så många gånger "gått in i dörrar" somnade in en novemberdag, 79 år gammal, efter att ha fallit omkull på rummet på hemmet, slagit i huvudet. Som ett slags ödets ironi framlevde de båda sina sista dagar på samma vårdhem, strax bakom lägenheten dom delat i så många år. En gång i tiden en glad och solig flicka från Bergslagsskogarna, på slutet en ganska bitter människa med en torr, svart humor. Innan demensen bäddade in henne i ömsint glömska.

Bitter. Hon låter bitter på rösten, även om jag inte förstår vad hon säger. Uppgiven. I samma ögonblick kommer min man in genom dörren till caféet. Timmarna har gått, vi har båda suttit där hela eftermiddagen, hon och jag. Det är dags för mig att gå hem, hem till mitt trygga, kärleksfulla hem. Jag tänker på henne och önskar att någon vågade se.

(Publicerad i Victor nr 11, sommaren 2007)

2 kommentarer:

Anonym sa...

En otroligt gripande text. Är barn till en sådan far och mor som du beskrivit vilket gör att texten och ämnet känns ännu mer nära och angelägen.

Bloggerskan sa...

Maggan,
Känns fint att texten känns angelägen. Jag tycker själv det är viktigt att lyfta fram den.

Jag kämpade mycket med texten som egentligen skulle skildra dem båda från respektive håll men jag klarade inte att sätta mig in i hans situation, hur han tänkte och fungerade. Minns honom själv bara som en rökande, nersupen man som vi hälsade på någon timme varje gång vi var hos mormor. Det skulle blivit en text byggd på hennes dagboksanteckningar och rent skönlitterärt gestaltande av honom så jag lät bli.